fredag, juni 10, 2016

Skivrecension: Paul Simon

Pop 
Paul Simon 
Stranger To Stranger 
(Concord/Universal)
Betyg: 4
Paul Simon låter konstig igen. Det är bra. Hans förra skivan, den strålande So Beautiful Or So What, lät mer typisk. Luftig, poppig och akustisk. Annars är Simon oftast, som på Stranger To Stranger, på väg framåt. The Werewolf och Wristband börjar med rytmer som skulle kunna vara modernare släktingar till de han jobbade med på Graceland och The Rhythm Of The Saints. Men han upprepar inte sig. Rytmerna här är bitvis mer elektroniska. Kanske är det italienska elektroproducenten Clap! Clap!, även jazzmusiker, som fått fria tyglar i samarbetet. Wristband handlar om en artist som inte blir insläppt på sin egen konsert när han saknar det armband – wristband – han borde ha på sig. Är texten självupplevd?
Musiken på Stranger To Stranger, delvis också gjord i samarbete med producenten Roy Halee som även jobbade med Simon & Garfunkel, och för all del Graceland, är Simon när han är som bäst. Lekfull och nyfiken på samtiden, men utan att bli överdrivet trendkänslig. 74-åringen framstår aldrig som farfarn på discot som ska dansa med kidsen.
Skivan använder sig också av några av originalet Harry Partchs i mitten av femtiotalet specialbyggda instrument. Partch skapade egna skalor och har även inspirerat Tom Waits. Och vad gäller instrument låter gitarrerna och rytminstrumenten på den här skivan fantastiska. In A Parade gör att det poppar popcorn i huvudet, medan Simon sjunger my head´s a lolipop, everyone wants to lick it. Okej. Vi ställer inga fler frågor.
Paul Simon är känd för att jobba långsamt. Sedan 1972 har han gjort sammanlagt tolv soloskivor, men så länge han levererar på den här nivån är det väl dumt att klaga?
Lyssna också på: The Rhythm Of The Saints (1990) och So Beautiful Or So What (2011).
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida