Konsertrecension: Calibut Band

Calibut Band

Plats: Araby Park Arena

Tid: Lördagen den fjortonde november.

Längd: 50 minuter.

Publik: Ett trettiotal.

Bäst: Tempot och svänget.

Calibut Band börjar med en ensam trumpet spelandes en utdragen ton som låter som om solen håller på att gå upp över en stad i mellanöstern. Sedan kommer de igång. Och inte lite heller. De fem musikerna är relativt stillastående, men musikens tempo är högt. På många konserter står publiken upp, men gör det resolut stilla. Här sitter publiken, men många dansar ändå.

Spelningen är en del av en helkväll med musik från balkan. Redan från klockan två på eftermiddagen går det att lära sig dans från balkan. Med tanke på medelåldern bland de närvarande är det lätt att bli orolig. Går det att dansa i det här tempot? Eller gäller det att knyta upp benen efteråt? Vid klockan sju på kvällen började konsertdelen efter övning och mat. Och efteråt är det dans tills ben och armar trillar av.

Calibut Band kommer från Köpenhamn och består av George Mihalache på cimbalom, Simon don Eriksen på dragspel, Jonathan Ahlbom på tuba, Ruhi Erdogan på trumpet och Morten Lind på klarinett. Initiativtagare är Mihalache från Rumänien. Han pratar en blandning av engelska och skandinaviska (svenska, norska och danska blandat) och påpekar att om vi inte förstår vad han säger får vi prata med honom efteråt. Bandets nya skiva finns till försäljning för 150 kr stycket – eller 500 för två. Cimbalom är förresten ett cittraliknande stränginstrument som på svenska också går under det kanske inte helt poetiskt välklingande namnet hackbräde.

Det är svårt att analysera dansmusik. Rycker det i kroppen? Ja, det gör det. Och det är egentligen det enda som räknas. Den melankoli som kännetecknar balkanmusik och traditionell östeuropeisk musik går även igen i traditionell svensk folkmusik. Musiken som sådan är kanske inte särskilt lik, men känslan går att känna igen. Här finns också inslag av New Orleans, Dixieland och bebop. I jazzkretsar går det vattentäta skott mellan de två sistnämnda, men här finns både rytmik och bitvis intensivt tutande. Det är en genommusikalisk upplevelse som blandar friskt.

När musik är som bäst och gör sitt jobb missar den ofta huvudet och går direkt på hjärta, armar och ben – eller vilka kroppsdelar som än är i sikte. Musiken är inte tänkt att vara intellektuell. Calibut Band gör inte musik att sitta med pannan i djupa veck till. Vecken kan möjligtvis uppstå i kläderna medans man dansar sig svettig. Och har de inte gått hem dansar de säkert än. 

Läs mer om liknande: 

Afenginn spelar också en märklig musikblandning 

Jaron Freeman & The Fox också

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye också

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.