Konsertrecension: Jerry Williams

Jerry Williams 
Tid: Lördagen den fjärde mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: 105 minuter plus paus. 
Publik: Toksmockat. 
Bäst: Sann musikglädje är alltid bäst. 
Allra bäst: Did I Tell You. 
Sämst: Trettio minuters paus är inte rock´n´roll.

Efter den storstilade och väldigt framgångsrika farvälföreställningen The Farewell Show tog det minst två veckor innan Jerry Williams var tillbaka med den likaledes självförklarande showen Man Måste Få Lira. I lördags mötte han ett fullsatt konserthus efter att trummisen inlett med ett dånande trumsolo. Både bandet och Williams visar omgående att det inte är någon trött håva-in-pengar-föreställning. Mina damer och herrar, the gubbe still got it. Did I tell you de svänger kattsvans?  Han har genomgående laddningen hos en katt som precis spanat in ett byte och förbereder anfall. Att publiken snabbt äter ur hans hand är fullt i sin ordning. De till och med står upp helt spontant.  

Så ja, det är klart Jerry ska få lira. Elton John gick i pension första gången redan 1975. Williams är förvisso sjuttiofem i april, men det finns betydligt yngre artister med betydligt mindre energi på scenen. Och för sin ålder är han, i likhet med jämnårige Paul McCartney,  närmast oförskämt vital. Särskilt jämfört med vissa andra jämnåriga mumier med nackspärr som också envisas med att turnera. När han pratar mellan låtarna får vi dessutom njuta av hans närmast patentregistrerade södertugg.

Föreställningen beskrivs i reklamen som avskalad, men med Williams inräknad är de elva personer på scenen. Det skulle möjligtvis kunna räknas som avskalat i ett storbandsjazzsammanhang, men i rock´n´roll påminner det närmast om Elvis Presleys Las Vegas-orkester, komplett med både kör och blåssektion. På grund av begränsat utrymme räknar jag inte upp alla, men blåsarna hjälper till att göra Keep On till en borttappad Otis Redding-klassiker.

Bandet gör en genomgående lysande insats. Inte konstigt att Williams står och fånler under var och varannan låt. Men när andra, förvisso skickliga, än huvudpersonen ska sjunga en handfull nummer i början av andra delen blir det lite transportsträcka.

Att han har en rik katalog att välja låtar ur är ingen överdrift. Första singeln släpptes redan 1962. Några låtar är måsten,  ni vet ungefär vilka, men det blir aldrig rutin. Självfallet saknas vissa favoriter, men vadå?

Gammal är äldst, heter det ibland. Ibland är gammal yngst. Och att karriären ska hålla i sig tills det är dags att göra lumpen, som han en gång hoppades,  kan vi nog garantera.

Läs mer om liknande:

Paul McCartney för nybörjare

Samling med Elton Johns mest uttjatade låtar - hurra! 

Elvis Presley jobbade sig också svettig 

Bokrecension: Jerry Lee Lewis - His Own Story

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.