LED ZEPPELIN
Physical Graffiti
Rhino Atlantic (39 + 44 min)
1974 har Led Zeppelin släppt fem skivor sedan debuten 1969. De har turnerat, turnerat och turnerat lite till. De är ett av världens största - om inte allra största - band. Deras konserter håller ofta på i över tre timmar och inget annat band tjänar mer pengar på biljettförsäljning. Turnélivet med tillhörande livsstil har tagit så mycket på krafterna att basisten John Paul Jones överväger att lämna bandet och istället bli körledare i katedralen i Winchester. De övriga (Robert Plant, Jimmy Page och John Bonham) går med på att sänka tempot lite och rent av ta semester. Första försöket till inspelning inleddes i november 1973, bara ett halvår efter senaste skivan Houses Of The Holy hade släppts. Inspelningarna avbröts.
Efter nyåret 1974 började de jobba igen och åtta låtar fästes på band i en kreativ urladdning. Ledigheten hade lönat sig och Jones, bandets mest lågmälda medlem, var aktiv och fick stort utrymme i de arrangemang som gjorde inspelningen till bandets mest ambitiösa och han listas för sammanlagt elva olika instrument.
Tre kolosser till låtar utgjorde nu ryggraden för den tilltänkta skivan. En tolkning av In My Time Of Dying, främst kanske associerad med Blind Willie Johnson, hade gjorts och klockade in på över elva minuter - den längsta studiolåten i deras katalog. In The Light hade tongångar från Mellanöstern med ett ambitiöst keyboardintro av Jones som inte lät som något annat de spelat in. Den märkliga och mäktiga Kashmir, som bygger på en egentligen väldigt enkel klättrande gitarrfigur, har rötter som kunde hittas i folkmusik från Indien och norra Afrika och byggdes med arrangemang för stråkar och blås upp till ett monster. Både In The Light och Kashmir klockade in på närmare nio minuter och texterna tycktes handla om andliga värden (jag skriver tycktes, Plants texter kan sällan beskyllas för att vara linjära eller lättbegripliga). Custard Pie har förresten möjligtvis haft Bukka Whites Shake ´em Down som barnvakt.
Det åtta låtarna var för långa för att rymmas på en LP utan att kompromissa med ljudkvaliteten och bandet ville inte ta bort något nummer. Nu fick de idén att gå igenom sitt arkiv med outgivna inspelningar för att undersöka möjligheten till en dubbel-LP. Mer avskalade låtar som Bron-Yr-Aur (från inspelningen av Led Zeppelin III) och lekfulla Boogie With Stu (från fjärde skivan, som ju egentligen inte heter Led Zeppelin IV) gjorde sitt till för att lätta upp stämningen - likt andningspauser och bensträckare i helaftonsmiddagen som annars kunnat bli tung att ta sig igenom. Låten Houses Of The Holy, som inte kom med på det föregående albumet med samma namn, lyftes nu in i ljuset och skulle komma att bli en av bandets mest älskade låtar. Tre låtar vardera hämtades på så sätt från fjärde skivan och Houses Of The Holy. Helheten och spännvidden som uppstod i mötet mellan det nya och gamla som egentligen inte var tänkta att bilda en helhet skulle visa sig svår att toppa.
Det var första gången en skiva nådde platinumstatus redan på förhandsbeställningar. Och det var den första skivan som släpptes på bandets egna etikett Swan Song Records. Framgången drog även med sig deras tidigare skivor som nu samtliga under en period åter tog sig in på Topp 200 i USA. Då hade Led Zeppelin redan börjat sin tionde turné i landet. Något de faktiskt gjorde redan innan skivan släpptes på grund av att omslagsdesignen orsakade förseningar.
När nu Physical Graffiti - som av många anses vara bandets mästerverk, med Kashmir som pricken över i - släpps remastrad lagom till sin 40-årsdag i februari kommer den förstås med extra godis (som även bandets andra skivor gjort i denna återutgivningsserie). Det främsta godiset bortsett från att ljudet är förbättrat är några outgivna låtar och tidiga versioner av sånt vi redan känner igen. Brandy & Coke är en tidig version av Trampled Under Foot som gör låtens koppling till Stevie Wonders Superstition mer uppenbar. Sammanlagt innehåller bonusskivan sju låtar. Är de inte livsnödvändiga eller kommer gå på repeat så är de intressanta skisser och ger en bild av vad som kunde blivit.
De olika utföranden som finns av skivan, beroende på hur mycket pengar man har som ligger och skräpar, bjuder på olika nivåer av nörderi. Hostar ni loss strax över tusenlappen kan ni få en Super Deluxe Edition med tre CD, tre LP, nedladdningsfiler, ett numrerat vinylomslag och en 96-sidig bok. Det är dock oklart om en uppblåsbar version av Stonehedge i naturlig storlek ingår.
Men oroa er inte - Physical Graffiti finns även som dubbel-CD och trippel-CD, beroende på om man vill ha bonusspåren eller inte. Let the music be your (re)master, som någon nästan sjöng.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen på jeffersonbluesmag.com.
Etiketter: musik, skivor
