torsdag, mars 30, 2017

Skivrecension: Ossler - Evig Himmelsk Fullkomning

Ossler
Evig Himmelsk Fullkomning
(Razzia)
Betyg: 4
Är det inte fel att Ossler släpper en skiva i mars, månaden när det vänder? Borde den inte kommit i oktober när allt går åt helvete och mörkret slickar fönstret tidigare och tidigare på kvällen? Det korta svaret är väl att nej, det kan aldrig vara fel att Ossler släpper skiva. Och det regnar och blåser i mars också.

Sju minuter långa Ingen Rök Utan Eld, en duett med Amanda Werne, inleder och redan där står det klart att den förtätade stämningen, som alltid tycks fånga stämningen i Berlins allra gråaste kvarter, är intakt. Thåström, som Ossler spelar med när han inte snickrar möbler eller gör egna skivor, låter nästan som Per Gessle i jämförelse. Så jävla tung är Ossler. Och inte på ett poserande Kentsätt utan bara på sättet hos någon som ibland kanske funderar lite för mycket på de stora frågorna. I nästa låt rimmar han surrealist och jihadist. Det går i brist på bättre att ta till ord som nerv och närvaro. Men så är skivan också inspelad live, dock utan publik, på Teater Galeasen förra sommaren.
Det är lockande att nämna skivans samtliga låttitlar och citera var och varannan textrad, det är den sortens skiva med den sortens texter, men lyssna istället. Och glöm inte att skönhet, herrejävlar vilken vacker musik han och musikerna gör tillsammans med producenten Christian Gabel, även kan finnas i det skeva. Och det är bara fegisen i mig som hindrar att sätta högre betyg.
Du öppnade en värld för mig
Större än den här
Konstruktioner som jag fångats i
Plockade du isär
- Helsingborg

Läs mer om liknande:

Tack till Marie Fransson!

Etiketter: ,

måndag, mars 27, 2017

Konsertrecension: Nils Landgren och Vince Mendoza

Nils Landgren och Vince Mendoza
Plats: Teatern. 
Tid: Fredagen den sjuttonde mars. 
Publik: Strax över 300. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Att det känns intimt trots storleken.
Att försörja sig som musiker i ett litet land som Sverige är inte lätt. Att försörja sig som jazzmusiker ännu svårare. Och om vi drar resonemanget ytterligare ett steg: att försörja sig som jazztrombonist. Då är vi nästan nere i singular. Att Nils Landgren lyckas säger något om hans skicklighet, men också om hur driven och öppen för samarbete och korsbefruktning han är.
 Att kunna locka en yngre publik, och med yngre menas i sammanhanget personer som inte är pensionärer, till storbandsjazz är få förunnat och storbandsjazz är vad som bjuds.
Till Växjö kommer Landgren tillsammans med Vince Mendoza, som utöver att vara kompositör och arrangör nyligen blivit konstnärlig ledare för WKR Big Band i Köln. Han har dessutom hunnit med att samarbeta med så skilda artister som Björk, Robbie Williams och Joni Mitchell. Med ett sånt renommé var det förstås bara en tidsfråga innan han skulle hitta till Växjö.
Konserten börjar med Mendozas Homecoming innan Landgren ansluter för i tur och ordning Simple Song  och lite ur  West Side Story, båda av Leonard Bernstein, som råkar vara huvudpersonen på Landgrens senaste skiva. Den finns, påpekar han, av en ren slump till försäljning i foajen. Så kan det gå.
Föreställningen, som har benägen uppbackning av mjuka, pulserande, temperamentsfyllda och väldigt samspelade Bohuslän Big Band, har undertiteln Still Crazy After All These Years. Då går det att misstänka att Paul Simons klassiker med samma namn ska dyka upp. Det gör den också i en inkännande och tung version som blir en av höjdpunkterna efter paus. John Coltranes Impressions, kan den vara något i ett storbandsarrangemang? Det visar det sig att den kan. Plötslig befinner vi oss i förtexterna till en häftig sjuttiotalsdeckare, förmodligen med en biljakt på San Franciscos gator. Känslan under andra halvan är att de lossat på slipsknuten, och ibland rejält.
Det är en sorts jazz som tittar mer bakåt än framåt och inget fel med det. Förret dammas bitvis av ordentligt och närmas på nytt sätt. I denna kategori jazz, som ikväll har en förmåga att ta ut svängarna och aldrig bli överkokt bakgrundsmusik,  är det en imponerande upplevelse, skickligt och proffsigt framförd av de sammanlagt arton musikerna plus dirigent på scenen. Bitvis svänger det rejält. Och glöm inte applådera efter varje solo.

 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, mars 23, 2017

Skivrecension: Depeche Mode - Spirit

Depeche Mode
Spirit
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Det finns två läger Depeche Mode-fans. De som  tycker att en ny skiva är kul, men aldrig lika bra som just deras favorit - och vilken det är beror på fanets ålder, för det är nästan alltid den första skivan de hörde. Och sedan finns det de som tycker att det är förbannat jäkla skitbra eftersom det är Depeche Mode och Depeche Mode är alltid förbannat jäkla skitbra. Ett genomsnittligt Depehe Mode-fan har samma relation till Depeche Mode som B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d har till B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d.
Spirit, trions fjortonde skiva om än inte den fjortonde som trio, kommer inte ändra på det här. Hur låter det då? Som Depeche Mode. Alltid annorlunda, alltid samma. Kanske lite mindre gitarr än vi vant oss vid, kanske lite mer Kraftwerk. Och kanske lite mer politik. Inte helt oväntat från tre herrar som rest runt hela världen och vet att England inte är universums mittpunkt, att the empire är borta sedan länge och att Brexit kanske inte är så lyckat. Skivans första singel heter Where´s The Revolution och första låten på skivan heter Going Backwards. Ingen av titlarna är en slump. Martin Gore har skrivit texter som bitvis är rejält förbannade och Dave Gahan sjunger dem med samma attityd. Pull the trigger, konstaterar han i Scum. You Move har trätobröderna till och med skrivit tillsammans. Är det en ny sorts pain and suffering? 
Producenten James Ford, som också jobbat med bland andra Arctic MonkeysAM, gör ett bra jobb som substitut för avhoppade medlemmen Alan Wilder. Wilders arrangemang och känsla för detaljer och nyanser är fortfarande, mer än tjugo år efter hans avhopp, närvarande i sin frånvaro. Men ändå, för oss som blir glada bara av Gahans direkt igenkännbara röst - inte minst när Gores andrastämma dyker upp och lägger sig strax bakom - och Gores aviga ackordföljder, går det inte att förneka att det är bra. För de av er som vet vad Andy Fletcher egentligen bidrar med går det säkert att njuta av det också.
Är det inte så bra som vi innerst inne inte vågar hoppas är det ändå bättre än vad vi har rätt att begära från ett band som debuterade för trettiosju år sedan. The Rolling Stones gjorde Steel Wheels när de hållit på lika länge och det var försent att lägga av redan då. 
Och förresten. Om några månader kommer jag återkomma och påpeka att betyget var i snålaste laget. Vi hörs.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 20, 2017

Stå upp: Henrik Schyffert

Henrik Schyffert 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Lördagen den elfte mars. 
Längd: 90 minuter. 
Publik: Utsålt sedan länge. 
Bäst: Balansen mellan humor och allvar imponerar.

Med  tanke på att det är en av våra största rädslor att prata inför publik skulle ståuppkomiker gå att betrakta som en av de modigaste yrkesgrupperna. Det är dessutom tydligt om ingen skrattar. Men Henrik Schyffert behöver inte oroa sig. Publiken jublar redan när han kommer ut på scenen. Han vänder och kommer ut en gång till för att få njuta lite extra.

Det har gått tio år sedan han fick sitt breda genombrott som ståuppkomiker med framgångsrika föreställningen The 90´s – Ett Försvarstal, där han gjorde upp med sitt förflutna och sin självbild. Han sänkte garden och höjde ambitionsnivån för sig själv. Sedan dess har han genomfört två stora turnéer med Fredrik Lindström, som också regisserade The 90´s. Schyfferts humor har utvecklats från ironi och namedropping till att gradvis få större och större klangbotten. Kanske inte alltid politisk satir, men definitivt någon form av sociologisk satir. Varför är vi som vi är? Varför reagerar vi som vi gör? Hur funkar människan?

Nya föreställningen Var inte rädda handlar om politikers förmåga att utnyttja och vinna framgång på vår rädsla för det och de andra, det nya, det okända. Schyffert analyserar rädslan, låter den gå i terapi och försöker förstå mekaniken bakom den så kallade alternativhögerns framgångar. Det är en politisk föreställningen som egentligen inte är politisk, eller möjligtvis en egentligen inte politisk föreställning som är politisk. Politisk terapi, om genren finns. Och åldersnoja. Först ska han bara förolämpa de som sitter längst fram. Max är till exempel  dålig på att göra pärlplattor. Han kan inte sjunga heller. Lite om hur föräldrarollen har utvecklats på femtio år, Schyfferts självbild och manlig fåfänga. Fördelen med ryska män och lite snusk.

Tröst är kanske inte vad vi brukar förvänta oss av humor, men Schyffert tröstar och skapar en känsla av att det är okej att vara rädd. Och det är det förstås. Rent av nyttigt. Framförallt är han väldigt kul på ett renande sätt. Han är en av landets bästa och skickligaste komiker, han behärskar uttrycket närmast till fullo. Det känns som att han vet precis var han har publiken. Tillsammans tar vi ett långt varmt bad där Schyffert tar sig tid att massera våra stressade och spända axlar. Allt slutar med en kram och tröstande ord om att det inte är så farligt som vissa vill få oss att tro.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: ,

onsdag, mars 15, 2017

Skivrecension: Laura Marling - Semper Femina

Laura Marling
Semper Femina
(More Alarmin/Playground)
Betyg: 3
Laura Marling var fortfarande tonåring när hon debuterade. Nu, med skiva nummer sex, är hon en väldigt rutinerad 27-åring. Soothing, första singeln och inledningslåten, är förmodligen det bästa hon gjort. Suggestivt, jazzigt och med ett lågmält och gripande arrangemang. Marling  har aldrig tagit sig så långt in i en text. Sättet hon sjunger är minst lika viktigt som vad hon sjunger. Hon jämförs till synes alltid med Joni Mitchell och de jämförelserna lär fortsätta. Och visst - Mitchell är en skicklig och intelligent låtskrivare, men av Marling blir jag berörd, inte bara imponerad. The Valley ekar av Nick Drake med sin ståbas och undflyende stråkarrangemang. Och med nio låtar är det en skiva som inte är överdrivet lång, men ändå stannar kvar.
Semper Femina betyder "alltid kvinna". I texterna är det inte alltid lätt att veta om Marling pratar med en kompis, hela kvinnligheten eller om det är sig själv hon pratar om i tredjeperson. Eller till sig själv som sin mamma i Wild Once. Eller kanske alla fyra.

Hjärtat vill sätta ett högre betyg, men mot slutet finns några låtar som inte lyfter tillräckligt. Som om de är nöjda med att vara Laura Marling-låtar i mängden. Att skivan sammanräknat ändå är en bra upplevelse säger något om hennes nivå.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

måndag, mars 13, 2017

Konsertrecension: Jerry Williams

Jerry Williams 
Tid: Lördagen den fjärde mars. 
Plats: Konserthuset. 
Längd: 105 minuter plus paus. 
Publik: Toksmockat. 
Bäst: Sann musikglädje är alltid bäst. 
Allra bäst: Did I Tell You. 
Sämst: Trettio minuters paus är inte rock´n´roll.

Efter den storstilade och väldigt framgångsrika farvälföreställningen The Farewell Show tog det minst två veckor innan Jerry Williams var tillbaka med den likaledes självförklarande showen Man Måste Få Lira. I lördags mötte han ett fullsatt konserthus efter att trummisen inlett med ett dånande trumsolo. Både bandet och Williams visar omgående att det inte är någon trött håva-in-pengar-föreställning. Mina damer och herrar, the gubbe still got it. Did I tell you de svänger kattsvans?  Han har genomgående laddningen hos en katt som precis spanat in ett byte och förbereder anfall. Att publiken snabbt äter ur hans hand är fullt i sin ordning. De till och med står upp helt spontant.  

Så ja, det är klart Jerry ska få lira. Elton John gick i pension första gången redan 1975. Williams är förvisso sjuttiofem i april, men det finns betydligt yngre artister med betydligt mindre energi på scenen. Och för sin ålder är han, i likhet med jämnårige Paul McCartney,  närmast oförskämt vital. Särskilt jämfört med vissa andra jämnåriga mumier med nackspärr som också envisas med att turnera. När han pratar mellan låtarna får vi dessutom njuta av hans närmast patentregistrerade södertugg.

Föreställningen beskrivs i reklamen som avskalad, men med Williams inräknad är de elva personer på scenen. Det skulle möjligtvis kunna räknas som avskalat i ett storbandsjazzsammanhang, men i rock´n´roll påminner det närmast om Elvis Presleys Las Vegas-orkester, komplett med både kör och blåssektion. På grund av begränsat utrymme räknar jag inte upp alla, men blåsarna hjälper till att göra Keep On till en borttappad Otis Redding-klassiker.
Bandet gör en genomgående lysande insats. Inte konstigt att Williams står och fånler under var och varannan låt. Men när andra, förvisso skickliga, än huvudpersonen ska sjunga en handfull nummer i början av andra delen blir det lite transportsträcka.

Att han har en rik katalog att välja låtar ur är ingen överdrift. Första singeln släpptes redan 1962. Några låtar är måsten,  ni vet ungefär vilka, men det blir aldrig rutin. Självfallet saknas vissa favoriter, men vadå?

Gammal är äldst, heter det ibland. Ibland är gammal yngst. Och att karriären ska hålla i sig tills det är dags att göra lumpen, som han en gång hoppades,  kan vi nog garantera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

tisdag, mars 07, 2017

Skivrecension: Tinariwen - Elwan

Tinariwen
Elmar
(Wedge/Border)
Betyg: 4
Till er som redan hört Tinariwen - ni vet hur det låter. Det är samma lätt hypnotiska rytmer, samma möten mellan elgitarrer och traditionella afrikanska instrument. Samma närmast transcedentala monotoni. På grund av det politiska läget i Mali befinner sig kollektivet Tinariwen i exil och skivan är inspelad i Frankrike, Marocko och Kalifornien. Skivans titel Elmar betyder elefanter och refererar till de politiker som försvårar läget i det kanske närmaste medlemmarna i nomadstammen Tuareg har ett hem där de rör sig mellan Mali och Algeriet.

Texterna är denna gång djupt politiska även om de "bara" skildrar medlemmarnas vardag, men eftersom de sjungs på tamashek är de svåra att förstå för en genomsnittlig smålänning. Sången låter ändå märkbart sorgsen och sårbar. Men Talyat, som betyder tjej, är i alla fall en kärlekslåt. I Nànnuflày dyker Kurt Vile och Mark Lanegan upp som gäster på gitarr och den sistnämnda sjunger till och med lite på engelska. It´s alright.
Även om texterna är tunga och mörka - av allt att döma - och musiken grundar sig i blues, om än inte som vi känner den, är det svårt att inte börja röra sig i någon sorts dans. Det där långsamma gunget med gitarrerna i centrum är oemotståndligt. Ett bevis på den eviga sanningen att ett ackord säger mer än tusen ord.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,