Fula Fula Ord: Skivrecension: Martin L Gore

Electronica
Martin L Gore
MG
(Mute/Playground)
Betyg: 3

Martin Gore är till vardags låtskrivare, gitarrist, pianist och ibland sångare i Depeche Mode. Solokarriären är något han sysslat med vid sidan om. Den egentliga debuten Counterfeit2 från 2003 (så kallad för att han i slutet av åttiotalet gjorde en liten EP kallad just Counterfeit e.p.) bestod av tolkningar av andras låtar. Han hade, kändes det som, gått in i studion med några vänner under en av de allt längre pauserna mellan Depeche Modes skivor och turnéer och spelat in lite på skoj.

Även om det resulterar i att det inte är på liv eller död bidrar det också med en avslappnad stämning. För tre år sedan gjorde han en skiva med gamla kollegan Vince Clarke. Clarke var Depeche Modes första låtskrivare och bidrog bland annat med Just Can´t Get Enough innan han hoppade av och bildade Yazoo som han också hoppade av och bildade Erasure. Duon hade länge pratat om att göra något. Resultatet blev det instrumentala electronicaprojektet VCMG. Det här kan sägas vara en fortsättning (fast solo) befolkat av de analoga syntar Gore under mottot summan av lasterna är konstant började samla på när han slutade dricka för tio år sedan.

De stora arenarefrängerna lyser med sin frånvaro på MG - de sparar Gore förmodligen till nästa eventuella Depeche Mode-skiva. Här hittar vi lågmäld instrumental electronica som går att jämföra med hur framtidsnostalgiska Kraftwerk lät under andra halvan av sjuttiotalet. Exciter är den Depeche-skiva som ligger närmast. Gores känsla för atmosfär och melodier känns igen. Ibland väntar jag på att Dave Gahan ska börja sjunga, men lika ofta känns det som filmmusik. Kanske svartvit science fiction i regi av Anton Corbijn - självklart inspelad i Berlin.