Konsertrecension: Bob Dylan

Bob Dylan, Newport Folk Festival, 25 juli 1965

Så kommer festivalens huvudattraktion äntligen upp på scenen. Men han är inte lätt att känna igen. Borta är Joan Baez. Borta är den blygt plirande unga mannen. Borta är den akustiska gitarren. Han är klädd som en popstjärna. Tillsammans med Mike Bloomfield på gitarr, Al Kooper på orgel och två musiker som tidigare spelat med Howlin´ Wolf men numera är med i Paul Butterfield Blues Band, Jemore Arnold på bas och Sam Lay på trummor, brakar det igång. Och brakar är rätt ord. Jag var tidigt på plats för att hamna långt fram (inte minst för att få bra bilder, tyvärr fick jag inte kameran att fungera - ursäkta!) men ljudet är öronbedövande högt vid scenen och många håller för öronen. Det går inte att höra vad han sjunger. Det sistnämnda är kanske ingen förlust. Hans protestlåtar om viktiga skeenden tycks numera vara utbytta mot ordkaskader som inte betyder någonting alls.

Dylan är en stor favorit, men några av de låtarna jag och många med mig vill höra ser vi inte röken av. Han börjar med Maggie´s Farm, en av låtarna från nya skivan Bringing It All Back Home. En halvdassig bluesbaserad låt. Vissa jublar, vissa buar. Han fortsätter med en vinglig version av nya och evighetslånga singeln Like A Rolling Stone. Sist en låt jag inte uppfattar namnet på, men även den är öronbedövande. Dylan verkar inte riktigt närvarande och hans skinnjacka antyder att han hellre skulle vara med i The Beatles och jagas av småflickor än faktiskt engagera sig i vad publiken vill höra. Vi får inte höra Blowin´ In The Wind, inte The Times They´re A-Changin´. Efter bara tre låtar går han av scenen. Jag förstår att folk buar, även bortsett från musikens undermålighet. Är det redan slut? Inte konstigt att besvikelsen sprider sig i publiken. Många är här för Dylans skull och han har bara spelat en kvart.

Efter ett tag lommar han i alla fall ut på scenen igen. Ensam med akustisk gitarr spelar han lite surmulet ytterligare två nya låtar, som om han struntar i vad publiken tycker: The Byrds-hiten Mr Tambourine Man och It´s All Over Now, Baby Blue. Men nu hör vi alla fall vad han sjunger, även om ordens innebörd inte alltid är lätt att förstå. Nonchalanta artister är aldrig trevliga. Var tog den leende charmiga Dylan vägen? Fortsätter han så här kommer han snart vara lika bortglömd som Elvis.

Läs mer om liknande: 

Bob Dylans Blood On The Tracks 40 år 

Bob Dylan för nybörjare
Bob Dylans 30 bästa låtar 

Sextiotalspop för nybörjare

Elvis Presley - var tog han vägen?

Skivrecension: Wilco - Star Wars

 
Wilco
Star Wars
(dPbm Records)
Betyg: 4

Och plötsligt fanns den där. Fyra år efter bandets senaste skiva The Whole Love dök det amerikanska rockbandet Wilcos nya skiva upp för gratis nedladdning via deras hemsida. Och självklart heter den Star Wars och har en målning av en katt på omslaget (det vill säga en målning föreställandes en katt, inte en målning av en katt). Star Wars  dök upp lika väntat som tomten på midsommar.

Wilco har skämt bort oss fans med att hålla en hög och jämn nivå. Så även på Star Wars. Det låter med andra ord som vi väntar oss och det låter ungefär lika bra som vi väntar oss. Möjligtvis låter det lite brötigare och de allra mest självnynnande refrängerna uteblir. You Satellite är så typisk att det är svårt att inte le, men det dröjer till låt nummer sex - Taste The Ceiling - innan bandets mer lågmälda akustiska sida dyker upp. Här finns vad som låter som två slidegitarrer som svävar runt som måsar i bakgrunden. Å ena sidan är jag svag för bandets mer progressiva sida, å andra sidan kanske det var dags för en sån här mer koncentrerad skiva. Elva låtar på under 34 minuter och bara en låt når över fem minuter.

