Konsertrecension: John Leo Carter

John Leo Carter

Plats: Kafe Fontaine.

Tid: Söndagen den trettonde augusti.

Längd: 70 minuter.

Publik: Fullt (ett fyrtiotal) med pensionärer.

Bäst: Berättarglädjen och musikaliteten.

Irländska ballader är inte kända för sin glädje. Som amerikanska sångerskan Emmylou Harris brukar säga: Jag har inget emot glad musik, jag vet bara inte vad jag ska ha den till. Men John Leo Carter sjunger låtar om hopp och drömmar. Inte en enda låt handlar om någon som dör. Han bjuder till och med på skratt och tipsar om vikten av att undvika geggamoja i sina munspel.

Utrustad med gitarr, bodhran (en traditionell irländsk trumma) och bouzouki (en irländsk variant med platt baksida) sjunger John Leo Carter både egna och traditionella sånger han hörde under sin barndom. Några av de traditionella låtarna handlar om att flytta och vara på resa. Irländarna är ju, i likhet med oss svenskar, ett folk med mycket emigration i sin historia.

På tal om det får vi tips om hur vi kan försöka skrämma bort vikingar med trummor. Little Drummer Boy (inte den) är en traditionell ballad, men ingen vet exakt hur gammal eller vem som skrev den.

Carter kommer från irländska staden Cork men bor numera på Öland. Han har spelat med bland andra Stefan Sundström och Åsa Jinder sedan flytten för elva år sedan.

Kafé Fontaine är fullt som alltid när det vankas musik. Carter visar glatt humör och hans lågmälda humor värmer. Han inleder med egna låten Hope som skrevs just på Öland, och den ekar av Bob Dylans Don´t Think Twice, It´s Alright rent harmoniskt, om än positivare.

Den unge Dylan hade förstås aldrig sjunkit så lågt att han skrivit en låt med titeln Hope. A Song For Freedom är en av höjdpunkterna, med fint munspel och bra driv i gitarren. Rösten är ren och klar, det går att höra varje ord.

Tsunami är också egen och dessutom en världspremiär, i alla fall utanför hans åttaåriga dotters sovrum. Han brukar sjunga den för henne när hon ska sova, men konstaterar att ingen på Fontaine somnade under låtens gång.

Han berättar att han brukade följa med sin musikintresserade pappa till pubarna och drack en massa Cola. Kanske var det där det började för honom. Han sjunger några av de irländska melodierna han fick med sig hem från de pubbesöken.

Till och med låtarna som verkar dömda att sluta olyckligt har på något märkligt sätt lyckliga slut. Och varför inte ett extranummer på ukulele? Stämningen är hög när applåderna klingar ut. Det är så pass att solen börjar skina.

Läs mer om liknande: 

Ett lite längre vykort från Dublin

Världsmusikfestival i Växjö

Korrö folkmusikfestival 2011

Bob Dylan för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.