tisdag, oktober 06, 2015

Intervju: Roffe Wikström

Grattis Till Rolf Wikström Som Fått Cornelispriset!

Vi börjar med en sportfråga. Hur känns det?
- Givetvis väldigt, väldigt roligt. Cornelis manager Silas ringde mig hösten 1987 och berättade att Cornelis var inlagd på Sofiahemmet, döende i levercancer. Efter Cornelis död blev jag tillfrågad om jag ville sjunga tillsammans med Totta på begravningen. Jag hittade en Ferlindikt som jag tyckte stämde väldigt bra i sammanhanget och gav den en melodi med samma ackord som i One Kind Of Favor som Tottas Blues Band hade spelat in. Då kunde vi övergå från Ferlin och avsluta med Blind Lemons klassiska begravningslåt.

- Silas hörde åter av sig våren 1988 och berättade om stipendiet/priset som stiftelsen som höll i Cornelis kvarlåtenskap skulle dela ut. Som Silas beskrev det då ansåg jag inte att jag uppfyllde kraven. Kraven var att man inte tidigare hade fått något statligt, kommunalt eller fackligt stipendium. Mitt band Rolf Wikströms Hjärtslag hade fått turnéstöd av Statens Kulturråd vilket gjorde att jag diskvalificerade mig själv. Det dröjde till förra året som jag förstod att bestämmelserna inte var så rigorösa som jag trott utan att jag faktiskt fick söka det.

Det har hunnit gå 40 år sedan ditt första album. Var det någon speciell artist eller låt som fick dig att plocka upp en gitarr och tänka att det var musik du skulle ägna ditt liv åt?
- Jag blev fascinerad av gitarrer redan vid första anblicken. Då var jag tre-fyra år. När jag var sex, 1956, hörde jag Heartbreak Hotel med Elvis och ville börja spela. Det dröjde dock till 1961 innan jag fick låna en av mina morbröders gitarr och kunde börja utforska instrumentet. Jag lärde mig läsa noter själv och spelade efter nåt halvår enklare etyder av Fernando Sor och Bach. Att jag skulle kunna ha det som levebröd var en alltför stor tanke. Att lära sig gitarren var sin egen drivkraft.

Musikbranschen har gått igenom stora förändringar de senaste åren. Hur ser du på det? Vad är den stora skillnaden för dig om du jämför nu med när du började?
- I början av trettiotalet var det också en omställningsperiod när makten över musikbranschen gick från notförlag till radio. Det ledde till att folkligt förankrad musik som country och blues fick betydligt ökade möjligheter till exponering gentemot den Tin Pan Alley-musik som tidigare hade varit den förhärskande. Det finns i dag två trender som är varandras motsats. Det har skett en betydande demokratisering genom digitaliseringen av inspelningstekniken och genom möjligheten att få sin musik distribuerad via nätet på eget initiativ. Fler artister och grupper kan därigenom spela in och släppa skivor på egen hand.

- Samtidigt ökar de stora skivbolagen, som återigen tjänar pengar, sitt grepp över mainstreammedia. De stora mediabolagen äger både skivbolag, notförlag, filmbolag och TV-bolag och har därigenom ändå större möjligheter att styra utbudet. Var den inneboende motsättningen hamnar i slutändan vet jag inte. Antalet ställen som har levande musik verkar sjunka hela tiden, samtidigt som konkurrensen om de få speltillfällena ökar. Kraven från publikens sida på kvalité både vad gäller framförande och teknik växer vilket leder till ökade kostnader. Samtidigt har gagenivån i stort sett legat still de senaste 25 åren. Nu pratar jag inte om mig själv utan generellt.

Vad är roligast med att spela?
- Det som är roligast med att spela idag är samma sak som det var för fyrtio år sen, att ibland får man själv och ens spelkamrater till det så jävla bra att det är ens största glädje i livet.

Vad tycker du om dagens blues? Du har ju sjungit med bland annat Lisa Lystam.
- Jag gillar Lisa och Fredrik, Mikael Fall och dom andra i det bandet (Lisa Lystam Family Band, redaktörens anmärkning) väldigt mycket. Väldigt talangfulla och fina människor. Det är glädjande och hoppingivande att så begåvade unga musiker som dom och till exempel Daniel Nordlund och flera andra väljer att uttrycka sig med bluesbaserad musik. Jag har känslan att en allt för stor del av det som rubriceras som blues idag står och stampar på samma ställe. Samtidigt handlar musik om ögonblicket och stunden. Även om det inte är nyskapande kan det besitta magi i stunden.

Du har spelat med artister som inte är blues, bland andra Pugh och Ola Magnell. Vad lyssnar du på för musik när du går hemma och plockar?
- Jag tycker att det är svårt och lite meningslöst att dela upp musik i blues och icke-blues. Mycket av det som skyltas som blues tycker jag är riktigt tråkigt och mycket musik som inte har bluesstämpeln har den uttrycksfullhet som gjorde att jag drogs till bluesen som en nattfjäril till ljuset. Jag lyssnar mycket på akustisk musik, mycket country och Americana men smälter fortfarande av mina gamla svarta hjältar.

Har du några musikaliska planer för hösten?
- Jag har spelningar under hösten och kanske får jag arslet ur vagnen och spelar in lite grejor.

Och sist men inte minst - vad ska du göra med de 500 000 kronor Cornelispriset innebär?
- Jag hade en större skuld som jag kunde beta av. I övrigt ser jag inte pengar som nåt som måste konsumeras. Jag har inte haft fast lön de senaste 40 åren, då vänjer man sig av med att se det på det sättet. Istället innebär det lite ökad frihet, lite större trygghet, och frihet och trygghet räcker gott.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Etiketter: ,

2 kommentarer:

Blogger Janne A sa...

Bra text, Ola. Som alltid. /Janne A

2:28 em  
Blogger Ola Claesson sa...

Tack Janne! Roffes svar är väldigt intressanta.

1:12 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida