måndag, augusti 29, 2016

Konsertrecension: Marit Bergman

Marit Bergman 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den tionde augusti. 
Längd: 65 minuter. 
Publik: 330 enligt arrangören. 
Bäst: Vildros och kaprifoler är fin i sin lågmäldhet. 
Saknade mest: Infravärme.
Scensommar har hunnit fram till augusti och kanske är det dags att börja prata om sensommar, eller rent av Senscensommar. I publiken går det att uppleva den fina svenska kombinationen av picknickfilt, vinterjacka, mössa och handskar. Är det sommar så är det. Trots att himlen har samma färg som en förort till Tjernobyl blir det i alla fall inget regn. I våras släppte Marit Bergman albumet Molnfabriken, hennes första skiva på sju år och hennes första någonsin på svenska, efter fyra på engelska. Sju år är lång tid i popvärlden. Rent av ett år mer än tiden mellan The Beatles först och sist inspelade skiva, bara för att jämföra med något. Bergman och det fem personer starka bandet inleder med Dagen Då Våren Kom Till Bredäng, en titel som nästan är en provokation en sådan här dag. Fortsätter gör mer rimligt döpta Dra Åt Helvete.
Första engelska bidrag blir This Is The Tear och Bergman tar en promenad ner i publiken för att se om hon känner igen någon, men det verkar hon inte göra. Lite lugnare Vildros Och Kaprifoler blir en av kvällens höjdpunkter, trots att en keyboard lägger av. Den skulle ha spelats av Åsa Jacobsson som varit med Bergman sedan september 2001. Ett annat instrument gav upp redan innan konserten började. Inte lätt att vara instrument på sommarturné. Den första låten som skrevs till nya skivan var Ibland Gråter Jag Bara För Att Tiden Går. En titel många kan relatera till, om än kanske inte barnen som klättrar i träden, gungar och slår kullerbyttor i parken. Och inte för att hålla värmen, utan för att de är barn.
Forever Doesn´t Live Here Anymore är en låt Bergman säger sig glömt men blivit påmind om när ett fan önskade den på sociala medier. Springer Rakt Mot Ljuset inspirerades av en film på YouTube där en ensamkommande pojke får huvudet dunkat mot golvet av en vakt på Malmö station. I I Will Always Be Your Soldier undrar Bergman om Växjö vill sjunga. Det vill Växjö. Först lite tvekande, men efter uppmuntran både står folk upp och klappar takten. Annars ser publiken onekligen lite frusen ut.
Extranummer blir stampiga Tomorrow Is Today (betyder det att det blir lika tråkigt väder imorgon?) och En Sommardag På Stranden. Även om förutsättningarna inte är ideala blir det ändå en mysig tillställning med stort hjärta. Och dans är dessutom ett bra sätt att hålla värmen.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 15, 2016

Konsertrecension: Jill Johnson

Jill Johnson 
Plats: Tyrolen i Blädinge.
Tid: Torsdagen den fjärde augusti. 
Längd: 85 minuter. 
Publik: 1100 förköp och ytterligare ett gäng på plats. 
Bäst: Att det mot alla odds inte regnar under konserten.

Andra försöket. När Jill Johnson skulle vara det stora dragplåstret för en helaftonskväll med country för snart två veckor sedan gjorde en ond hals att hon fick ställa in i sista sekunden, eller i alla fall kvällen innan. Men nu så. Att säga att Johnson fått ett brett genomslag är ingen överdrift. Den största delen i hennes framgång har tv-serien Jills Veranda förmodligen haft, det var även där kvällens inledning Gabriel Kelley nådde den svenska publiken. I programmet har hon tillsammans med väl valda gäster besökt och skildrat både den amerikanska drömmen och mardrömmen. Den stora klangbotten, den bredd och det djup, som finns där på och runt verandan, saknas tyvärr ofta i musiken som är middle of the road. Och förvisso inget fel på det.
Det blir förvånansvärt många ballader och förvånansvärt lite country, som mest märks i små detaljer. En ny och outgiven ballad som förmodligen heter Again är en av höjdpunkterna med snygg pedal steel. Fyramannabandet gör ett genomgående proffsigt jobb. Musiken är trygg och gedigen P4-rock, bitvis ganska bredbent. Lite anonymt. Kött och potatis. White Lightning skrevs i Nashville och handlar om hembränt. Johnson berättar att om vi åker dit och vill dricka hembränt heter det moonshine. Men den starkare sorten heter White lightning. Låten i sig är bilåkarrock som höjer tempot lite. Hon säger att hon älskar blues och det betyder att det blir lite blues i Love Is The Devil. Gabriel Kelley dyker upp för duett i For You I´ll Wait, som också är titeln på Johnsons kommande album. Deras röster passar bra ihop och det är en fin låt.
Stilpoäng för att hon tolkar artisten Townes Van Zandt som första extranummer, även om det blir P4-rock av honom också. Låten If I Needed You upptäckte hon via Jills Veranda-gästen Christian Gidlund. Hon påpekar att den just nu, med läget i världen, fått en annan betydelse. Allra sista kommer en snyggt bluesigt avskalad och orgeldriven version av Doug Seegers (ja, från Jills Veranda) Going Down To The River.
Lite mys och charm har aldrig legat någon i fatet för att få en stor och uppskattande publik framför en scen. Och en trevligare miljö för lite torsdagsmys en tidig augustikväll än Tyrolen är svår att tänka sig, trots en mulen himmel. Men det är synd att musiken inte har mer av den charm och energi Johnson själv besitter.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Weeping Willows 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

torsdag, augusti 11, 2016

Konsertrecension: John Holm

John Holm 
Plats: Ladan i Urshult.
Tid: Tisdagen den andra augusti. 
Längd: En timme. 
Publik: Exakt 91 och relativt smockat. 
Bäst: Att få uppleva det här. Och Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg.
Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var avskalat, tillbakalutat och inte minst oväntat. Ännu mer oväntat är turnén han är ute på i sommar. Enligt Facebook rör det sig om sexton spelningar, där Ladan i Urshult ligger sist och sådär 44 år efter debutskivan gör han alltså sin första sommarturné. Som om Bruce Springsteen INTE skulle turnera. Holm har med sig sonen Axel på munspel, som också inleder kvällen med att bland annat spela Dylan på gitarr, och Jesper Wihlborg från Tingsryd på elgitarr.
- Tack så mycket för att vi fick komma hit och spela för er, inleder han. Som om det är han som ska tacka. Sedan öppnar efter några ljudkorrigeringar, han vill ha mer bas i medhörningen, Min Skuld Till Dig. Holm har gjort sammanlagt fem skivor. Den senaste kom för sjutton år sedan och innehöll främst översättningar av amerikanska låtar. De två första, Sordin och Lagt Kort Ligger från 1972 och 1974, lade grunden till hans pionjärstatus.
Hur låter han då? Kanske inte helt oväntat låter han exakt som John Holm. Och det är han ensam om. Den lite väsande rösten känns igen, även om den blivit mer avslappnad. Mindre ansträngd. På tal om Springsteen. Rent visuellt är de varandras motsatser. Holm och hans luva sitter ner. Men musikaliskt har de gemensamma rötter i amerikansk visa och med berättande texter. Vi får bland annat Den Öde Stranden, Maria Många Mil Och År Från Här, som han presenterar som en visa från Småland, och Får Man Leva För Det.
Kanske är det känslan av motsträvighet som gör att de som upptäcker och fastnar för musiken fastnar rejält. Att han inte stryker medhårs. Holm är okänd för de flesta, men väldigt väldigt älskad av de få.
- Jag är så närsynt att jag knappt ser banden på gitarren, förklarar han när capodastrot inte riktigt hamnar på rätt plats på gitarrhalsen. Inför en översatt Bob Dylan-tolkning, En Hård Värld Vi Lever I, förklarar han att det numera är marknaden som styr och att han inte är intresserad av stadsfester. Och lägger till att det var skit redan på sextiotalet.
Extranummer? Jodå. Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg och Sommaräng. Men inte önskningen Svarte Kungen. Den kan han inte, ursäktar han.
I baren sitter en man som av allt att döma har druckit för mycket. Men vi vet bättre. Det är John Holm han drabbats av. Det är lätt att relatera.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 08, 2016

Konsertrecension: Svante Thuresson & Claes Crona Trio

Svante Thuresson + Claes Crona Trio 
Plats: Gemla folkets park. 
Tid: Fredagen den 29 juli. 
Publik: Cirka 150. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Självklarheten i musiken. Så enkelt.

Det är kanske ohyfsat att börja en recension med artistens ålder, och då är det läge för en ursäkt. Svante Thuresson har, i alla fall på papperet, hunnit bli 79 år. Men ålder är bara en siffra och han har kvar en pojkaktig glimt i ögat. Och framförallt har han kvar rösten, den där självklart enkla och svalkande. Som att stå vid havet och känna en lätt sommarbris med ett glas isvatten i ena handen.
Det blir några dopp under kvällen i det som kallas den stora amerikanska sångboken med början i musikallåten Make Someone Happy. Gänget verkar improvisera fram tempot under inräkningarna och visar det sig att det går för snabbt justerar de mitt i låten. Är man proffs kan man göra sånt.
Med till Gemlas charmigt lummiga folkpark är vapendragarna i Claes Crona Trio: Crona på piano, Martin Höper bas och Pelle Jonasson trummor. De spelar med samma synbart lekfulla lätthet och nyanserade uttryck som Thuresson sjunger med. Fönstrena är öppna, ingen stress. Det tar inte många takter innan musiken gör luften lite lättare att andas, lite mer syrerik. Lite mer kärleksfull. Spelglädjen är möjligtvis lågmäld, men den finns där i små ögonkast och leenden.
Toots Thielemans Bluesette med svensk text av Hasse & Tage får upp tempot. När Monica Zetterlund gjorde originalet stod Thuresson i kören. Nu får den både piano-, bas- och trumsolo och scatsång. Första akten avslutas med On Green Dolphin Street som Thuresson tror ligger i Vimmerby. Här får de upp tempot så pass att en recensent som vill vara anonym börjar spela lufttrummor. Ulf Lundells Rom I Regnet från 1979 blir kvällens nyaste inslag.
Efter kaffepaus i parken som fyller 90 i år inleder Cole Porter innan det blir inte mindre än sex låtar med svenska texter av Beppe Wolgers. Sämre textförfattare finns. I år är det 30 år sedan han gick bort. Monicas Vals avslutas med raden: nu är det sommar i tusen år och Thuresson tar en ton som nästan dras ut lika långt. Förtjusta jubel följer. Sakta Vi Gå Genom Stan görs med ett oemotståndligt halvfartshäng som påminner om Van Morrisons Moondance.
Och för att utveckla resonemanget om åldern lite. Thuresson är inte 79 år gammal. Han är 79 år ung. Och det är onekligen en viss skillnad. En sådan här kväll är det lätt att bli både kär och påmind om musikens helande krafter. Bara att njuta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 03, 2016

Konsertrecension: Melina Borglowe + Emil Jensen

Melina Borglowe + Emil Jensen 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 27:e juli. 
Publik: Cirka 400.
Längd: 30 plus 75 minuter.
Bäst: Att få uppleva Melina Borglowe blomma ut i realtid.

- Nu kommer sista låten. Den handlar om lycklig kärlek, för en gångs skull, säger Växjös egna Melina Borglowe och avslutar sin halvtimme med Thunder On The Ocean Floor. Särskilt samarbetet mellan gitarrerna är en ren fröjd. Tempot är mestadels lågt, men ibland brakar de fyra på scen loss ordentligt. Nästan lika mycket som bilen som försöker spränga ljudvallen i ett försök att flyga över simhallen och får Melina att skratta till.
Borglowe har skrivit låtar i nästan halva sitt liv, hon är tonåring ett tag till, och redan hittat ett eget charmigt avigt sätt att sjunga med. Rösten är lätt hes, som om den hunnit leva och sett saker, eller som om hon varit uppe och festat halva natten. Och det är ju något bra. Att låta så alltså, inte att vara uppe och festa. Röster ska berätta saker, inte bara visa hur höga toner de kan ta. Några ord kan vara svåra att höra, men känslan går fram. Det går att förstå utan att förstå. Om musiken inte är den sorten det hoppas upp och ner till kan hjärtat hoppa upp och ner. I Used To Play närmar sig 145 000 spelningar på Spotify och framförs även i Linnéparken. Sunflower Meadow tillhör också en av höjdpunkterna.
Att denna upplaga av scensommar har två artister gör att vädret håller sig i schack (för det är väl därför?) och picknickpubliken sluter upp även om det är lite småmulet. Nu jäklar ska det mysas! Och hör sen! För sedan blir det Emil Jensen. Han påminner om den duktiga eleven med noggrant kammad sidbena som har uppmuntrats av läraren att läsa egna dikter för föräldrarna. Han säger själv att han är den duktiga flickan. Rent musikaliskt inleder han och bandet med Saknar Du Mig och Hur Lyckliga Kan Vi Bli. Stilpoäng delas ut för titeln Finns Det Något Mer Deprimerande Än En Läggmatch I Pingis På Psyket. Men dikterna drar ner större applåder.
Via sociala medier har han fått frågor. Någon undrar varför han pratar så mycket om jämställdhet och feminism, det som kallas politisk korrekthet. Kan han inte prata mer om landsbygden? Hela Sverige ska leva, menar frågeställaren. Tycker man det har man inte gått på högstadiet i Staffanstorp, kontrar Jensen.
Jensen menar att alla musikkritiker jämför alla artister med Kate Bush. Men själv är han nog mer en Robert Broberg med diftonger där närmaste ordlek sällan är mer än tre stavelser bort. Kanske blir det lite mycket i längden.  

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 01, 2016

Reportage: Kvällen när sanningen kom till Tyrolen

Emmylou Harris har sagt att country bara är tre ackord och sanningen. Var då möjligtvis lördagskvällshelaftonsföreställningen ögonblicket sanningen kom till Tyrolen? Musiken gick att kombinera med Småländsk burgerbuffé, slutsåld redan på förköp för de som är hungriga i värmen. Tre barer fanns för den törstige. Under fredagseftermiddagen rapporterades att aftonens stora dragplåster Jill Johnson har ställt in på grund av en rejäl förkylning. Hon kommer den fjärde augusti istället.
Växjöbördiga Moonshine Maladies inledde kvällen vid halv åtta. Namnet kan översättas som sjukdomar orsakade av hembränt. Femmannabandet hanterar både yeehaw, ballader och motorvägscountry. Det är tämligen smockat på Rotundan. Tyrolen erbjuder rent av det som ibland kallas folkfest. Vissa kör picknick i gräset. Men så är det också en närmast perfekt sommarkväll. Inte ett moln så långt ögat kan nå och inte en droppe regn på flera dar.
En helt annan upplevelse är Shoutin´ Red, till vardags Felicia Nielsen. Hon lockar in lyssnaren i en tidsmaskin med destination tjugo- och trettiotal och blandar enligt sin Facebooksida countryblues, folk och gospel. Allt detta ensam med gitarr och historieberättande. Hon är en jäkel på att plocka strängarna och sjunger dessutom på det tidstypiska genomträngande sättet, som det lät innan elektriciteten hittade till den amerikanska landsbygden. Det blir fotstamp i publiken. Hon kastar också in en svensk gånglåt från medeltiden.
Gabriel Kelley bor i Nashville, kommer från en liten stad i Georgia och var med i Jills Veranda. Han har hatt och en liten tamburin fastsatt på ena foten. Delar på begäran ut tips om hur publiken får lika rejäla skägg som han har. Dessutom pratar han svenska efter att ha varit utbytesstudent här. Och det var i Sverige han började skriva, även om han spelade redan som sjuåring. Kelley spelar en rad låtar från sin senaste skiva Lighter Shades Of Blue där titelspåret är en av höjdpunkterna och charmar med sitt mellansnack. I skuggan av sommarens nyhetsflöde håller han ett litet brandtal om att vi måste bli bättre på att ta hand om varandra. Det leder till en fin The Road I Ride som belönas med jubel. Han berättar också att en av hans stora hjältar spelar på Ullevi samma dag och gör en version av Atlantic City.
För några blev aftonen kanske lite haltande efter Johnsons sena avbokning, men både Tyrolen och den svenska sommaren, som äntligen kommit igång, är på sitt allra finaste humör denna kväll. Inte illa.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,