måndag, april 24, 2017

Skivrecension: Hurray For The Riff Raff

Hurray For The Riff Raff
The Navigator
(ATO Records/Border)
Betyg: 4

Alynda Segarra växte upp i Bronx i New York och bor nu i New Orleans. New York är en kulturell smältdegel, New Orleans en annan. Inte helt oväntat att hennes musik innehåller influenser från fler håll än det går att räkna. Lägg dessutom till att hennes föräldrar härstammar från Puerto Rico. Bland de mest framträdande influenserna hörs folkmusik, blues och doo-wop. Det här är sjätte albumet på tio år och det är något av ett temaalbum om USA. Inte ett helt lätt ämne. Det gör också att det går att hitta nya infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. First they stole our language, then they stole our names, then they stole the things that brought our fame, sjunger Segarra i Rican Beach - en av höjdpunkterna både musikaliskt och textmässigt. När hon sedan lägger till I may never see you again kan det vara riktigt mot en vän eller älskare lika gärna som ett USA som inte finns längre. Och med det sagt skrevs låten innan det gick som det gick. Texterna är skrivna så att det går att se sin egen kamp i texterna. Personligt, men inte privat. Med det inte sagt att Segarra inte vet vad varenda ord betyder för henne.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, april 21, 2017

Konsertrecension: WE (Windemo Ensemble)

WE (Windemo Ensemble)
Plats: Växjö konsthall. 
Tid: Fredagen den sjunde april. 
Längd: 55 minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Att det är en unik och egen upplevelse.

Var går gränser för vad som kan kallas musik? Måste det finnas melodi? Rytm? Sång? En refräng det går att nynna med i? Trion Windemo ensemble tester de gränserna i sin musik och blandar konstmusik, jazz och fri improvisation.

I den ljusa och luftiga konsthallen har en liten skara samlats och med tanke på att det står konstmusik på schemat (som är latin och betyder: kan vara vad som helst) vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss.  Trion består av Mattias Windemo på akustisk gitarr, dubbelhalsad tapgitarr och chapmanstick, ett stränginstrument döpt efter sin skapare, jazzmusikern Emmett Chapman som uppfann denna gitarrvariant i skarven mellan sextio- och sjuttiotal,  Eva Lindal på violin och viola samt Jonny Axelsson på slagverk och vibrafon. Så långt är allt förhållandevis lättbegripligt. En tidning används som ljudeffekt med sitt prassel. Något som kan vara ugnsplåtar förekommer. Vi blir tillsagda att det inte är så noga när vi applåderar. 

När de börjar spela är det en musikalisk motsvarighet till skylten som informerar om att allmän väg upphör. Det blir inga covers av gamla klassiker för att publiken ska slappna av och känna sig hemma. Snarare påminner det om den långa scenen i slutet av 2001 – A Space Odyssey när astronauten reser genom en lång och väldigt färgglad tunnel. Obegripligt, men häftigt så länge det varar. Om man blundar under konserten är det bara fantasin som sätter gränser. Det kan påpekas att de i alla fall stundvis spelar efter noter. Många kanske tycker det är negativt att beskriva en konst- eller kulturupplevelse som helt obegriplig, men varför skulle obegriplig vara något dåligt?

Det är förstås enkelt att ha fördomar och åsikter om det här, men ibland är det intressant att smaka på något som inte kommer testas för Svensktoppen. Ett vibrafonsolo blir ett harmoniskt tillfälle att samla tankarna. Och när solot tar slut inträffar kvällens första applåd innan dissonanserna dyker upp igen och den skymmande trollskogen tar vid med violinen i täten. Mot slutet kommer Stillhet I Hangar. Vad det har med en hangar att göra får vara osagt, men det är i alla fall stillsamt. Eller: det börjar  stillsamt och välkammat. Men det är möjligt att något suspekt pågår i just den hangaren på nätterna.

Uppmaning! Vidga vyerna och njut av konserten som kaffebryggaren och de kokande äggen skapar hemma.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.  

Etiketter: , ,

onsdag, april 12, 2017

Skivrecension: Father John Misty - Pure Comedy

Father John Misty
Pure Comedy
(Bella Union/Border)
Betyg: 4
Josh Tillman har beskrivit den här skivan, hans tredje som Father John Misty, som en skiva om mänskligheten. Onekligen ett ganska stort ämne. Kanske inte en slump att en låt klockar in på över tretton minuter. Leaving LA är en väldigt personlig skildring av hur Tillman, tja, lämnar LA. Men sedan han skrev den har han hunnit flytta tillbaka. Och trots att det är en skiva som spänner bågen rejält blir det aldrig svårlyssnat. För oss som gillar att verkligen lyssna på texter är de en rejäl bonus, kanske hans allra största styrka. Men det går utmärkt att "bara" ha skivan i bakgrunden också. Här finns låtar med arrangemang och melodier som Harry Nilsson, Randy Newman eller den tidiga Elton John hade kunnat ligga bakom. När Pure Comedy inleds med bara sång och piano skulle det rent av kunna vara den sistnämnda som sjunger. Och det är inget dåligt betyg. Och bara att Things It Would Be Helpful To Know Before The Revolution och When The God Of Love Returns There'll Be Hell To Pay faktiskt lever upp till sina titlar är väl det enda ni behöver veta?
Det här är Tillmans stora uppgörelse med samtidens hyckleri, både religion - de olika tolkningarna av den - och det politiska läget får sig kängor. Livet som komisk tragedi, eller kanske tragisk komedi. Och han har gjort en utmärkt skiva att närma sig undergången med. Samtidigt som den är direkt, ytan är förföriskt vacker, lyckas den också avslöja helt nya detaljer efter tio lyssningar. Amen och hallelujah!
Each other is all we´ve got
- Pure Comedy

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, april 03, 2017

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma & Hot This Year Band 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den tjugofemte mars. 
Längd: Strax över en timme. 
Publik: Ett nittiotal. 
Bäst: Musikglädjen, dansen och de vibrerande väggarna.
Förra året släppte Daniel Lemma den reggaeinspirerade skivan Common Ground tillsammans med Hot This Year Band. Nu är de ute på en liten turné där förra stoppet var i Kalmar och nästa i Addis Abeba (jo, lovar).
Lemma har sedan det stora genombrottet för mer än femton år sedan skapat en egen stig lite vid sidan om, gjort saker på sina egna villkor och njuter av kvällen att döma av att stå på scenen. Och det är ofta de som skapar sina egna stigar som är intressantast, även om de inte alltid dyker upp i flest tv-program. Ibland går det nästan att misstänka att det finns folk som inte håller på med musik för att bli så kända som möjligt. Märklig värld.
Han har en röst som förvisso är lågmäld, men ändå aldrig tappar i pondus. Och med de minst sagt småsvängiga Hot This Year Band, bara i valet av bandnamn går det att ana en viss drift med det vi kan kalla branschen, bäddas det för en trevlig kväll. De fyra bakom Lemma spelar så mjukt och följsamt att värmen i hans låtar framträder ännu tydligare. Reggae gör sig också väldigt bra i en källare där basen fortplantar sig i väggarna och får hela rummet att vibrera. Lemma själv spelar akustisk gitarr på några låtar, men oftast står han och dansar stillsamt men slutna ögon medans han sjunger med ett leende på läpparna.   
Det blir ett gäng låtar, för att inte säga nästan alla, från Common Ground och lite annat. Från den förstnämnda kategorin utgör Still Waters och Mr Hibbert höjdpunkterna. Mr Hibbert var den första låten Lemma och bandet gjorde tillsammans och den är en hyllning till Frederick ”Toots” Hibbert från legendariska skabandet Toots & The Maytals.
If I Used To Love You, som blev Lemmas genombrott, dyker förstås upp. Det finns värre låtar att förknippas med. Den görs lätt omklädd som reggae, en kostym den bär väldigt bra. Publiken får ur sig ett litet Beatlestjut när Lemma börjar sjunga. Allra sist ut blir en mjuk Nice Time, i original av The Wailers innan Bob Marley klev fram i täten både för bandet och reggaen.  
Trevligt kan ibland tolkas som att något inte var jättebra, men ändå helt okej. Trevligt i det här sammanhanget ska tolkas som att världen verkar lite vackrare på vägen hem. Och att tårna inte blir frusna trots att temperaturen närmar sig nollan. Det kan möjligtvis bero på att de just dansat i en timme.

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,