måndag, mars 05, 2018

Skivrecension: Yoko Ono/Plastic Ono Band

Yoko Ono
Plastic Ono Band
(Apple/EMI)
Betyg: 4

Det finns två sorters "olyssningsbar" musik. En sort som är olyssningsbar för att den är dålig och en sort som är olyssningsbar för att den utmanar, låter olikt allt annat och inte är helt lätt att ta till sig eller att ta sig in i. Mycket av Yoko Onos musik tillhör den sistnämnda kategorin.
Hennes Plastic Ono Band-skiva spelades in samtidigt som John Lennons skiva med samma namn, nästan samma omslag och samma musiker. Lennon på gitarr (det är ibland svårt att höra var gitarren slutar och sången börjar), Klaus Voormann på bas och Ringo Starr på trummor. Musiken improviserades och sedan redigerades den med klipp och klistra-teknik. För övrigt samma metod som jazztrumpetaren Miles Davis använde på stilbildande In A Silent Way och Bitches Brew vid samma tid. Inspelningen tog några timmar en eftermiddag i oktober 1970, redigeringen ungefär två veckor. Ono gick mödosamt igenom de bitarna hon ville ha, de bitar som skulle utgöra den färdiga skivan.
Skivan närmar sig rockens oväsen med jazzens frihet och påminner, på till exempel Greenfield Morning I Pushed An Empty Baby Carriage All Over The City om vad det tyska bandet Can höll på med samtidigt. Och i likhet med dem var Ono så långt före sin tid att hon först nu börjar få uppskattning för sin musik. Greenfield Morning baserades förresten på en överbliven inspelning av George Harrison som spelar sitar. Titeln hämtades från Onos bok Grapefruit och handlar om hennes erfarenhet av ett flertal missfall.
AOS, som till skillnad från resten av skivan spelades in live 1968, medverkar trumpetaren Ornette Coleman.
Det är inte musik som möts halvvägs eller bryr sig om att vara omtyckt. Det är musik som provocerar, sticker ut. Men det är också musik som drar in en och man har tålamod.
Delar av sångtekniken är inspirerad av traditionell japansk kabukiteater. Ono har förresten i andra sammanhang visat att hon kan sjunga, hon väljer bara att skrika.Att använda sin röst som ett instrument i mängden. Det är förmodligen roligare.
En sak till. Skivan är inte aktuell på något sätt, senast den kom i nyutgåva var 2016 när den släpptes med några nya bonusspår. Jag ville skriva om den bara för att den är en så häftig upplevelse. Och kanske för att Ono fyllde 85 i februari. Min CD-utgåva innehåller bland annat den närmare sjutton minuter långa bonusspåret The South Wind som, till och med i det här sammanhanget, är en märklig upplevelse. Respekt.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida