tisdag, januari 27, 2015

Konsertrecension: Lady Swing Orchestra

 
LADY SWING ORCHESTRA
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen den 24 januari.
Längd: 45 minuter (första set).
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Det svänger!
Sämst: 110 minuters paus. Längre än konserten.

Tutjazz, klia-sig-i-skägget-jazz, frijazz, hästjazz, spisjazz, mysjazz och jazzjazz. Listan är lång. Jordens befolkning är strax över sju miljarder och det finns så många sorters jazz att varje människa skulle kunna ha en helt egen sorts jazz under kudden. Som namnet antyder spelar Lady Swing Orchestra den sortens jazz som svänger - och inte lite heller. Den kallas också gladjazz av samma självförklarande anledning. De förklarar att de ska spela både skumpehumpe och myspys. Sa de verkligen skumpehumpe? Det är oklart vad det är för sorts musik, men det går med största sannolikhet att dansa till. Vi får, påpekas det, dansa hur vi vill så länge vi inte skadar någon - och dansen blir en uppvisning i sig. Vissa dansar till och med mellan låtarna. Det är ett bra betyg.
För länge länge sedan var det den här musiken som gällde när folk gick ut för att svänga runt på dansgolvet. Ikväll har många till och med tidsenliga kläder. Orkestern spelar, enligt egen utsago, musik de själva skulle vilja dansa till. Även om det ibland är lite svårt att dansa och spela samtidigt är det uppenbart att de har kul på scen. Spelglädjen speglas i publikens dansglädje, även om det är svårt att veta om hönan eller saxofonsolot kom först.
Orkestern består förresten av (nu kommer en jazztraditionell uppräkning): Maria Bah Schilling på sång, hon visar sig vara en återuppstånden Ella Fitzgerald och under instrumentalpassagerna står hon leende och dansar, Ylva Agni Almcrantz på piano, Sille Bille (stilpoäng!) på saxofon och klarinett, Tove Darelid på trumpet, Isa Savbrant på kontrabas och Amanda Viola Savbrant på trummor. Det är möjligtvis lite trångt där uppe, men så länge alla dansar synkat på samma håll funkar det.
Louis Armstrongs ande svävar över framtoningen. Man får lätt för sig att Malmö, som är orkesterns hemstad, ligger i trakterna av New Orleans. Det är en sorts musik som idag närmast är k-märkt, men som om man lyckas ta sig förbi all historiska fernissa och verkligen lyssnar fortfarande håller och - viktigast av allt - är väldigt svår/omöjlig att stå still till.
Sedan fungerar trappan upp till Sandgärdsgatan som tidsmaskin. Efter ett besök i ungefär 1920 till 1950-talen är det plötsligt 2015 igen. Men det betyder inte ett däng om det inte har ett sväng. Och det har Lady Swing Orchestra.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.  


Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida