Fula Fula Ord: Konsertrecension: Oddjob

Oddjob
Tid: Lördagen den nittonde november.
Plats: PM & Vänner.
Längd: Femtiofem minuter.
Publik: Sammanlagt över 120 sålda biljetter.
Bäst: Att det är alldeles... alldeles... underbart.
Sämst: Att inte alla konserter är så här.
Saknade mest: Mer!

I helgen var det dags för den andra upplagan av restaurang PM:s jazzfestival. För den uthålliga och/eller envisa gick det att jazza från ett på eftermiddagen till strax före midnatt. På två scener blandades lokala akter med nationella som turnérar internationellt. Bland de mest aktade namnen var Goran Kajfes som kom till Växjö med sin trumpet både som medlem av sin Subtropic Archestra och Oddjob.

Kvintetten Oddjob spelade vid nio och är något av den svenska jazzvärldens all stars, ett Travelling Wilburys. De är rykande aktuella med en hyllningsskiva till Weather Report. Oddjob är en upplevelse som går utanför de vanliga referensramarna och gör det som krävs för att följa musiken. Kort sagt: De spelar inte jazz, de spelar musik. De har tolkat svensk folkmusik, filmmusik från filmer med Clint Eastwood och ligger bakom den underbara barnmusikskivan Jazzoo. Till PM kommer de med vad som snabbt visar sig vara en rejäl dos musikglädje.

Vi i publiken blir påminda om varför vi älskar musik, en sån upplevelse man alltid hoppas på varje gång det är konsert. Piano, trumpet och saxofon ligger över de feta drivande rytmer som skapas av bas och trummor, ibland närmast okuvligt pumpande. Inte helt lätt att sitta still. De gånger tempot sänks blir det en välkommen andningspaus, i alla fall i den utsträckning det finns något syre kvar i den härligt fulla lokalen. Bandet får upp farten så pass att det tar närmare halvtimmen innan saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson hälsar på publiken, presenterar bandet och försöker sälja en skiva. Sedan blir det full storm i en gammal folkmusiklåt som börjar med ett lockrop. De getterna lär inte få mycket sömn. Sedan avslutar de med sin personliga version av Where Did You Sleep Last Night, som bland annat Lead Belly och Nirvana också gjort.

Det har gått fjorton år sedan Oddjobs debutskiva och de är minst sagt samspelade. Samspelade är rent av en underdrift. Samtidigt ser det ut som om de har roligare än ett gäng grisar som rullar sig i årets första lera. Det ska föreställa en komplimang. För det är inte bara levande musik, det är musik som lever, verkligen lever. Musik som, för en stund, får en att glömma allt annat. Ett evigt ögonblick som tar slut allt för snabbt. Det blir väl en tredje upplaga, PM?