Det här kanske inte är den sortens skiva en Wilcooskuld ska börja med. Det är inte deras mest välkammade eller välkomnande skiva. Men det är ännu en skiva som imponerar genom att både överraska och låta som jag förväntar mig. Hur de nu får det att gå ihop. 

För er som inte hört talas om Wilco kan förra årets dubbelskiva What´s Your 20: Essential Tracks 1994-2014 vara en bra plats att börja. För er som har allt och vill ha ännu mer kan boxen med fyra skivor kallad Alpha Mike Foxtrot: Rare Tracks 1994-2014 rekommenderas om ni missat den.

PS Vill ni ha Star Wars på vinyl får ni hålla er till november. CDn släpps nu i veckan.

Läs mer om liknande:
Här kan ni hitta en recension av duon Tweedys skiva Sukierae 
Skivrecension: Wilco - The Whole Love
Jeff Tweedy sjöng lite kör på Bill Fays fina skiva Life Is People
Jeff Tweedy har producerat två skivor med Mavis Staples

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real

Rock
Neil Young + Promise Of The Real
The Monsanto Years
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Alla som kärat ner sig i Neil Youngs musik vet att den ibland är helt underbar från topp till tå och ibland kanske, tja, inte så underbar. Den här gången landar han någonstans i mitten och gör något som är klart godkänt även om gåshuden uteblir. Tillsammans med Willie Nelsons söner (som utgör delar av kompgruppen Promise Of The Real) har Kanadas mest bångstyriga gris gjort en skiva om storkapitalets ondska. Kanske inte den mest originella idén, men ändå. Monsanto är ett företag som sysslar med jordbruk.

Young har tidigare gjort temaskivor, både på temat om liten vs stor, moder jords överlevnad, krig och förstås hjärteprojektet elbilar. Och varken Greendale, Living With War eller Fork In The Road tillhör väl mannens bästa. Därför är The Monsanto Years - utan att vara någon av hans bästa - ändå en positiv överraskning. Promise Of The Real påminner bitvis mer än lovligt om Crazy Horse och när det gäller bristande finmotorik ligger de inte långt efter. Inte heller när det gäller stämsång.

A Rock Star Bucks A Coffee lunkar på fint à la en bakfull Wondering - musikerna spelar inte en ton i onödan - och han passar på att även ge kaffekedjan Starbucks en känga. De snygga visselkörerna får även in en referens till sentida mästerverket Walk Like A Giant.

People Want To Hear About Love hade platsat på Ragged Glory och kan bli en konsertfavorit. Låtens poäng är att folk inte vill höra arga låtar om att vi förstör vår planet, utan föredrar kärlekslåtar. Men Youngs ilska håller av allt att döma på att koka över - ibland på formuleringarnas bekostnad. Skivan är inspelad snabbt i stridens hetta.

Men Young har aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, varit den som ger fansen vad de vill. Men får vi inte låtar om kärlek denna gången så får vi i alla fall en väldigt bra låt som handlar om att han inte tänker ge oss vad vi egentligen vill ha.

Läs mer om Neil Young:

Bokrecension: Självbiografin Fredsförklaring 

Skivrecension: Psychedelic Pill

Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit

Neil Youngs första solokonsert finns utgiven

Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II

Paul McCartney
McCartney II
(Concord/Universal)
Betyg: 4

Nej, den här skivan är inte ny eller egentligen ens aktuell, förutom att bra musik alltid aktuell. Och efter att ha lyssnat på den under veckan har jag förstått att den förtjänar mer uppmärksamhet. När jag skrev guiden Paul McCartney För Nybörjare nämnde jag den inte. Även om jag nu insett att den är bättre än Flowers In The Dirt.

Sommaren 1979 hade McCartney lämnat Wings och vad som hände då var samma sak som hände när han lämnade The Beatles tio år tidigare - han gick in ensam i hemmastudion och spelade in en experimentell skiva (hans första skiva hette bara just McCartney, titelns likhet tio år senare var inte en slump).

På McCartney II använder han sig av syntar på ett sätt som låter som om han fått en ny leksak i julklapp och vill veta vad alla knapparna är till. Och det var förmodligen ungefär så det gick till.

McCartney II är en väldigt lekfull skiva, utan att för den sakens skull någonsin blir tramsig, även om Bogey Music närmar sig gränsen. Skivan inleds med den stora hiten Coming Up och fortsätter med fanfavoriten Temporary Secretary, som Paul spelar live för första gången på den turné han just nu är ute på. Den sortens låt som får de som är på plats för Yesterday och Let It Be att kolla sina telefoner medans nördarna jublar.

Här finns den vackra Waterfalls. Här finns också sånt som Frozen Jap och - om man köper deluxeutgåvan - bonuslåtar som till exempel den långa och långsamt lunkande men aldrig långtråkiga Secret Friend. De låter som det hippaste av det hippa som görs idag, 35 år senare. Fast med bättre melodier. Det är trots allt Paul McCartney vi pratar om. Om en trendig London-DJ hade fått ur sig lika bra låtar hade Stockholms hipsterklubbar fått spola innertaket efteråt. Och att det finns så bra bonuslåtar beror på att skivan först var tänkt att bli en dubbel.

McCartney II är en av McCartneys minst typiska skivor, men också en av hans bästa. Något oväntat och väldigt glädjande blev den en stor framgång när den släpptes sommaren 1980. Etta i England, trea i USA. Nästa skiva, släppt två år senare, skulle bli mer typisk och nästan lika bra.

Läs mer om liknande:

Paul McCartney för nybörjare

Skivrecension: Paul McCartney - New
Bokrecension: Man On The Run: Paul McCartney In The 1970s 
Paul McCartney 70 år

Paul McCartney för nybörjare

Paul McCartney behöver kanske ingen närmare presentation inför sin konsert i Stockholm Tele2 Arena imorgon, men jag hävdar ibland att han, trots allt, är underskattad. Han har ju aldrig varit lika rockmytiskt korrekt som många andra. Att skriva en låt som heter Silly Love Songs ger inte bonuspoäng, även om den innehåller en basgång som borde renderat Nobelpris. McCartney fick sitt genombrott som Ringo Starrs basist, fortsatte med att tugga morot på en Beach Boys-låt och fick på vägen vara med i The Simpsons. Hans solokarriär har varit ojämn, men höjdpunkter saknas inte. Var börjar man? För att det hela inte ska spåra ur tar vi en skiva per årtionde.

Band On The Run (1973)

Band On The Run anses allmänt vara McCartneys bästa skiva efter The Beatles splittring. Här finns förutom titelspåret även Jet, Mrs Vandebilt, Let Me Roll It och Helen Wheels. Här finns refränger man sjunger med i innan man hört dem. Det är en ofta berättad historia att skivan (den tredje med kompgruppen Wings) skulle spelas in i Nigeria, där skivbolaget EMI hade en studio. Dagen innan avresan hoppade två medlemmar av. Paul, hustrun Linda och Denny Laine åkte själva, och skivan blev en svårslagen uppvisning i kategorin gladpop. Woo-ho-oo-ooo-ooo-JET! Har nyligen kommit i trevlig boxversion. Sjuttiotalskomplement: McCartney (1970)

Flowers In The Dirt (1989)

Åttiotalet var en ganska dyster period för Paul och hans generationskamrater. Han fick regelbundet hits och klarade sig kommersiellt bättre än många andra i samma ålder, men det skulle dröja till årtiondets sista år innan han fick ur sig en skiva som var värdig hans namn. Låtskrivarhjälp kom från den glasögonprydde och ryktesvis argsinte textfantomen Elvis Costello, som var saltet till McCartneys egen sockerdominans. Fyra av duons gemensamma kompositioner hamnade här - My Brave Face är det mest kända exemplet. Inte ens den vid tidpunkten obligatoriskt hemska ljudbilden kan dölja att This One, You Want Her Too, We Got Married, Figure Of Eight och That Day Is Done är bra låtar. Åttiotalskomplement: Tug Of War (1982)

Flaming Pie (1997)

Det här var den sortens skiva som fick kritiker att prata om att det var hans bästa sedan Band On The Run och, ja, de har en poäng. Paul spelar nästan alla instrument själv, med väl valda undantag. Så här åren efter hans gamla band hade visat en helt ny generation var popskåpet trots allt skulle stå med The Anthology-projektet medverkar både George Martin och Ringo Starr på skivan. McCartney själv sa att arbetet med The Anthology påmint honom of the time we didn´t take to make an album. Lekfullheten klär honom och söta Calico Skies, stampiga Flaming Pie och vackert stråkbeklädda Beautiful Night är bara några höjdpunkter. Nittiotalskomplement: Run Devil Run (1999)

Chaos And Creation In The Backyard (2005)

Ännu en Paul-ensam-i-studion-skiva. Produktionshjälp av Nigel Godrich, mest känd för sitt arbete med Radiohead. Nigel påstås ha vågat säga inte tillräckligt bra om mer än en låt och uppmuntrat McCartneys mer lekfulla experimentella sida. Ingen trist gubbrock, tack. Skivan har en atmosfär och stämning som inte finns på någon annan av Pauls skivor. Rocken rockar (Fine Line, Promise To You Girl) och det finns några ovanligt mörka långsamma nummer som verkligen griper tag (How Kind Of You, At The Mercy, Riding To Vanity Fair). Här finns också den Blackbird-inspirerade Jenny Wren och den svårt charmiga English Tea. Min favorit bland James Paul McCartneys soloskivor. Nollnolltalskomplement: Memory Almost Full (2007)

Mer om samma:
Skivrecension: Paul McCartney - New
Bokrecension: Man On The Run: Paul McCartney In The 1970s 
Paul McCartney 70 år
The Beatles någorlunda alternativa Topp 10 

Skivrecension: The Complete History Of The Blues 1920-1962

 
THE COMPLETE HISTORY OF THE BLUES 1920-1962

Proper/Border
BMD-PROPERB-OX191 (80+78+73+73 min)

Med tanke på den här lådans namn skulle det förstås gå att skriva en evighetslång recension, men redaktören vill att vi ska ta det kort och på så sätt få plats med fler recensioner. Smart. Boxen innehåller 100 låtar fördelade på fyra skivor. Först ut är Mamie Smiths Crazy Blues och sist ligger Jonny Copelands Down On Bending Knees. Skivorna har rubrikerna Crazy Blues, Roll And Tumble, Boogie Chillen och Smokestack Lightnin´. Känt (ni vet ungefär vilka) blandas med mer obskyrt (ni vet kanske inte ungefär vilka). Casey Bill Weldon har inte fått särskilt många biografier skrivna om sig, men Hitch Me To Your Buggy And Drive Me Like A Mule är en rolig bekantskap. Saknas gör däremot till exempel Big Mama Thornton och Bo Diddley. Kanske räknas de som rhythm´n´blues? Men att verkligen göra en complete history är förstås omöjligt och det som kommit med är utmärkt. I boxen finns dessutom ett litet häfte med blueshistoria och inspelningsfakta, bland annat om vilka musiker som spelar på de olika låtarna. Med tanke på det sympatiska priser - inte ens två kronor per låt - är det svårt att inte rekommendera den här utgåvan. Kanske för sommarens bilsemester eller till en bekant som behöver en inkörsport till bluesens historia.

Läs mer om liknande: 

Bokrecension: Big Mama Thornton - The Life And Music

Muddy Waters - lite blueshistoria

Så spelar du blues!

Liverecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Publicerades ursprungligen i Jefferson.