tisdag, oktober 25, 2016

Konsertrecension: Magnus Öström Quartet och Tonbruket

Magnus Öström Quartet + Tonbruket  
Plats: PM & Vänner.
Tid: Lördagen femtonde oktober. 
Publik: Ett hundratal och därmed fullt. 
Längd: 65 plus 85 minuter plus paus. 
Bäst: Musiken. Ibland är det så enkelt.
Det går inte att skriva den här texten utan att nämna Esbjörn Svensson Trio, så vi börjar där. När pianisten och kompositören Esbjörn Svensson gick bort 2008, 44 år gammal, blev de två andra medlemmarna, basisten och kompositören Dan Berglund och trummisen och kompositören Magnus Öström, hängande i luften. Båda har sagt i intervjuer att de inte visste om de skulle orka plocka upp sina instrument igen. Tack och lov orkade de.
Denna lördag fick Växjö tack vare Alvesta jazz & blues och Kulturföreningen Kristina besök av både Magnus Öström Quartet och Tonbruket, där Berglund spelar bas. Även om jazz är en bred genre känns det inte som att den räcker till att beskriva upplevelsen. Tonbruket rymmer till exempel Martin Hederos, mest känd från The Soundtrack Of Our Lives, vars keyboardspel innehåller både psykedelisk rock och Jan Johansson, både San Francisco och Utanmyra. Lika självklart rymmer Öströms band basisten Thobias Gabrielson som spelat med Timbuktu och Carola.
Kvartetten börjar med något som låter som vindbrus på kalfjällen. Om man som lyssnare blundar är det bara fantasin som sätter gränser. Pianot letar rastlöst efter en melodi och hittar till slut en. Kulingen upphör och en mer traditionell, men inte mer förutsägbar, låt tar vid. De går ut hårt med högt tempo. Och även om det är solobaserat (ibland alla fyra samtidigt) spelar de ändå ofrånkomligen tillsammans. Ibland intrikat, men inte så publiken hamnar efter. Oftast med en okuvligt drivande, nästan Led Zeppelin-artad rytm i grunden.
Tonbruket håller lite lägre snittempo och lägger sig bitvis i omloppsbana kring samma planet som tyska bandet Can brukade besöka i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. Blytungt och fjäderlätt samtidigt. Filmmusik för ett inre universum där en flamencorytm blandas med något som en flamencorytm aldrig blandats med tidigare. Lika häftigt som svårt att klä med ord. Den sortens upplevelse som påminner om varför musik kan vara beroendeframkallande, hallucinatoriskt och alldeles, alldeles underbart. Och märkligast av allt: helt lagligt för alla åldrar.
Musik är alldeles för viktigt och roligt för att sorteras in i färdiga fack. Och hela den här kvällen är en hyllning till att det är viktigare att göra något bra än något som nödvändigtvis måste kunna definieras. Höstens dubbelsmocka. Tack.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, oktober 17, 2016

Artikel: Gitarrclinic med Kee Marcello

Kjell Hilding Löfbom från Umeå kanske inte höjer så många ögonbryn. Betydligt mer känd är han som Kee Marcello, gitarrist med världen som arbetsfält. I helgen var han i Växjö på Musikhuset och berättade om sin karriär med sex strängar. Han börjar med att testa gitarren och tar en slurk kaffe.
Tillställningen har rubriken gitarrclinic, resten av musikerna finns i datorn. Det är inte helt oväntat gitarren som står i centrum, men lite anekdoter blir det också. Mest känd är han förmodligen från rockbandet Europe där han var med under andra halvan av åttiotalet, det är han som spelar gitarren på bland annat hiten Superstitious (där han eventuellt snodde solot från Saltkråkan) och från numera smått kultförklarade Easy Action, där även Tommy Nilsson fick sitt genombrott i början av åttiotalet. Easy Action är förresten aktiva igen sedan tio år tillbaka. Han har också spelat med symfoniorkestrar och 2015 medverkade han i Stjärnkusken på TV4 och vann hela tjofläsket. Innan dess hade han hunnit med en självbiografi.
Annars fokuserar han på sin solokarriär och är aktuell med fjärde skivan i eget namn samt turnerar med Rock Of The 80´s. Att den föreställningen befann sig på Vida Arena under lördagen kan ha något med besöket på Bergendahlska gården att göra. Det är, får vi veta, andra gången han är här.
En handuppräckning visar att nästan alla i publiken är gitarrister. Det tillåter att nördribban höjs rejält och leder till en utläggning om den pentatoniska skalan, subdominanter och konsten att gå från Em till Cm, förstås med en diskussion om jazzsaxofonisten Charlie Parker. Och vem gillar inte Ernst Kirchsteiger, som eventuellt uppfanns av Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore. Marcellos hjältar plockas ner i detalj och förklaras. Kopplingar görs mellan olika stilar. Rötterna undersöks. Jazz möter rock. Django Reinhardt skakar hand med Jeff Beck.
I publiken finns ett sjuttiotal medelålders, ungdomar och medelålders ungdomar som  lyssnar på Marcellos berättelse förmedlad med värme och humor. Även om det inte sägs bokstavligt är det kärleken till musiken som är den röda tråden. Han började spela som trettonåring på julafton 1973 efter att ha spelat luftgitarr på ett tennisracket och insett att han måste ha en gitarr. Och där under granen låg den. Kärlek vid första ackordkastet.
De två timmarna plus går fort. Förresten. Söndagens bästa citat, värt att tänka på under nästa gitarrsolo och livet i allmänhet: Det går inte att mollpenta sig igenom det här.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, oktober 13, 2016

Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur

Bob Dylan tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Vi på Fula Fula Ord-redaktionen säger ett stort grattis!

Läs mer om liknande:
Bob Dylan för nybörjare
Konsertrecension: Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö
Bob Dylan 70 år
Dagens i-landsproblem: Bob Dylan


Läs ännu mer om liknande:
Skivrecension: Bob Dylan - Fallen Angels
Skivrecension: Bob Dylan - Shadows In The Night 
Blood On The Tracks fyllde nyligen 40 år
Skivrecension: Bob Dylan & The Band - The Basement Tapes
Konsertrecension: Bob Dylan på Newport
Bob Dylan ställer ut konst i Köpenhamn
Självbiografin Chronicles Volume 1

Bob Dylan pratar Together Through Life
Bob Dylans 40 bästa låtar?

Nytt från Bob Dylan
Nygammalt från Bob Dylan
Intervju med Bob Dylan

Bob Dylan - World´s Greatest Grandfather!

Bob Dylan vs Joakim Thåström

No Direction Home, del 1
No Direction Home, del 2
Bob 65

Etiketter: ,

onsdag, oktober 12, 2016

Konsertrecension: South Of Sweden Jazz Orchestra

South Of Sweden Jazz Orchestra 
Plats: Konserthuset.
Tid: Första oktober. 
Längd: 145 minuter plus paus. 
Publik: Cirka 150. 
Bäst: Duke Ellingtons In A Sentimental Mood. The Duke är alltid The Duke. 
Saknade mest: Lite hårdare redigering.

Det är inte varje dag det ges tillfälle att se nybildade storband spela. Men när vinylen gjort comeback kan väl lika gärna storbandsjazzen också återuppstå från sin dvala? Inte en dag för tidigt. Som orkesternamnet antyder kommer musikerna från södra Sverige (Blekinge, Skåne och Småland) och de anser just Växjö Konserthuset vara sin mittpunkt. Inte mer än rätt att det är här de börjar efter att ha träffats för första gången igår och repat lite. Och det är sant, även om det inte hörs.

De börjar med några takter som trio innan inte mindre än fjorton blåsare ansluter. På scen denna afton finns inte mindre än sammanlagt arton musiker. Alla ska inte räknas upp, men i lokalpatriotismens namn är två från Växjö. Jocke Wickström (som också står för en liten programförklaring och är drivande kraften bakom), spelar trumpet och Mikael Anderfjärd håller till vid trombonen. I täten hittar vi konstnärlige ledaren Peter Asplund på trumpet och sång och Ida Sand på piano och sång. Asplund har spelat med bland andra Herbie Hancock, Monica Zetterlund, Lena Philipsson och Kent. Imponerande bredd. Sand, som ansluter efter ungefär en timme, vågar också tänka fritt. Hennes senaste skiva är en hyllning till den kanadensiska tjurskallen Neil Young.

Hur går då premiären? Spelglädjen är påtaglig. Helheten så väl som enskilda detaljer imponerar. Storbandsjazz är inte en sorts jazz som bygger på solon. Och tur är kanske det med så många musiker på scenen. Men de som ska spela solo, det blir några i första låten av Joe Henderson, går fram till scenkanten för att spela innan det är dags att ta emot sin applåd och återvända till blåsarhyllan.

Kvällen blir en resa från tjugotalet och framåt, allt med nyskrivna arrangemang. Det  blir både eget och andras material, och rent av lite blått från Duke Ellington. Och Hello Dolly. Och Frank Sinatra, Neil Young (Hey Hey, My My imponerar), The Hollies, Billy Joel och Stevie Wonder. Det saknas inte klassiker att välja mellan, kanske håller de till och med på lite i längsta laget.

Den uttalade tanken är att South Of Sweden Jazz Orchestra ska återkomma regelbundet till Växjö Konserthus, om än kanske inte två gånger i veckan som Asplund skämtar om. Men att döma av kvällens konsert är det en både lockande och rimlig tanke.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

måndag, oktober 10, 2016

Skivrecension: Bon Iver - 22, A Million

Bon Iver
22, A Million
(JAGJAGUWAR/Playground)
Betyg: 4

Efter de stora framgångarna med debuten For Emma, Forever Ago (akustisk trubadur med skägg) och uppföljaren Bon Iver (åttiotalsost med skägg) upplevde Justin Vernon att framgången kostade mer än den smakade. Han gick igenom en depression och led av panikattacker. Han fick vad som på modern svenska kallas psykbryt. Det har gått fem år sedan hans andra skiva och många av oss hade nog trott att det blev den sista. Han verkade nöjd med att röra sig bakom kulisserna - skriva, producera och samarbeta med andra artister - snarare än att själv stå i rampljuset.
Men så plötsligt är han tillbaka med en skiva bestående av tio spår som inte går att uttala titlarna på ens om man försöker. Försök skrika efter 715 - Cr Ks på en konsert, om du vill. Skivans musikaliska inriktning med syntar, märkliga rytmer och bitvis autotunade sång kan förvisso anses märklig, men är samtidigt den logiska utveckling efter de två första skivorna. Det finns en röd tråd. Av vissa har 22, A Million avfärdats som pretentiös dynga, men för oss som förälskat oss i hans röst - manipulerad eller inte - och intressanta ljudvärld är det ett givande återseende. Inte minst i hörlurar nu när höstmörkret kryper allt närmare allt tidigare. Bon Iver har gjort sin Low, McCartney II eller Kid A. En skiva som kanske går att kalla märklig, som kräver lite tålamod, men som belönar den som har öron och hjärta öppna. Som inser att det som händer i marginalen kan vara minst lika intressant som Allsång På Skansen.
Och avslutande 10 00000 Million är en vacker liten gospel som gör att jag trycker på repeat.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

fredag, oktober 07, 2016

Konsertrecension: Final Days Society

Final Days Society
Tid: Fredagen den sextonde september. 
Plats: Kafe De Luxe. 
Längd: Sjuttio minuter. 
Publik: Ett åttiotal som mest. 
Bäst: Oväsen, oväsen, ljuva oväsen.

Redan av bandnamnet går det att misstänka att det inte är ölhävarrock som spelas. Växjöbandet Final Days Societys senaste skiva Icebreaker kom förra året och innehåller sex låtar. Tre av dem ligger runt tio minuter. De känns inte så långa. En bra låt bli aldrig för lång. At Peace At Last är till och med lite i kortaste laget, trots att det hade gått koka gammaldags idealmakaroner innan sista tonen klingar ut. Det är musik som vänder sig inåt. Musik att småsvänga till, snarare än att hoppa eller dansa till. Musik att blunda till, snarare än vråla till. De som är i källaren för att ta en lugn öl med kompisarna får nog inte riktigt vad de vill ha. Däremot hade de, med lite mer tålamod, fått vara med om en häftig upplevelse. Och det jublas mellan låtarna. Efter bara femtio minuter hörs det ett leende hej från scenen. Publikfrieri på hög nivå. Sedan spelar de Icebreaker och då går det att ta en omgång idealmakaroner till.

Ibland är musiken lågmäld, drömmande och vacker. En soluppgång med en älskad. Ibland, rent av något oftare, är det ett jäkla oväsen, mardrömmande vackert på ett helt annat sätt. Ibland manglas det för fulla muggar samtidigt som en vackert ringande gitarr skiner igenom. Bandet består av två gitarrer, bas och trummor. Ibland synt, megafon och en extra trumma. Låtarnas upplägg må vara likartat och i längden flyter de ihop, men det är inte nödvändigtvis något dåligt. Ljuset matchar förresten musiken. När de brakar på som mest tänds vad som kan vara helljus på scenen. Som att möta en raggare i en gammal Volvo med extraljus utanför Älmeboda en mörk kväll.

Tidigare i år turnerade de fyra i Europa med sina svarta (förstås) kläder och den här spelningen är något av ett hej och tack innan det är dags att försvinna och börja jobba på ny musik. Och spelningar med familj, vänner och bekanta i publiken har ofta en speciell laddning. Applåderna har lite extra värme och kärlek, är förmodligen mer lättförtjänade än inför en publik bestående av främlingar. Bandet är rimligtvis också mer nervöst på hemmaplan. Men de har rutinen. Låtarna sitter. Medlemmarna ler till och med, även om musiken inte är Lasse Stefanz.

Om det är så här planetens sista dagar kommer låta, och det verkar inte allt för långsökt att det kommer bli något åt det hållet, så är det rent av läge att sluta oroa sig och börja älska bomben.

Läs mer om något helt annat:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, oktober 03, 2016

Skivrecension: Wilco - Schmilco

Wilco
Schmilco
(Anti/Playgound)
Betyg: 3
Om bandets förra skiva Star Wars var något av det mest upptempoösiga de gjort är detta baksmällan. I alla fall på så sätt att det är lågmält och överlag akustiskt i täten. Vad som däremot känns igen är Jeff Tweedys sårbara röst och uppriktiga texter, ibland med en lätt svart humor. Eller lätt och lätt. Happiness depends on who you blame, sjunger han i Happiness. Inte precis en Paulo Coelho-klyscha. Men så är Tweedy också bra på att skildra även den kanske lite jobbiga sanningen med få och enkla ord. I Normal American Kids ser han tillbaka på sin ungdom, men långt ifrån på det nostalgiska det-var-bättre-förr-sättet som brukar romantisera utanförskap och ansvarslösa nätter som aldrig tog slut, gärna med en ölburk i handen. Always hated normal American kinds, konstaterar han till akustisk gitarr. Det enda som saknas på Schmilco är en brötig låt i stil med Bull Black Nova som ger Nels Cline chansen att på allvar elda på med gitarren. Kanske nästa gång.
Förresten - bonuspoäng för Harry Nilsson-referensen i albumtiteln. 

Etiketter: ,