tisdag, mars 31, 2015

Konsertrecension: The Majority Says

The Majority Says
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den 27e mars
Längd: 45 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Den oförställda musikglädjen.

- Inget party utan tamburin, eller hur? Det finns många unga band som är upptagna med att framstå som coola, som lägger mer tid på att posera framför spegeln och se till att luggen ligger rätt än på att skriva låtar. Så redan där plockar The Majority Says poäng med att förklara vad det är de letar efter mitt i en låt - You Steal, I Steal - där de skramlar loss rejält med både tungt orgelljud och elgitarr. Egentligen verkar oljudet vara efter låten. På låtlistan står det NOISE med stora bokstäver. Oljudet leder sedan in i hiten 114 (känd från en reklamfilm och med 3,5 miljoner spelningar på Spotify). Tamburinkommentaren visar att de förstått att det är i detaljer och nyanser det sitter.
Efter bara två EPs och två fullängdare har Linköpingsbandet hunnit turnera i Europa - med visst fokus på Tyskland - och spela på South By Southwest-festivalen i Austin i Texas. De har också hunnit bidra med låtar till ett flertal tv-serier. Sextetten är med andra ord stora för att vara relativt okända. Det sistnämnda i alla fall i hemlandet.
Hanna Antonssons röst utgör en viktig del av bandets musikaliska identitet. Den skapar ett djup som den solskeniga musiken tjänar på när det blir för glättigt. Men det är en anteckning i marginalen snarare än ett problem som måste lösas.
Publiken är med från början. Längst fram står några som verkar kunna alla texter utantill. Run Alone är en sympatisk poplåt och det är lätt att tycka om de snygga refrängerna och bandets utstrålning och man står och stampar med redan från inledningen med Calling Your Name.
Det finns förvisso några hipsterskägg och mössor på scenen, men framför allt finns det en uppenbar spelglädje och intrycket är att medlemmarna är väldigt spralliga och lever sig in i musiken. Kroppsspråket antyder att det här är det bästa de vet. De dansar och hoppar så mycket som utrymmet tillåter. Musiken är också väldigt kommunikativt humörhöjande och vägrar stå ensam i ett hörn medans andra roar sig.
The Majority Says har turnerandet mycket och det har betalat sig - bandet är väldigt samspelt. Dragons Den blir sist ut och är en sort låt som lyfter och låter som skriven för att få en hel arena att samtidigt lyfta på armarna - och det funkar på Kafe De Luxe också om än i mindre skala. Många i publiken vill stå långt fram och det är många leenden på plats. Glädjen har segrat och dansen kan fortsätta.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, mars 26, 2015

Skivrecension: Laura Marling

Folkrock
Laura Marling
Short Movie
(Caroline/Universal)
Betyg: 4


När Laura Marling släppte sin första skiva Alas, I Cannot Swim några dagar efter sin artonårsdag klumpades hon ihop med den stora folkpopvågen som då drog till sig unga musiker. Rent musikaliskt kanske logiskt, men sedan dess har hon visat att hon är mer än ännu en Joni Mitchell-epigon i mängden och ständigt fortsatt framåt. Det behövs artister som drivs att gå utanför det vanliga formuläret. Folk tröttnar om de alltid får vad de önskar sig, som Neil Young sagt som förklaring och/eller ursäkt.

Sedan sin fjärde skiva - den ambitiösa Once I Was An Eagle - har Marling både hunnit flytta till Los Angeles och sedan tillbaka till London igen. Och bestämt sig för att producera själv. Redan i andra låten False Hope blandas elgitarrer och falsettsång. De ivriga stråkarna och de snabbfingrade akustiska gitarrerna på Feel Your Love (”I need to find someone who really wants to be mine") antyder att Marling söker något nytt både musikaliskt och på ett personligt plan. Hon har berättat att musikerna bara fick två tagningar på sig utan chans att studera noter eller tänka igenom vad de skulle spela. Det bidrar med en häftig nerv. Strange har ett studsigt driv, som ett ovanligt uppsluppet Simon & Garfunkel eller som den akustiska halvan av Led Zeppelins tredje skiva. Jimmy Page är förresten ett stort fan.

Short Story är ömsom harmonisk och lugn, ömsom nervig och skev. Det är en sökande skiva, både vad gäller musik och text, och den förmedlar precis som våren utanför fönstret storögd livsglädje. Om inte Born To Run varit upptaget hade det varit en passande titel. Och Marling planerar förmodligen redan nästa steg. På återhörande.

Lyssna också på: Once I Was An Eagle (2013). De fyra första låtarna sitter ihop på ett intressant sätt.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, mars 25, 2015

Konsertrecension: Winhill/Losehill

Winhill/Losehill
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den 20 februari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Musikaliteten och inlevelsen.

När vinylskivorna försvann (innan de kom tillbaka) var fenomenet kallat dubbelskivor en sorgligt borttappad konstform. En dubbel-CD har inte samma tyngd i handen, är inte samma konstnärliga ställningstagande och är inte lika snyggt förpackad. Winhill/Losehill var så kaxiga att de 2012 debuterade med dubbelskivan Swing Of Sorrow som hyllades av kritiker. Ganska exakt tre år senare, det vill säga förra månaden, släpptes andra skivan Trouble Will Snowball. Skivorna bidrar ikväll med halva låtlistan var. Debutskivan var för låtskrivaren och sångaren Jonas Svennem ett sätt att bearbeta mammans cancersjukdom. Låtarna handlar inte om att dricka en öl till och vara kung i baren. Bitvis under kvällen känns det som rätt band på kanske lite fel plats, eller i alla fall fel dag. Inte för att den lågmält explosiva musiken inte förtjänar kärlek.
Sextetten (som en musikgrupp med sex personer kallas - tack valfri sökmotor) fyller ut scenen rejält. Och något de har gemensamt med The Band - som de ofta jämförs med - är att de kör hela havet stormar med instrumenten. De växlar mellan piano (som står längst bak på scen, Svennem börjar med att sjunga några låtar där), akustisk- och elgitarr, dragspel, fiol, flera xylofoner, ståbas, synt, och ungefär ett och ett halvt trumset som står längst fram. Lägg till detta något som ser ut som en liten resväska. Oklart vad det är för instrument, men det låter i alla fall. Och överst Svennems falsett som också används som ett instrument.
Bitvis är musiken som att äta mörkt bröd istället för kanelbulle. Inte lika festligt, men man står sig längre på det och blir inte trött igen så fort sockerruset lägger sig. Ibland rockar de till det och publiken rent av dansar. Avslutningen I´ll Be Gone och Tell Her She´s The Light Of The World är två såna tillfällen. Oh Lord har ett gitarrsolo. Annars är Winhill/Losehill inte ett gitarrsoloband. Många låtar är som små fångade känslolägen som egentligen gör sig bäst i hörlurar. Det är imponerande att de lyckas översätta musiken så bra till ett livesammanhang.
Även om musikerna inte är utlevande spelar de med inlevelse och försvinner långt bort, långt in. Och det är oftast där musik är som bäst. Winhill/Losehill lyckas ikväll vara en värmande famn som samtidigt går att dansa till.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, mars 24, 2015

Konsertrecension: Tomas Andersson Wij

Tomas Andersson Wij
Plats: Palladium.
Tid: Lördagen den 21 februari.
Längd: 95 minuter.
Publik: Cirka 120.
Bäst: Berättelserna. Både i och mellan låtarna.

Vem orkar höra en sång till om kärlek som kliar sina sår, sjunger Tomas Andersson Wij i Mitt Barnsliga Leende. Och det är lätt att tro att han bara sjunger om elände och är en dysterkvist. Han påpekar själv att han har med sig tre glada låtar, men säger inte vilka. Däremot visar han när han pratar att han har humor och berättar om sitt liv med både allvar och skratt, bland annat att hans tjej var ihop med någon annan inför låten Ett Helvete I Taget. Vi får veta att han i början av karriär, eller rent av före början av karriären, rekommenderas att byta språk. Om fem år kommer ingen prata svenska, tipsade Alexander Bard i slutet av nittiotalet. Andersson Wij fortsatte skriva på svenska och det ska vi vara glada för. Berättelsen leder till debutsingeln Landet Vi Föddes I.
Vi behöver inte vara allt för fördomsfulla om vi påstår att Tomas Andersson Wij verkar i en tradition nära Ulf Lundell och Plura. Det är intressant att se Andersson Wij ensam med fyra gitarrer (han är förresten en utmärkt gitarrist) och munspel, dels för att det blir tydligt vilken bra historieberättare han är och dels för att det blir tydligt hur välartikulerat han sjunger. Det kan verka som en självklarhet, men Lundell har sedan länge nöjt sig med att halvsvälja vokalljud.

Att lyssna på Tomas Andersson Wij i detta lågmälda format lyfter fram låthantverket. Med tanke på hur episkt ambitiösa hans texter ibland är gör han låtskrivandet och melodierna en tjänst. Inga skramlande gitarrer, ingen mullrande bas eller trummor att gömma sig bakom. Andersson Wij brukar knappast vara Ramones, men ändå. Han känns mer övertygande när han är lågmäld, rockposer har aldrig fallit honom naturligt, varken fysiskt eller musikaliskt.

Innan Hälsingland berättar han hur låten skrevs till Per Persson från Perssons Pack - sedan ångrade han sig och de bestämde att de skulle ha delad vårdnad om den. Lill-Babs har också gjort en version. Vi Är Värda Så Mycket Mer introduceras med hur han på ett torg i en förort kom till den befriande insikten att han aldrig ska börja pensionsspara.

Som extranummer får vi bland annat en a capella-version med handklapp av Sturm Und Drang innan allt avslutas med Nu Dör En Sjöman. Det är en avslappnad och koncentrerad tillställning, som att vara i ett vardagsrum.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, mars 20, 2015

Bokrecension: Jerry Lee Lewis - His Own Story

Jerry Lee Lewis: His Own Story
Rick Bragg och Jerry Lee Lewis
Förlag: Canongate

När det gäller artister får man ofta intrycket att de gärna vill framstå som excentriska, eller i alla fall lite härligt crazy, oavsett hur grå och tråkiga de är. I fallet Jerry Lee Lewis har det alltid varit tvärtom. En uppenbart skogstokig man som försöker göra sig så normal som möjligt. Och med ganska blandat resultat. Han förstår fortfarande inte varför det blev sånt liv när att han som 22-åring gifte sig med en 13-åring kusin (hans syster gifte sig som 12-åring och det var inga problem). Hon var hans tredje fru av sammanlagt - så här långt - sju. Och det är bara toppen på isberget. Det berättas om en uppväxt i hård miljö men i en kärleksfull familj, även om pappan Elmore ibland tog till våld när han inte visste hur han skulle hantera sonen. Pianot som pappan pantsatte huset för att kunna köpa till sonen finns kvar. En närmast magisk artefakt, en gåva från en far som själv närde musikerdrömmar. Mamma Mamie var största supportern trots att sonen sjöng djävulens musik. Kampen mellan gott och ont skapade tidigt en inneboende slitning. Skolan tog han inte på allvar, allt han behövde veta fanns i Bibeln. Smeknamnet The Killer får han efter att nästan ha dödat en lärare. Killer själv tycker att namnet är orättvist. Han har, trots allt, aldrig dödat någon på riktigt.
I Sverige är han mest känd för tidiga rock´n´roll-låtar inspelade på Sun Records. Whole Lotta Shakin´ Going On och Great Balls Of Fire gör att han nosar på trätobrodern Elvis Presleys tron. I USA fick han en andra karriär under sent sextiotal och blev countrysångare med en framgångsvåg som började 1968 med Another Place, Another Time och gav nästan tjugotalet Topp 20-hits under de närmaste åren. Under de förlorade åren på sextiotalet hade han bland annat spelat i Hamburg. Europa var mer förlåtande än USA. Live At The Star Club, Hamburg från 1964 anses nu ofta vara en av de bästa liveskivor som gjorts. Många andra hade gett upp och skaffat riktiga jobb under utfrysningen Jerry Lee upplevde efter kusinäktenskapet, men han fortsatte spelade för alla som ville lyssna. Ville ingen lyssna spelade han ändå och reste tusentals mil med bensin och piller som bränsle mellan olika småhak längs vägar som aldrig tog slut, till synes driven av ett fysiskt och psykiskt behov av att spela. Och han var universums naturliga mitt, fostrad av föräldrar som förlorat en nioårig son, en bror Jerry Lee säger sig bara ha en enda bevarad minnesbild av. 
Lewis pratar, Bragg skriver. Det gäller att hålla i sig men känns ändå som att sidorna inte innehåller några överdrifter. Sanningen är dock ibland vinklad till huvudpersonens fördel. Den bygger förstås på hans perspektiv. Bragg ger också en bra bild av den kultur Jerry Lee växte upp i. Det går till slut nästan, men bara nästan, förstå en nu 79-årig man som aldrig brytt sig om konsekvenser eller morgondag och tittade rakt in i elden tills han nästan blev blind. För att han aldrig haft något alternativ.

Läs också: Peter Guralnick - Last Train To Memphis: The Rise Of Elvis Presley (1994)

Läs mer om liknande:
Elvis Presley 80 år
Big Mama Thornton var inte heller helt lätt att ha att göra med
Country för nybörjare
Hans syster Linda Gail Lewis verkar betydligt trevligare
Ursprungligen publicerad i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, mars 19, 2015

Skivrecension: Adna

Pop
Adna
Run, Lucifer
(Despotz Records)
Betyg: 3


På göteborgaren (numera i Berlinexil) Adnas första skiva Night jämfördes musiken med Bon Ivers debut. Även i de här nio låtarna som klockar in på ganska exakt 30 minuter finns en blandning av akustisk gitarr, piano och elektronik, ödslighet och värme, och en liknande atmosfär. Och inte minst ett eget sätt att använda rösten. Vid lyssning i hörlurar kommer det fram smådetaljer och bakgrundsljud som antyder att mycket tid lagts ner på arrangemangen. På så sätt är den både direkt och vinner på upprepade lyssningar. Nog för att här finns en direkthet i vissa låtar, men det är koncentrerad lyssning som träffar hårdast.
Lyssna på: Living, Lonesome och Run, Lucifer.

Läs mer om liknande:
En liten text om Bon Ivers debutskiva
Edda Magnason gör också intressanta saker med sin röst
Kate Bush är the mother of att göra något eget
Jenny Wilson letar också efter något eget
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, mars 18, 2015

Skivrecension: Kimmie Rhodes

Americana
Kimmie Rhodes
Cowgirl Boudoir
(Sunbird/Border)
Betyg: 2


På Rhodes hemsida välkomnar lovord från Emmylou Harris och Rodney Crowell. Som låtskrivare är det rent stilistiskt i de trakterna Rhodes hör hemma, även om hon inte har lika mycket personlighet. Hon debuterade 1981 och hanterar hantverket, men det räcker inte hela vägen. Bitvis blir skivan andefattig mitt i all småputtrighet. Det är välgjort och finstämt, men går sällan på djupet. Visst funkar det att ha på i bakgrunden, men hur ofta lägger du märke till tapeten i ditt eget vardagsrum? Always Never Be, The Sky Fall Down och Yes är tre låtar som står ut och vill något.
Lyssna hellre på: Rosanne Cash -  The River & The Thread (2014).

Läs mer om liknande:
Rosanne Cash och årets bästa skivor 2014 
Emmylou Harris skapar gåshud
Emmylou Harris och rösten
Country för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, mars 17, 2015

Skivrecension: Sam´s Float

Pop
Sam´s Float
All Those Places
(Kite/Playground)
Betyg: 3

Våren är på väg och det är dags att börja leta bilåkarmusik. Den här Karlstadkvartetten gör en mini-LP som är ett alternativ. Sju låtar med porlande pop med snygga falsettrefränger som låter som skurna för bilåkande under solig himmel (och för all del även molnig) med rutorna lätt nedrullade. Själva kallar de det en kamp mellan det vackra och det fula. Musiken har en skön dos melankoli, men det tycks ändå som att det vackra vinner. Första singeln Bye-Bye skapar, för att citera en vis man, soldans på grammofonen. Med lite jämnare låtar kan det verkligen bli något i framtiden.
Lyssna också på:  Grizzly Bear - Veckatimest (2009).

Läs mer om liknande:
Tom Petty gör lysande bilåkarmusik
Bruce Springsteen (för nybörjare) också
Skäggrock för nybörjare
Lite Per Gessle, kanske?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, mars 16, 2015

Konsertrecension: Love Antell

Love Antell
Plats: Teatern.
Tid: Torsdagen den tolfte mars.
Längd: 75 minuter.
Publik: Över 120.
Bäst: Låtarna är gediget hantverk och mer levande än på skiva.

På något sätt har det hunnit gå tolv år sedan Love Antell debuterade med bandet Florence Valentins EP Allt Dom Bygger Upp Ska Vi Meja Ner. 2007 kom den moderna klassikern Pokerkväll i Vårby Gård som hade platsat på The Clashs London Calling utan att skämmas för sig. Den avslutar till jubel kvällens konsert.
I samband med sin förra skiva, solodebuten Gatorna Tillhör Oss, spelade han i Växjö och Smålandspostens recensent skrev att det kändes som att Love befann sig mitt i steget och att det skulle bli intressant att se vad det skulle ta vägen när foten sattes ner. Efter sin medverkan i Så Mycket Bättre (Tommy Tycker Om Mig har aldrig varit och kommer aldrig bli en bra låt, men ikväll är den uthärdlig) och med nya skivan Barn av Amerika är det förstås tänkt att Love ska bli ett namn på allas läppar - foten är onekligen nedsatt. Skivan är gjord i samarbete med refrängsnillet Pär Wiksten från Wannadies, som även samarbetat med bland annat Amanda Jenssen.
Var och varannan låt förtjänar att nämnas, men det skulle bli en tråkig recension. Många av höjdpunkterna kommer från just Barn Av Amerika. Europa inleder med snygg fiol och blått ljus - ljuset i sig är värt en applåd. Mellansnacket är en blandning av personliga reflektioner och samhällskommentarer, Love gör ett engagerat och sympatiskt intryck. Han berömmer bland annat den vackra teatern och påpekar att han ibland spelar på ställen som ser ut som bajamajor. V tillägnas alla som hänger upp väskor på statyer när en stad som kan få vara anonym röstade ner en politisk staty. Coyote består av bara gitarr och trummor och är lågmäld ökencountry komplett med Ennio Morricone-visslingar. Det annars fyra personer starka bandet (ingen nämnd och ingen glömd) gör genomgående ett bra jobb. Låtarna som ibland kan vara lite taniga på skiva blir mer fysiska och aggressiva live. Antell själv påminner bitvis om en något mer sansad Thåström. Publiken är snabbt med på noterna och det uppstår sittdans, spontant handklapp och bitvis allsång. På slutet kommer bejublade höjdpunkter som Gatorna Tillhör Oss, Upp På Sociala, Ner På Systemet och Barn Av Amerika.
Rent musikaliskt gör Love kanske inte något nyskapande. Det är traditionell pop och rock, men han gör det bra. Och glädjande nog lönar det sig att lyssna på texterna. Välsnickrad musik för både höfter och hjärna. Konserthuset nästa gång?

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Ps. Apropå bilden. När jag säger att ljuset var blått så menar jag att ljuset var BLÅTT.

Etiketter: ,

fredag, mars 13, 2015

Skivrencension: The Ordinary Square

Jazz
The Ordinary Square
When In Paris
(Hoob Records
)
Betyg: 4

Med tanke på att jazzen var dödförklarad redan på sextiotalet är den svenska jazzscenen sådär 50 år senare imponerande välmående. På den här debutskivan finns nio spår med en kvartett bestående av saxofon, piano (Fabian Kallerdahl), bas och trummor (Fredrik Hamrå). Basen trakteras av Viktor Skokic som också skrivit samtliga låtar under en vistelse i Paris. Musiken balanserar mellan tradition och avighet, svenskt och amerikanskt och funkar både till kött och potatis och något mer trendigt. Saxofonisten Eric Arellano stoppar ibland in oväntade melodiknorrar à la Charlie Parker.
Lyssna på: The Ordinary Square, Il Neige Sur Le Palais och EBBE.

Läs mer om liknande:
Teresa Indebetou Band imponerar live
Svensk jazz för nybörjare
En helt annan sorts jazz
Bird Lever! Bra Charlie Parker-biografi
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, mars 12, 2015

Skivrecension: Matthew E White


Rock
Matthew E White
Fresh Blood
(Domino/Playground)
Betyg: 4


Matthew E White och hans skägg fick långsamt ett genombrott med debuten Big Inner som låg och puttrade och långsamt nådde fler och fler. Blandningen av rock, pop, gospel, Al Green och Stax gav ett resultat där delarna var bekanta men sammansättningen kändes egen. När White inte driver skivbolag, jobbar med andra artister eller spelar storbandsjazz har han nu gjort en uppföljare. Skivan är enklare och mer njutbar att lyssna på än att försöka beskriva och det är väl som det ska. Det är kanske inte en slump att en av låtarna heter Feeling Good Is Good Enough. Analysera inte, bara njut.
Lyssna på: Take Care Of My Baby, Fruit Trees och Vision.

Läs mer om liknande:
Mavis Staples kan också sjunga gospel
Mer soul från början av sjuttiotalet
Otis Redding var kanske allra störst på Stax
Intim musik jag blir glad av (här finns också en koppling till Mavis Staples - hennes två senaste skivor har gjorts i samarbete med Jeff Tweedy som tolkas av Bill Fay)
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

onsdag, mars 11, 2015

Skivrecension: Steven Wilson

Progressiv rock
Steven Wilson
Hand. Cannot. Erase.
(Kscope/Border)
Betyg: 3


Joyce Vincent var en Londonkvinna som var populär bland sina kollegor, men svår att komma in på livet. I januari 2006 påträffades hon avliden i sin lägenhet, 38 år gammal. Det uppseendeväckande var att hon legat där i över två år. Hade ingen saknat henne? I filmen Dreams Of Life skildras hennes livsöde. Steve Wilsons fjärde soloskiva gör det samma. Bland avancerade grimasera-med-hela-ansiktet solon, låtar som ibland vägrar ta slut, syntar, pianoballader och pop finns det en berättelse om det många människor är allra mest rädda för – ensamhet. Skivan kräver koncentrerad lyssning – eller ingen alls.
Lyssna på: egen risk.

Läs mer om liknande:
Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik?
Scott Walker: 30th Century Man
Elton John kanske kan sänka hastigheten
Emmylou Harris ska få Polarpriset
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, mars 10, 2015

Konsertrecension: Mönsterås Bluesband

Mönsterås Bluesband
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjunde mars.
Längd: Strax över två timmar plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal som mest.
Bäst: Fortsatt spelglädje efter 40 år.

Mönsterås Bluesband är, för den uppmärksamme läsaren, ett bluesband från Mönsterås. Förra året firade de 40 år. Tre av de år 1974 något yngre herrarna är fortfarande med: Calle Engström (mycket sång, lite munspel och gitarr) och Mats Grönqvist (lite sång, snabb gitarr) samt Peo Fahlström på keyboard. Nykomlingarna Tommy Medner och Bosse Olsson, som klev på tåget 1995 respektive 1987, är den sortens rytmsektion som gör det de ska på ett sätt som gör att det är lätt att missa hur tajta de är.
Materialet har från start varit en blandning av tolkningar på engelska och eget på främst svenska. Konserten börjar med ett set med engelska låtar. Framåt tredje låten, en tolkning av Magic Slims Living In My Neighborhood, börjar de bli varma i kläderna. Intensiteten hålls kvar med egna krypande As A Child och Jimmie Rodgers Goin Away Baby som båda finns med på senaste skivan 40 Years. Det blir många låtar därifrån och många påpekanden om att den finns att köpa i pausen och efter konserten. Sista låten i första set blir den första låten från senaste skivan - Hound Dog Taylors It´s Alright.
Efter paus blir det i huvudsak egna låtar på svenska och många från början av karriären som ”inte spelats på 39 år”. Grönqvist sjunger tre låtar, Engström plockar fram munspelet på två av dem. De första - till exempel Båge Av Stål - är mer rock än blues och det dyker upp ett snyggt tvillinggitarrsolo. Spelglädjen skruvas upp. I publiken blir det handklapp, dans och ett och annat spontant utbrott av luftgitarr, den medelålders mannens motsvarighet till att ha mössa på sig inomhus. I Samma Band har ett keyboardsolo där Fahlström spelar som om han har 15 fingrar. Det är mindre än tre mil mellan Mönsterås och Oskarshamns kärnkraftverk. Fahlström är något av bandets hemliga vapen. Där var och varannat gitarrsolo får applåder (förvisso rättvist) bjuder Fahlström bitvis på lika vilda prestationer.
Framförandet är tryggt, ledigt och svängigt. Åren skapar vana och så länge det inte övergår i enbart rutin - vilket det inte gjort - är det här är ett band som tillsynes är självspelande. Saker sitter där de ska, inget tjafsande. Det är rörande att se att medlemmarna ibland får ögonkontakt och ler åt varandra. Och när kvällen avslutas med en Earl Hooker-tolkning är den mer eller mindre självdansande ut i natten.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, mars 09, 2015

Skivrecension: Fairport Convention

Folkrock
Fairport Convention
Myths And Heroes
(Matty Groove/Border)
Betyg: 3


Fairport Convention debuterade 1968 och var ett av de ledande banden i den engelska folkrockvågen. Sandy Denny och Richard Thompson tillhör de två mest kända före detta medlemmarna. Simon Nicol och Dave Pegg som står i täten nu har till och från varit med sedan slutet av sextiotalet. Med tanke på hur många medlemmar som kommit och gått har deras musikaliska framtoning varit imponerande konsekvent. Även om de numera är den sortens band som inte kan vinna mot sitt förflutna är skivan ett trevligt tillskott för trogna fans. Gripande balladen John Condon berättar om en soldat i första världskriget.
Lyssna också på: June Tabor And Oysterband - Ragged Kingdom (2011)

Läs mer om liknande: 
Hoven Droven gör svensk folkrock 
Vashti Bunyan gör tidlös folkpop
Jim White gör nyskapande amerikansk folkmusik
Bibb, Möller och Reiersrud tolkar nytt med djupa rötter
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, mars 06, 2015

Skivrecension: Ghostpoet

HIPHOP
GHOSTPOET
Shedding Skin
(Pias/Border)
Betyg: 3

Ibland räcker inte genrebeteckningarna till. Ghostpoet gör hiphop på så sätt att han rappar mer än sjunger. Musiken blandar organiska instrument med syntar, gitarrsolon med tidiga Depeche Mode. Och förstås, som sig bör i hiphopkretsar, en rad gästartister. Ghostpoet (Obaro Ejimiwe) föddes 1983 i London och 28 år senare var han nominerad till ett Mercury Prize, det kanske mest prestigefyllda engelska musikpriset. Skivans svaga länk är Ghostpoets entoniga röst, likt en bakfullt mumlande Iggy Pop, som efter ett tag tappar i intresse. Det är musiken som är det intressanta.
Lyssna på: Be Right Back, Moving House, Sheddin Skin och Nothing In The Way.

Läs mer om liknande:
Depeche Mode för nybörjare
Bokrecension: En Bok Om Dogge Doggelito
Punk för nybörjare (feat Iggy Pop)
PJ Harveys skiva Let England Shake vann ett Mercury Prize

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, mars 05, 2015

Skivrecension: Pig Irön

HÅRDROCK
PIG IRÖN
SERMONS FROM THE CHURCH OF BLUES RESTITUTION
(OFF YER ROCKA/BORDER)
Betyg: 3


Trots titeln är det inte bluesrock, snarare hårdrock med inslag av blues via AC/DC. Det rör sig om det som idag ofta kallas traditionell eller klassisk hårdrock där influenserna ibland blir mer tydliga än den egna identiteten.  Men för all del  – alla behöver inte återuppfinna hjulet. One Final Kiss har ett munspelssolo som rättfärdigar ordet blues i skivans titel och nog kan man ana Jimi Hendrix i bakgrunden, även om musiken hade varit mer revolutionerande 1967 än den är 2015. The Spell och The Devil In The Woodpile hade med sina folkrockinfluenser platsat på Led Zeppelin III.
Lyssna också på: Blackberry Smoke.

Läs mer om liknande:
Hårdrock för nybörjare
Led Zeppelin för nybörjare
Muddy Waters - lite blueshistoria
Boxrecension: Eric Clapton
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, mars 03, 2015

Konsertrecension: Teresa Indebetou Band

Teresa Indebetou Band
Plats: Alvesta jazz & blues.
Tid: Lördagen den 28e.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: 65 och smockat.
Bäst: Att ren och skär musikmagi uppstår vid flera tillfällen.

Alvesta Jazzförening har haft säsongspremiär med full källare trots att Kunskapskanalen konkurrerade med Världens Första Ballongflygare. Teresa Indebetou Band bjöd på den sortens konsert där det redan i andra låten blir trumsolo med handflatorna och ett bassolo så ettrigt att de låter som en fluga som försöker ta sig genom ett stängt fönster.
För att citera Frank Zappa: jazzen är inte död - den luktar bara lite konstigt. Teresa Indebetou Band luktar inte konstigt ens om man sätter sig längst fram. Musiken är lekfull, melodisk och nyfiken i händerna på trion med Teresa Indebetou på piano och ibland lite sång, Jenny Kristoffersson på kontrabas och Martina Almgren på trummor. De skapar något eget av den till synes kanske begränsande triotraditionen och gör jazz, bossanova, tango, blues och pop. De ger sig till och med på The Beatles och lyckas göra Blackbird både igenkännlig och helt egen. Pratar man svenska piano/bas/trummor-trios är det ganska oundvikligt att jämföra med Esbjörn Svensson Trio och hos Teresa Indebetou Band finns samma avväpnande frihet. Det är en utmaning att ha stor kunskap om en genre och ändå våga göra något nytt av den och inte kvävas av tankar om hur det bör och ska låta. Under de mer tempofyllda stunderna ser det ibland ut som om Indebetou ska ställa sig upp och på beprövat Jerry Lee Lewis-maner skicka iväg pianopallen genom lokalen, men det gör hon tack och lov/tyvärr inte.
Ljudbilden är luftig och drivs framåt med lyhörd omtanke om musiken och att den ska få så stort utrymme som möjligt. Musikerna har ofta ögonkontakt med varandra, både fysiskt och mentalt. Musik som framförs av en liten grupp är mer känslig för okänslighet. Det finns färre toner att gömma sig bakom om kemin uteblir. Men det gör den inte. Det är musik för musikens egen skull. Sista ordinarie låt heter Papa Blues, från nya tredje skivan Present som är konsertens ryggrad. Indebetous pappa tyckte att de skulle spela mer blues. Hon påpekar också att han är smålänning och att hon därför är halvsmålänning - det får en applåd.
Kanske är det lätt att bli blasé när man går på mycket konserter. Andra sidan av samma mynt är att när man upplever något som verkligen träffar så träffar det hårdare. Teresa Indebetou Band är, om ordvalet ursäktas så här en måndag, forjevle bra. Tack för magin.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,