Skivrecension: Depeche Mode - Spirit
Spirit
(Columbia/Sony)
Betyg: 3
Det finns två läger Depeche Mode-fans. De som tycker att en ny skiva är kul, men aldrig lika bra som just deras favorit - och vilken det är beror på fanets ålder, för det är nästan alltid den första skivan de hörde. Och sedan finns det de som tycker att det är förbannat jäkla skitbra eftersom det är Depeche Mode och Depeche Mode är alltid förbannat jäkla skitbra. Ett genomsnittligt Depehe Mode-fan har samma relation till Depeche Mode som B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d har till B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d.
Spirit, trions fjortonde skiva om än inte den fjortonde som trio, kommer inte ändra på det här. Hur låter det då? Som Depeche Mode. Alltid annorlunda, alltid samma. Kanske lite mindre gitarr än vi vant oss vid, kanske lite mer Kraftwerk. Och kanske lite mer politik. Inte helt oväntat från tre herrar som rest runt hela världen och vet att England inte är universums mittpunkt, att the empire är borta sedan länge och att Brexit kanske inte är så lyckat. Skivans första singel heter Where´s The Revolution och första låten på skivan heter Going Backwards. Ingen av titlarna är en slump. Martin Gore har skrivit texter som bitvis är rejält förbannade och Dave Gahan sjunger dem med samma attityd. Pull the trigger, konstaterar han i Scum. You Move har trätobröderna till och med skrivit tillsammans. Är det en ny sorts pain and suffering?
Producenten James Ford, som också jobbat med bland andra Arctic Monkeys på AM, gör ett bra jobb som substitut för avhoppade medlemmen Alan Wilder. Wilders arrangemang och känsla för detaljer och nyanser är fortfarande, mer än tjugo år efter hans avhopp, närvarande i sin frånvaro. Men ändå, för oss som blir glada bara av Gahans direkt igenkännbara röst - inte minst när Gores andrastämma dyker upp och lägger sig strax bakom - och Gores aviga ackordföljder, går det inte att förneka att det är bra. För de av er som vet vad Andy Fletcher egentligen bidrar med går det säkert att njuta av det också.
Är det inte så bra som vi innerst inne inte vågar hoppas är det ändå bättre än vad vi har rätt att begära från ett band som debuterade för trettiosju år sedan. The Rolling Stones gjorde Steel Wheels när de hållit på lika länge och det var försent att lägga av redan då.
Och förresten. Om några månader kommer jag återkomma och påpeka att betyget var i snålaste laget. Vi hörs.
Läs mer om liknande:
upplagd av Ola Claesson
18:22:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida