Konsertrecension: Madeleine Frey

Madeleine Frey 

Tid: Söndagen den elfte juni. 

Plats: Kafe De Luxe.

Längd: 45 minuter.

Publik: Ett trettiotal.

Bäst: Sången och musiken når både ut och in.

I april släppte Malmöbaserade Madeleine Frey sin fina debut-EP Leave My Heart Outside. I går framförde hon några av de låtarna och lite annat på Kafe De Luxes lilla restaurangscen. Även om de snygga körerna och intrikata arrangemangen från skivan skalas bort denna kväll finns hennes sångröst där och det är den som står i centrum. Att turnera med den stråkkvartett och sex personer starka kör som förekommer på skivan hade förstås blivit omständigt. Med sig har hon istället bara David Johannesson på gitarr.

Don´t Let Go inleder och den blir jazzigare live än på skiva i det avskalade formatet. Och om inte rösten skär genom glas så tar den sig igenom sorl utan problem. Där låten Quiet på skiva påminner om The Beatles Eleanor Rigby med sina huggande stråkar, blir den en jazzig svängig låt live med porlande gitarr som både skuttar och skaver. En av kvällens höjdpunkter. Troubles handlar om att göra sin egen grej. Om att, som hon säger, tuta och köra. Stillsamma och drömmande Old Souls är en ny låt som inte finns med EP:n och som ger mersmak. To Judge, som Johannesson skrivit musiken till, är också ny och börjar med ett litet funky riff. When I Called Home är sist ut. Hon ber oss lyssna på texten.  

Det är inte helt lätt att nå ut till den lilla publiken som sitter och äter, skramlar med bestick eller sitter och pratar över en öl med bekanta. Att musiken dessutom är lågmäld och låtarna håller ett lågt snittempo är inte idealt. Men ändå når duon ut och skär igenom. Hon har den sortens röst, en sån som kräver att man lyssnar. Johannessons precisa och varierade gitarrspel bidrar också till att bristen på instrument inte blir ett problem. Han utnyttjar dessutom klangen i sin halvakustiska gitarr effektivt.

Sex av Freys låtar finns på Spotify. Det sätter henne i sitsen att det är svårt att få ihop en låtlista. Men å andra sidan, de låtar hon har är bra. De nya låtarna, alltså de som är nyare än skivan som kom i april, lovar en fortsättning.

Hon ger ett lugnt och tryggt intryck, trots att hon är debutant. En artist som redan hittat hem i sitt uttryck. Hon låter, om ni ursäktar en sliten formulering, musiken tala för sig själv. Det finns något värmande och lugnande i tonen. Musik som tar plats utan att trängas. Egentligen perfekt för just det här sammanhanget: en stillsam kväll där ledigheten är befriande och inte stressande. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Agnes Mercedes

Konsertrecension: Anna Ternheim

Svensk jazz för nybörjare

Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.