Miss Li skulle behöva dynamik och nyanser bland all energi

Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den fjärde maj.
Längd: 85 minuter.
Publik: Fullt (cirka 770).
Bäst: Inlevelsen.
Saknade mest: Nyanser.

Redan när Miss Li, mindre känd som Linda Carlsson, och hennes enorma hatt kommer ut på scenen blir det stort jubel. Hon debuterade 2006 och har i snitt gjort en skiva om året sedan dess. Och redan första låten Dancing In The Dark, i dubbel hastighet jämfört med på nya skivan Wolves, har en intensitet som de flesta brukar uppnå först mot slutet av en konsert. Det finns tydliga rötter i kabaré när det gäller utformningen - formen och framförandet är lika viktigt som innehållet. Till innehållet hittar man spår av bland annat jazz och svensk folkmusik.

I recensioner av Miss Lis musik stöter man ofta på ordet knaspop och det är, på gott och ont, en bra beskrivning. Mätarna står oftast på rött och man får en känsla av extra-allt-hela-tiden. I små doser charmas man, men i längden vore lite fler nyanser trevliga. Stillsamma och fina versioner av I Heard Of A Girl med snygg fiol och ståbas med stråke och I Can´t Get You Off My Mind kommer som en nödvändig andningspaus.

De stor i kontrast till allt annat. Genombrottslåten - stort jubel - Oh Boy står på två hjul i samtliga kurvor. Samma sak med Stupid Girl och My Heart Goes Boom. Förmågan att helt och hållet gå upp i nuet går inte att förneka och i konsertsammanhang är det beundransvärt. Maximal utlevelse, inlevelse och upplevelse.

Miss Li är mest känd för två saker. Dels för duetten Om Du Lämnade Mig Nu med Lasse Winnerbäck som blev en långliggare på Svensktoppen och dels för sin medverkan i TV4:as Så Mycket Bättre. Ikväll får vi inte den förstnämnda, men såväl tolkningar av Olle Ljungström, Magnus Uggla och Pugh möts med öppna famnar med Ugglas 1:a Gången som publikens allra största favorit. Stort jubel är förvisso ett genomgående tema och publiken står upp och dansar och klappar vid ett flertal tillfällen. Miss Li och bandet piskar upp en imponerande stämning - eller om de möjligtvis försöker hinna ikapp publiken. Kopplingen till Svensktoppen och Så Mycket Bättre märks. Salen fylls dels av folk runt trettio och dels av folk runt sextio.

Den explosiva scenpersonligheten och det sockerrusiga tempot både kompenserar för och till viss del döljer det faktum att låtmaterialet inte håller hela vägen. Ibland letar den hysteriska energin efter mer minnesvärd låtar, men hon jobbar hårdare än de flesta och det betalar sig. Sista låten Is This The End sänker tempot inför landning och är en av höjdpunkterna.

Läs mer om liknande:

Pugh har också varit i staden och spelat 

Plura och Eldkvarn passar in i resonemanget

Anna Ternheim är en mer låtbaserad artist

Ett inlägg om Olle Ljungström som kanske inte har så mycket med saken att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.