tisdag, december 08, 2015

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund
Plats: Palladium. 
Tid: Lördagen den 28e november. 
Längd: 110 minuter plus paus. 
Publik: Ett fyrtiotal. 
Bäst: Ledigheten och lekfullheten.
Jazzsångerskan Isabella Lundgren föddes i Värmland och började sedan vid The New School University i New York som artonåring. Och nu är hon i Växjö. Hon debuterade 2012 med It Had To Be You och fortsatte förra året med Somehow Life Got In The Way. På tal om Värmland inleds andra halvan av konserten med en version av Come Rain Or Come Shine med bara sång och Niklas Fernqvists kontrabas. En av konsertens höjdpunkter. Mer av den sortens infall hade varit en bra idé.
Med sig på scen har hon annars också Carl Bagge på piano och Daniel Fredriksson på trummor. På scen ikväll finns också trumpetaren Tobias Wiklund. Han har – utan att överdriva för mycket - spelat med alla. Redan första låten Accentuate The Positive bjuder på varsitt solo av musikerna och drar iväg till över tio minuter. Det blir många solon, och även om de är välspelade blir det lite kaka på kaka i längden. Sedan fortsätter de med egna Eudaimonia, som är grekiska och betyder lycka. Lundgren förklarar att musik gärna får vara mer än underhållning. Kvällen innehåller sedan en blandning av gamla klassiker och egenskrivet. Egna Perpetual High är en av topparna med sin lågmäldhet innan Pennies From Heaven avslutar första halvan.
Trust The Opposite handlar om rädslan som uppstår när det visar sig att något man alltid litat på inte visar sig vara sann. What Is This Thing Called Love framförs med Wiklund och hans nybyggarskägg längst fram medans Lundgren sätter sig bakom trummisen och diggar. När det är dags för solon står hon annars ofta och njuter med slutna ögon. Anomi (eller något liknande) är en egenskriven höjdpunkt med sin lågmäldhet och atmosfär.
De avslutar, men menar att de kan övertalas att spela mer om det skulle vara så, med en påminnelse om hopp. Nobody Knows The Troubles I´ve Seen som är över hundra år gammal görs stämningsfullt.
Första extranumret görs med bara sång och piano. Sången är dock lite för sorglös för att göra One For My Baby rättvisa, även om tekniken sitter där. Här sjunger Lundgren lite för mycket med hjärnan, lite för duktigt, och för lite med hjärtat. Sedan avslutar de med en tåtappande version av I Can´t Give You Anything But Love. Allvar och lekfullhet om vartannat. Även om kvällen är lite ojämn är det ingen tvekan om att musikerna kan sin sak. Men kan de möjligtvis lära sig att vara lite mindre duktiga? 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida