Konsertrecension: Joel Alme

Joel Alme

Plats: Teatern.

Tid: Fredagen den 20 november.

Längd: 60 minuter.

Publik: Cirka 220.

Bäst: Musikglädjen.

Saknade mest:  Några låtar till.

Ibland dyker det upp en skiva i en artists diskografi som delar in i ett före och ett efter. Joel Almes senaste skiva Flyktligan kommer med största sannolikhet vara en sån vattendelare. Efter tre album på engelska har han inte bara bytt språk, han har valt att närmast skriva en familjekrönika i musikform. Det är en berättelse om droger, kriminalitet och skilsmässa. Möjligtvis klass också. Språket blev svenska denna gång, enligt Alme för att det hade varit svårt att stoppa in svenska gatunamn och stadsdelar i texter på engelska utan att det kändes krystat.

Imponerande nog lyckas han göra något livsbejakande av musiken och konserten. Han är nästan oförskämt glad och dansar lite ibland medans han går ut hårt med i tur och ordning Håller Mig På Kanten, Slå Hjärta Slå och I Väntan På De Stora Orden.  Han tillägnar låtar till sin morbror och morfar. Det har inte rått brist på uppväxtskildringar i svensk musik de senaste 20 åren, från Linköping och Eskilstuna till Göteborg har de närmast vuxit på träd. Men ändå känns det som att Alme gör något eget, kanske för att han inte känns poserande, romantiserande eller mytologiserande. Han berättar bara om sin familj som han upplevt den och förpackar allt i upplyftande musik.

Det går att misstänka att han lyssnat på Bruce Springsteens – uppväxtskildringarnas uppväxtskildrare – album The River minst en gång. Musiken är samma blandning av svängig rock med popnerv som blandar skrammel med melodier.  Publiken rent av både spontanklappar och jublar mitt i låtar. Sånt brukar inte Växjöpubliken syssla med. Fyramannabandet är utmärkt, med Martin Elisson från Hästpojken som kanske mest namnkunniga inslag. Pianisten Nils Dahl har enligt Alme inte repat med bandet en enda gång och förtjänar en extra stjärna i kanten.

Det tar fyra nummer innan det blir en äldre låt på engelska. Bland annat blir det No Class, om att vilja slå någon, men komma fram till att det är bättre att skriva en låt och A Young Summer´s Youth som avslutar. Men kort efter kommer de tillbaka när trummisen fått ett glas vin och kör två låtar till.

Och till slut segrar kärleken - som den måste och alltid gör - i vackra Innan Staden Vaknar, tillägnad alla som haft, har eller kommer ha familj. Vad har vi annars att hoppas på om inte kärlek? Joel Alme har insett det och gjort ett helt knippe lysande låtar som blir en lika lysande konsert. 

Läs mer om liknande: 

Hästpojken fixar fest 

Makthaverskan - mer Göteborgsindie 

Alice B gör också Göteborgsindie

Bruce Springsteen för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.