måndag, augusti 31, 2015

Reportage: Korröfestivalen 2015

I den lilla lummiga hantverksbyn Korrö mellan Linneryd och Älmeboda bubblade det av aktivitet när Sveriges största folkmusikfestival ägde rum för 31:a gången. På programmet stod mängder av musik, sång, dans, folkliv och förstås lite regn. Vissa år har det rent av varit svårt att veta om man står på en gräsmatta eller i Ronnebyån. I år höll det sig mer eller mindre på en rimlig nivå, även om det ibland blir små skutt här och där för att skona skorna. Många besökare är lika återkommande som festivalen och vet vid det här laget att Korröfestivalen är latin och betyder nederbördsgaranti. Alla ponchos och paraplyer gör det till en färgglad festival. Vill man skydda sig mot regnet kan man också slinka in i ett tält eller två och köpa skivor med någon av alla artister som framträder. Det finns även tröjor och böcker. Vill man äta finns förutom restaurangtältet bland annat en vagn det står mögel på. De som vågar beställa ser nöjda ut.
Musiken på plats har som vanligt imponerande bredd. Från musik som är så ny att den mer eller mindre skrevs på vägen till festivalen och eventuellt kommer på en skiva i framtiden till ballader som sjöngs innan Magnus Ladulås tappade sin första tand någon gång i mitten av 1200-talet. Folkmusik gör ofta ett harmlöst intryck men vissa av de gamla balladerna har berättelser så blodiga att en genomsnittlig Iron Maiden-text låter som Är Du Kär I Mig Ännu, Klaes-Göran? i jämförelse.
För de som till övers inte gillar våld, blod och ond bråd död finns det danskurser också. Är du nyfiken på att lära dig dansa Jössehäradspolska? Då har du kommit rätt! Riverdance? Då önskas det att du har skor med hård sula, men har du inte det får du vara med ändå. Vill du lära dig spela cajon (en sån där trälåda som man sitter på och spelar rytm med) finns det också. Och har du glömt din egen cajon hemma - eller av någon konstig anledning inte äger någon - går det att hyra en för en billig peng. Lägg till detta kurser för både barn och ungdomar i musik, dans och instrumentbyggande så får du en vecka för hela familjen. Två trevliga och hjälpsamma killar som lotsar på parkeringen vill förresten att jag nämner Nöbbele BK. Det är inte FK Älmeboda/Linneryd, men nästan. Nöbbele BK, alltså.
Och det säger ändå något om musikens inneboende kraft att vädret trots allt inte påverkar humöret. Under lördagen är det smockat framför scenerna redan tidigt på eftermiddagen och det beror inte bara på att det finns tak att gömma sig under.

***** 


 
Världsmusik
Glide
Restaurangscenen
Betyg: 4
 För tre veckor sedan var Peter Bryngelsson i Säljeryd och gjorde polska av Jimi Hendrix. Nu är han i Korrö med en konstellation bestående av musiker från trakterna runt Syrien, Irak och Ukraina. Hur går det ihop? Hur är svårt att säga, men att det går ihop är tydligt och precis som sig bör på festival så rycker det i benen. Musiken är underbart rytmisk och lika svår att beskriva som lätt att njuta av. Musik från arabvärlden, Grekland, Ukraina och Japan blandas. Och självklart spelas den ryska nationalsången (också, påpekar Bryngelsson, känd som hockeylåten) i en märkligt gripande version. Denna saliga blandning av stilar framförs dessutom på instrument med namn som nästan går att uttala.

Folkmusik
MP3
Stora dansbanan
Betyg: 3

Mattias Perez, Nina Perez och Mia Marin spelar mycket polska och schottis. Om ni inte var på plats och undrar var det är för sorts musik heter en av deras två skivor Dansa! Dansa! och det är en bra beskrivning. Arrangemangen rymmer många detaljer att fastna för och energin smittar. Att många sitter ner är inget som hindrar, det går utmärkt att sittdansa. Med en gitarr och två fioler framförs främst egenskriven musik - men den är del av en tydlig tradition. De tre musikerna är av den sorten som ler, har ögonkontakt och gärna skämtar mellan låtarna. Man blir varm inombords även om regnet som slår mot tälttaket ibland nästan hotar att överrösta musiken.

Folkmusik/Visa
Unaja
Logen
Betyg: 3
 
Duon Unaja kommer från Finland med rykande färsk debutskiva. Med sång - ibland tvåstämmig och ofta väldigt vacker - och kantele (en sorts cittra som anses vara Finlands nationalinstrument med rötter på Karelen) och något som också kan vara en sorts cittra framför de drömska egenskrivna melodier med popinfluenser och spännande upplägg. Här möts lång tradition och samtiden. Maija Pokelan och Jutta Rahmelin föddes i början av nittiotalet och spelade redan ihop i olika band när de bildade Unaja. De börjar med en låt om världens födelse och berättar att de ofta utgår från traditionella texter som de tonsätter. Och bjuder de möjligtvis på Korröfestivalens första finska bluegrasslåt någonsin?

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 26, 2015

Konsertrecension: John Henry

John Henry
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 10 juli.
Längd: 80 minuter plus kort paus.
Publik: Som mest ett femtiotal.
Bäst: Musikaliteten och arrangemangen.

- Ni handlar väl i baren och dansar så vi får gage? Det är ganska vanligt med band som påminner publiken om att köpa skivor efter konserten, men John Henry tar den idén ett steg längre. Det fem personer starka Piteåbandet spelar countrymusik så gammaldags att den inte ens börjat kallas för country när några av låtarna gjordes. På sin hemsidan skriver de att det löper en röd tråd mellan den amerikanska södern och norra Sverige. Den består av  sammanbiten kärvhet, drastisk humor, grusvägar och gröda som de flesta storstadsbor aldrig får erfara, menar de. Särskilt kärva är nu inte John Henry, även om publikens uttunning efter paus verkar påverka humöret lite - extranumret uteblir. Snarare kan musiken sammanfattas med lidelse och längtan. Och självgungande knän.

Ganska snabbt blir det tydligt att John Henry - förresten bestående av Ulrika Weinz på sång och gitarr, Mikael Backman munspel och banjo, Theo Stocks slidegitarr och Jonas Nordqvist på gitarr, på ståbas och plåster ersätter Andreas Sahlin för Andreas Pettersson - är på plats ikväll för att slå klackarna i taket. Och klackarna i taket inte för att de hoppar upp och ner, utan för att de har en lågmäld spelglädje även när låtarna är rejält sorgliga. För det är de ju ofta. Olycklig kärlek, sprit och elände, lyder Weinz sammanfattning. Det står snabbt klart att det inte är en slump att de inte mindre än två gånger utnämnts till svenska mästare i old time/bluegrass. Rent musikaliskt täcker de också in folkballader och countryblues, kort sagt amerikansk folkmusik. Det är svårt att inte stampta takten och nynna med i melodier.

Låtarna kommer från namn som Gillian Welch (en vacker Down Along The Dixie Line), Hank Williams (som förmodligen hade kunnat dansa tills hatten trillade av om han varit på plats), Townes Van Zandt och inte mindre än två låtar som Gram Parsons varit inblandad i. De gör Merle Travis klassiker Sixteen Tons med ett skönt jazzigt gitarrsolo. Hickory Wind (av Parsons) får en vackert gråtande ståbas med stråke. Det går att hitta en rad instrumentalinsatser från samtliga på scenen på en nivå som sätter guldkant på låtarna.

Bland dessa slänger dessutom John Henry in några egenskrivna nummer som inte på något sätt behöver skämmas för sig. Det är imponerande. Att de utnämnts till svenska mästare känns fullt rättvist rent musikaliskt. Hatten av.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 24, 2015

Konsertrecension: Visafton med bland andra Sofia Karlsson

 
Även om vädret inte riktigt varit med oss på ett tag finns det andra sätt att avgöra att det faktiskt är sommar. Till exempel att antalet musikevenemang på Tyrolen i Blädinge ökar. I helgen var det visafton och lokala förmågor som till exempel Pelle Ljungberg, Miranda ”Murre” Eriksson och Stina Künstlicher uppträdde. Eftersom artisterna bara använder en scen har utescenen begåvats med ett pingisbord om det skulle klia i bollsinnet mellan akterna. Det var även vernissage för Fanny Jigmans fotoutställning Inför allmänheten och allt detta gick att skölja ner med mat och dryck.

- Vi börjar med extranumret, inleder programmets huvudakt Sofia Karlsson. Det visar sig att hon och gitarristen Mattias Pérez spelar kvällens låtlista baklänges och börjar med Dan Andersson gånger tre. På något sätt har det hunnit gå tio år sedan hon slog igenom med skivan Svarta Ballader där hon framförde just Anderssons dikter. Sedan dess har hon gjort ytterligare fyra skivor, varav den senaste Regnet fallet utan oss släpptes förra året. Där har hon skrivit samtliga låtar, de flesta i samarbete med Andreas Mattsson. Från den skivan får vi höra bland annat Tåget som, berättar hon, hade ungefär 25 olika titlar innan bitarna föll på plats och Gå inte ensam in. Det uppstår ett intressant möte mellan hennes änglalika porlande sång och de bitvis mörka texterna. Hon tolkar också material av bland annat Staffan Hellstrand, Thorstein Bergman (de påpekar att de har med sig varsin Gibson elgitarr och vill använda dem i i alla fall en låt) och Finn Kalvik via Fred Åkerström

Under Hellstrands Fanfar gör den annars ganska lågmälda Karlsson vad som är det närmaste en rockpose hon kommer - hon lyfter på ena foten och höjer armen samtidigt. Pérezs gitarrspel är förresten lika porlande som Karlssons sång och man glömmer snabbt att de bara är två musiker på scen. Eftersom de som sagt vänder på låtlistan blir det så att de avslutar med en vaggvisa om döden. Eller hade i alla fall gjort det om de inte valt att spela några extranummer som verkar vara spontana. Allra sist knyter de ihop säcken med Jag Väntar... av Dan Andersson. Sofia berättar att det var den första låten hennes mamma sjöng för henne när hon bara var några timmar gammal, att hon hörde den redan innan hon föddes och att den sedan även var den första låten hon sjung för sin egen son.

När Karlsson och Pérez till jubel tackar för sig fortsätter sedan musiken några timmar till. På himlen har molnen skingrats. Med lite tålamod kanske det blir en solig sommar i år också.

Läs mer om liknande:
Sofia Karlsson värmer en mulen försommarkväll
Växjö Visfestival med Staffan Hellstrand
Stina Künstlicher ger mersmak live
Maestromusic World Festival segrar till slut
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.



 

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 19, 2015

Konsertrecension: Piazzolla - A Love Story

Piazzolla - A Love Story
Tid: Tisdagen den fjärde augusti.
Plats: PM & Vänner.
Längd: 110 minuter.
Publik: Enligt uppgift 111.
Bäst: Det är väldigt välspelat.
Saknade mest: Lite tempo.

Ambitionsnivån är beundransvärd. Piazzolla - A Love Story nöjer sig inte med en trubadurgitarr och att sitta och spela några låtar alla kan sjunga med i. De sex musikerna vill betydligt mer. Och lyckas till stor del. De spelar musik främst från bandoneonisten (läs inte det ordet för snabbt) och tangokompositören Ástor Piazzolla, som även inspirerades av jazz. Från Leonard Bernstein - för många i en viss ålder mest känd för att han nämns i REM:s It´s The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine) - som gjorde både musikaler, operor, operetter och symfonier. Förmodligen är han mest känd för West side story, historien om två värstinggäng som dansar fram en uppgörelse.

Det här är med andra ord skapelser från kompositörer som inte tror musik bör sorteras in i små lådor och aldrig släppas ut. Ska vi köra en hederlig uppräkning av musikerna på scen? Erika Sävström Engman och Lotta Alvin spelar violin, Lena Müller spelar cello, Per Sjödin spelar gitarr och Mattias Welin spelar bas. Längst fram står Jocke Wickström med sin trumpet. Han är också värd, det betyder att han pratar mellan låtarna. Ungefär hälften av konserten är prat. Även om historierna - främst om Piazzollas liv - är intressanta skulle det gå att ge showen ett högre tempo genom att korta ner pratet och bjuda på mer musik. Wickström sjunger också - en mjukjazzig version av Queens Crazy Little Thing Called Love.

Miljön är charmigt avslappnad. Middag serveras, många sitter och äter och försöker eventuellt klinga med besticken i takt. Borden är runda och det betyder att många sitter med ryggarna mot scenen.

Musiken är följsam, välspelad och stillsam - ibland på gränsen till småputtrig. Det går att se långa argentiska stränder i skymningsljus om man blundar. George Gershwins The Man I Love tillägnar Wickström sin pappa Sivert som råkar vara på plats med en klarinett slumpmässigt nerstoppad i skjortfickan. Det blir en fin liten duett mellan dem. En av höjdpunkterna. Dit hör också Piazzollas Adios Nonino med sitt snygga stråkarrangemang.

Puttin On The Ritz är kvällens svängigaste stund. Sjödin och hans gitarr får en rungande applåd. Lite mer av det tempot och lekfullheten hade inte skadat. Musiken är välspelad rakt igenom, men lite mer tempo hade skapat kontrast och gjort att de vackert långsamma passagerna träffat hårdare.

Läs mer om liknande:
Publicerades urpsrungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

måndag, augusti 17, 2015

Konsertrecension: Noorlie & KKV

Norlie och KKV
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den första juli.
Längd: 45 minuter.
Publik: Närmare 3000.
Bäst: Publiken längst fram vet hur man roar sig på konsert.

Det är lätt att missa hur stor hiphopen är i Sverige, och inte minst hur stor svensk hiphop är. Norlie (Sonny Fahlberg) och KKV (Kim Vadenhag) gör inte renlärig hiphop utan blandar även in bland annat techno, house och rock. Musiken har tagit dem till förstaplatsen på bland annat NRJs Dagens topp tre. Framgångar mäts inte längre i antalet hits på Svensktoppen, men i hur många visningar man har på YouTube. Tröjan Du Hatar har till exempel över 2 500 000 och skapar imponerande allsång under ett lugnt parti innan festen börjar igen. Där Jag Hänger Min Hatt och Du Får Göra Vad Du Vill Med Mig får publiken att hålla upp telefonerna (nollnolltalisternas motsvarighet till att applådera) och möts av iiiiii. På vissa konserter går publiken och köper öl om det är en låt de inte gillar och på vissa konserter håller publiken upp telefonerna när det är en låt de gillar. Ni vet vad gnällbältet är? Längst fram vid scenen står ett imponerande gäng tonårstjejer, eventuellt Växjös samtliga, och bildar ett iiiiiiibälte. Det är förstås precis som det ska vara.

På Facebook har över 42 000 gillat duons sida. Att de så sent som i tisdags var med i Allsång På Skansen kanske också är en förklaring till att parken är full av folk. 25 grader och klarblå himmel skadar inte heller. Om vi som har närmare till pension än till studentfest visar vår uppskattning genom att klappa tre gånger istället för två visar Norlie och KKVs fans - som onekligen har åldern på sin sida - uppskattning genom att hoppa, veva med armarna och hoppa lite till med en sådan frenesi att de nästan glömmer ta selfies (för er som är jättegamla, typ 42, är det alltså när man håller ut mobilen på rak arm och tar en bild av sig själv). Glädjen är påtaglig både på och framför scen. Norlie och KKV har bestämt sig för att ingen ska gå från Linnéparken besviken. Det är en attityd fler artister borde ha. Ingen Fucking Semester-tour gör skäl för namnet.

Även om det inte blir något pris för variation i låtarna är mallen effektiv. Tempot är högt förutom i extranumret. Och extranummer på så sätt att de förklarar att de inte har fler låtar medans gitarristen (även trummis och keyboard finns på scen) stämmer. Sedan avslutas allt med den stillsamma Ingen Annan Rör Mig Som Du som på bara några månader blivit en allsångsfavorit, både på Skansen och i Linnéparken.

Läs om något helt annat:
OK Star Orchestra bjuder på gränslös musik
Skivrecension: Terakaft - Alone 
Skivrecension: The Touré-Raichel Collective
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, augusti 15, 2015

Konsertrecension: Thomas Di Leva

Thomas Di Leva
Plats: Stortorget.
Tid: Fredagen den sjunde augusti.
Längd: En timme.
Publik: Cirka 4000.
Bäst: Värmen som sprider sig i hjärtat.
Saknade mest: Bland annat Dansa Din Djävul. A-weawea!
 
Thomas Di Leva har nått en position där det inte spelar någon roll när han hade en hit senast. Det var onekligen ett tag sedan, även om nya singeln Ord Och Inga Visor har en refräng som lockar till allsång. Men det gäller förvisso en Lasse Berghagen också. På tal om honom får vi en berättelse om de bådas vänskap som slutar med att Di Leva avslöjar att Berghagen egentligen är en strandraggare i Miami som glider runt i rosa badbyxor. Sedan sjunger han Sträck Ut Din Hand - Di Leva alltså, inte Berghagen. Och det är ju en Di Leva-titel om något.

Han har gått och blivit folkkär utan att försöka, utan att kompromissa. Eller kanske just därför. Få svenska artister har i samma utsträckning präglat sin särart. Ingen är bättre på att vara Di Leva än Di Leva. Han är den bästa av alla svenska David Bowies. Var köper man förresten en sån där röd kaftan med en Aladdin Sane-blixt på?

Snart trettio år efter sitt stora genombrott med Vem Ska Jag Tro På? (allsång!) lockar han barnfamiljer, ungdomar och äldre par. Ungdomarna sjunger med trots att de inte var födda när den var en hit. Alla kan låtarna. Svårt att säga om det är sammanhanget eller Di Leva som avgör vilka som står i publiken, men den är väldigt blandad. Bikergubbar med tatueringar och avancerad skäggväxt är också med och sjunger att vi bara har varandra.

Ett annat tecken på att åren gått sedan genombrottet är att ingen kastar vare sig sten eller flaskor, bara en massa kärlek. Plötsligt blir Di Leva tyst mellan två låtar och står och skrattar längst fram på scenen, femmannabandet väntar. Det visar sig att han lyssnar på en eventuellt något överförfriskad herre vid staketet som har ett och annat att berätta. Förresten, på hur många konserter möts en vattenkanna - den beryktade - av jubel? Mer vattenkannor i musiksverige!

Miraklet är en av höjdpunkterna med sin varmt gungande ackordföljd (G, D och C för er som har en gitarr stående hemma) och har ett vackert och viktigt budskap. Di Leva är väldigt politisk om man lyssnar på det örat. Och den övergår i några takter från Bob Marleys - en annan kärlekspredikant - Buffalo Soldier. Vill man avfärda Di Leva som en clown kan man förstås göra det, men budskapet känns genuint - både i och mellan låtarna - även om det skulle kunna låta platt om det inte levererades med så stort hjärta och lagom mycket humor.

Det är lätt att tycka om Di Leva. Även de som inte vågar leva kommer dö någon gång, lyder en textrad i låten Imorgon, som han tyvärr inte framför. Och det är ju sant. Konserten är den sortens upplevelse som får en att vilja kramas. Och det måste ju vara ett bra betyg. Kärlek.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 12, 2015

Konsertrecension: Tenderloin Trio

Tenderloin Trio
Plats: Kafe De Luxes terass.
Tid: Onsdagen den 29 juli.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Musikaliteten och svänget.

En sen sommarkväll, och för all del en sensommarkväll, kommer det hela vägen från USA en trio som spelar hillbillycountry som den lät under depressionen. Och det passar onekligen en sån här sommar. Men i det här fallet är det nog den depression som orsakades av Wall Street-kraschen i oktober 1929 och som sedan fick ekonomiska konsekvenser under stora delar av trettiotalet som menas.


Trion består av Molly McIntosh (såg - hur stämmer man en sådan?), Greg Eltingham (dobro och sång) och Aaron Judlow (elgitarr och lite sång). Vi är många som tycker att sågen aldrig fått det erkännande den förtjänar som musikinstrument. Och med tanke på hur enkelt det ser ut att spela är det förmodligen väldigt svårt. Dobro är en gitarr som började som ett gitarrmärke. Den ser ut som en akustisk gitarr, men har en resonanslåda delvis bestående av metall som ger ett speciellt ljud. Eltingham spelar utmärkt slide på den. Han har dessutom en utmärkt och märklig röst som låter som den skulle kunna vara från den gamla onda tiden, ett spöke på rymmen från en gammal raspig stenkaka. Han låter som om han tuggar tuggtobak medans han sjunger. Möjligtvis har han haft samma sånglärare som Charley Patton.
Och att de så självklart enkelt lyckas skapa musik som låter som den har 85 år på nacken är inte illa. Och ja, de skapar musik. Det handlar inte om att återskapa. Trots de djupa rötterna är det musik som skapas här och nu. Kärlek, alkohol och pengabrist är fortfarande en sorts elände som drabbar oss. Musik som handlar om de stora frågorna blir aldrig omodern. Alltså sjunger de en låt om impotens också - en av de små frågorna. 

De bjuder på eget som I´m Too Drunk To Be Your Man och känt som St James Infirmary, som har rötter tillbaka till 1700-talet och därmed är ovanligt gammal till och med i det här sammanhanget. Ett lindrigt nyktert grabbgäng längst fram klappar och är det i takt så är det i alla fall inte i samma takt som konserten. Men det kan vara trion som spelar fel låt just då.


Tenderloin Trios Sverigebesök består förresten bara av tre spelningar, varav en på Tyrolen utanför Alvesta - att de verkar vara varma i kläderna från start kan bero på att de gjorde en spelning för mindre än tre timmar sedan - och en på Kafe De Luxe. Bara att lyfta på hatten och tacka för denna kulturgärning. Hur kan elände, elände och mer elände vara så svängigt?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 10, 2015

Konsertrecension: Stures Dansorkester

Stures Dansorkester 
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 31 juli.
Längd: 90 minuter plus paus.
Publik: Ett åttiotal som mest.
Bäst: Musikglädjen, dansglädjden och livsglädjen.
Sämst: Att det tar slut.
Saknade mest: Mer!

Självaste Bob Marley lär en gång ha sagt att reggae låter bäst på skånska. Kanske hade han hört Peps Stir It Up-översättning Styr Den Opp. Att Stures Dansorkester gör just den låten i sin konsert är en händelse som ser ut som en tanke. Det är förresten den enda låttitel den här recensionen kommer innehålla. Konserten är nämligen av den sorten att alla låtar framstår som den absoluta höjdpunkten och alla förtjänar att nämnas, så för att det ska bli rättvist nämns ingen.
Det är inte bara dialekten som gör att Peps är i huset. Det är också den sortens genommusikaliska upplevelse han ofta står för. Kul också att publiken är här för att dansa, inte för att stå med armarna i kors i ett hörn. Ännu roligare att femmannabandet inte är här för att stå med armarna i kors. Carl-Martin Vikingsson visar sig vara en publikdomptör besatt av rytmen. Publiken äter snart ur hans hand och bandet och publiken hetsar varandra.
En vanlig fördom om reggae (tillsammans med den om att allt låter likadant) är att det är musik gjord för soliga stränder. Det är fel. Reggae gör sig bäst i en källare där basen har möjlighet att få väggarna att vibrerara. Och nog vibrerar det. Vikingsson har förresten ett förflutet i hiphopgruppen Svenska Akademin och ibland övergår hans sång i rap. Bandnamnet Stures Dansorkester kommer från att Vikingsson använde sig av artistnamnet Sture Allén den yngre och kallade bandet Sture Alléns Dansorkester, men den riktige Allén visade sig inte uppskatta bra musik. Oavsett vilket, 2006 släppte orkestern debutskivan Långsamt Gift I Bestens Buk. Sedan dess har de gjort ytterligare en skiva och jobbar för tillfället på ett album som ska komma till hösten. Av smakproven därifrån kan den bli något i hästväg.
- Nästa trudelutt är en höftövning, säger Vikingsson framåt slutet av kvällen. Som om publiken - och musikerna - inte dansat sedan första låten. Och om rytmerna oftast kommer från ibland långsam reggae ökar de tempot och närmar sig ska efter paus. På något sätt får de i ytterligare en växel till. Karibiska rytmer lägger sig också i. Det ser ut som om pelarna dansar. Stures Dansorkester är kort sagt den sortens konsertupplevelse som påminner om varför musik är livsnödvändigt för både kropp och själ. Bli inte förvånad om Jah visar sig vara skåning.

Läs mer om liknande: 

Etiketter: , ,

fredag, augusti 07, 2015

Psykjunta den tredje - regn, regn och Dungen

Redan första året 2013 kändes den lummigt inramade festivalen Psykjunta i Blädinge strax utanför Alvesta som en gammal bekant. Mycket av atmosfären fås på köpet av den gamla folkparken. Under två dagar i helgen spelade fler än 20 artister. Medans en konsert håller på förbereds nästa. Det finns tak över båda scenera. Och det är bra om det rent hypotetiskt skulle ha fräckheten att regna trots att det är sommar. Fredagen bjöd på fint väder, men på lördagen hittade regnet till juntan innan mörkret sänkte sig. Det fanns hörn av området som man borde undvika om man inte hade gummistövlar och/eller inte är så bra på att simma. Vill man inte bada kunde man till exempel på lördagskvällen istället lyssna på In Zaire. Där många band har en eller två tydliga influenser tycks In Zaire få in nästan hela rockhistorien i varje låt. Det skapar ett högljutt kaos det är svårt att inte gilla.
Under tak blir något av kvällens tema när regnet ställer till det. Men Psykjuntas kollektiva festivalhumör verkar inte påverkas. Å andra sidan - vilken svensk sommar är fullbordad utan regn? Och ännu mer - vilken svensk festival är fullbordad utan regn och poncho? Det är väldigt högt antal ponchos på plats. Publiken har bevisligen varit med förr. Men som en av de som kommer köra hem till en varm och torr säng är det svårt att inte känna med de som har tält - och det är många - som väntar på campingen. Men tills det är dags att gå och lägga sig (grattis till alla som har luftmadrass, ni kommer i alla fall flyta!) finns det både mat och dryck till rimliga priser. Och Psykjuntetröjor för de som behöver torra plagg.
Många är också de som väntar på Dungen. Dungen och Psykjunta har ungefär samma relation som Harley och Davidson. Dansbanan är full när de börjar spela - resten av området är mer eller mindre övergivet - och det beror inte bara på vädret. Om man däremot bokstavligt talat vill se Dungen krävs tålamod. Tyska animerade filmen Prins Achmeds Äventyr från 1926 visas och bandet sitter i mörker och spelar. Det var den tredje tecknade filmen som gjordes och den äldsta som finns bevarad. Musiken påminner om den Bo Hansson gjorde till Sagan Om Ringen. Kan förresten avslöja att Reine Fiske spelar barfota, om någon undrar. Efter filmens slut bjuder de på allmän begäran på ett lätt hypnotiskt extranummer som får Tyrolen att skorra och publiken att jubla. Och de vill ha ännu mer, men festivalen fortsätter på utomhusscenen och det är dags för ponchoarmén att göra sig redo för en ny omgång. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 05, 2015

Säljerydfestivalen 2015 - John Holm tittar förbi

Efter lite pillande med ljudet och diskussion om vilken tonart de ska spela i sätter John Holm och Peter Bryngelsson igång med Maria, Många År Och Mil Från Här. Att Holms musik är älskad märks i publiken som med Säljeryds mått mätt motsvarar ett utsålt Ullevi. Uppslutningen är en kombination av att Holm inte turnérat sedan sjuttiotalet och att de som fastnar för hans musik ofta fastnar ordentligt. Längst fram sitter rent av Jerry Garcia från Grateful Dead, trots att han gick bort 1995. Bryngelsson inleder ensam med sin fantastiska hemmagjorda gitarr och berättar kärleksfullt och humoristiskt om bland annat Fleetwood Mac-gitarristen Peter Green under klarblå himmel.

Under sjuttiotalet gav Holm ut tre skivor som har en viktig plats i den svenska rockens utveckling. Nu har det gått 16 år sedan senaste skivan av sammanlagt fem. Under några år på nittiotalet bodde han i Kalifornien och jobbade med att installera stereoapparater hemma hos filmstjärnor, hur man nu får ett sånt jobb.

- Vi bor båda i Älmeboda och vi är båda seriemördare, presenterar Bryngelsson sin ”lilla gäst”, som han kallar Holm. Det förklarar också (Älmeboda alltså, inte seriemördandet) varför Holm dyker upp just i närliggande Säljeryd. De spelar Bob Dylans A Hard Rain´s A-Gonna Fall i en version kallad En Hård Värld Vi Lever I. Den Öde Stranden har snygg slide av Bryngelsson och snyggt munspel av en ung man som också - förmodligen inte av en slump - heter Holm i efternamn.

Det var tack vare John Holms musik Camilla och Kjelle Ryglert blev ett par för nästan exakt 26 år sedan. Kjelle har med sig skivor som Holm villigt signerar efter spelningen, bland annat två exemplar av debuten Sordin.

- Den ena är för att spela, den andra är reserv, förklarar Kjelle dubletten och ser glad ut. När Bryngelsson avslutat med en polkaversion av Jimi Hendrixs Voodoo Chile är nästa stopp på spelschemat Sylvester Schlegel, som soloartist mest känd för sin medverkan i Melodifestivalen med Bygdens Son. Solen börjar gå ner medans Schlegel och hans band bitvis rockar loss ordentligt med början i Brasved. Sista låten Kallar Du... blir en av höjdpunkterna.

En veckas musikfestival med strålande väder börjar lida mot sitt slut i den Småländska skogen. Människomyllret och campingen kommer snart försvinna för denna gång. Kossorna kan dra ut öronpropparna och mua ostört igen medans de längs stora vägen tillfälligt uppsatta 50-skyltarna packas ner. Men luften är fortsatt varm. Sommaren lever i Säljeryd, hoppas John Holm är glad ikväll.

Läs mer om liknande:

Etiketter: , ,