Konsertrecension: Agent Side Grinder

Agent Side Grinder
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 25 november.
Längd: Ganska exakt en timme.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Många intressanta ljud i syntparken.              

Kvintetten Agent Side Grinder kommer från Stockholm. De borde komma från Berlin eller Manchester. Eller möjligvis Tjernobyl. En svartvit stad där det regnar ofta. Märkligt att det är deras första spelning i Växjö, nio år efter skivdebuten. Har de inte hunnit spela här tidigare så har de varit på många andra ställen. Det finns en trygghet i framförandet. De står och sveper ut mäktiga ljudmattor med intressanta rytmer och skapar en värld där Berlinmuren aldrig föll. Rent sceniskt får de Radiohead att framstå som fnittriga småpojkar. Men på samma sätt som vissa par känns väldigt mycket som par känns Agent Side Grinder väldigt mycket som ett band.  

Många band med tydliga influenser slutar som sämre kopior eller något helt annat som ändå inte är särskilt intressant. Agent Side Grinder lyckas bära tydliga influenser både från New York-duon Suicide och Manchesters bästa Joy Division (inte minst de högt liggande basgångarna och sången) under sina svarta kläder, även om sångaren Kristoffer Grip har vit skjorta, och göra samtidigt något alldeles eget av det.

Musiken är mer än något annat väldigt vacker bland neuroser och monotoni. Så här års vid ett litet land vid Nordpolen där dagsljuset försvinner runt fyra på eftermiddagen är det här tyvärr en perfekt ljudsättning av sinnesstämningen. Walking On Sunshine hade varit att tolka som en ren provokation. Men en låt som melodiska Giants Fall sitter som en värmande vante. Bitvis dansar både Grip och publiken. Han rör sig så mycket som det lilla utrymmet som blir över bland alla syntarna tillåter.

När de tillägnar en ny låt till Starman, mer känd som David Bowie, faller ytterligare några bitar på plats. Allisin Sane är dessutom en bra titel (Bowie gjorde en skiva och låt kallad Aladdin Sane). Och den föregås av mäktiga Mag 7 som håller på och håller på med en envis entonig basgång och en ettrig syntslinga som utvecklas och varieras efter hand. I två låtar får de sällskap av lokala sångerskan Sanne de Neige. Särskilt i en tung Last Rites (som Depeche Mode glömde skriva till Music For The Masses) kommer hon till sin rätt och det blir en av kvällens höjdpunkter.

Med tre analoga syntar, de skulle kunna öppna Sveriges häftigaste syntmuseum på fritiden, och en bas får de dessutom stilpoäng för en udda uppsättning instrument. Efter konserten, ute på Sandgärdsgatan, faller inte regnet. Det är dålig stil.

Läs mer om liknande:

David Bowie för nybörjare 

Joy Division för nybörjare 

Depeche Mode för nybörjare 

Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik? 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.