Elvis Presley 80 år (och en dag)

Den 28 januari 1956 kraschlandade Elvis Presley med en lätt sexfixerad svart subkultur rakt ner i det vita medelklassamerikas vardagsrum på bästa sändningstid. Heartbreak Hotel hade släppts dagen innan. Mindre än två år tidigare hade kongressen beslutat att invånarna i södern oavsett hudfärg skulle få gå i samma skolor. Det skulle dröja till mitten av sextiotalet innan rasdiskriminering upphörde på till exempel restaurang och andra offentliga arenor.

I detta samhälle inte bara sjöng Presley - han rörde på höfterna samtidigt. Där gick väl ändå gränsen, menade den vita majoriteten. Han hade, påstådde vuxengeneration, mer eller mindre samlag i direktsänd tv. Ungdomarna älskade det. Andra kritiserade honom för att ha anpassat musikstilen för att nå ut till en större - läs vit - publik. Förvisso ändrade han öppningsraden i Smiley Lewis låt från one night of sin is what I´m now paying for till one night with you is what I´m now praying for. Men på sättet som han sjöng var det tydligt att det inte var bibelstudier han tänkte ägna natten åt. Och hans rastlösa uppenbarelse skvallrade om att han alstrade mer energi än Barsebäck.

Ironiskt nog var de stora namnen i den rock´n´rollvåg som ansågs driva ungdomen i fördärvet med djävulens musik samtliga troende. Little Richard skulle rent av snart bryta med rock´n´rollen för att bli predikant - i alla fall tills han bytte tillbaka igen. Presley själv föredrog gospel när han satt hemma vid pianot. 

Uppväxt i Memphis från tolv års ålder, dit föräldrarna Gladys och Vernon flyttade med sin lilla familj för att få ökade jobbmöjligheter, blev snart Beale Street hans utbildning i i huvudsak svart kultur. Nu en turistfälla, då en gata som kallades syndens näste med klubbar, barer och skivaffärer. Den unge Presley sög upp rubbet. Det var ett stort steg från födelseorten Tupelo där han sågs som något av en ensling och växte upp i ett hus bara marginellt större än en skokartong.

För honom var det fullt naturligt att ha oljig våg i håret, ögonskugga och rosa skjorta - som förvisso inte gjorde så stort intryck i svartvit-tv. Andra gången han sjöng framför kamerorna togs det säkra före det osäkra och han filmades bara från midjan och uppåt. Han kontrade med att lyfta ena handen och vicka lite på lillfingret.

Han uttalade sig nästan aldrig om politik - med undantag för In The Ghetto och en utmärkelse till narkotikaagent, jodå, av president Nixon - och var en av få artister som inte tog ställning mot (eller för all del för) Vietnamkriget. På ett sätt var han gammaldags underhållare, långt från många av sina mer medvetet samhällstillvända epigoner. 

Det är möjligt att Presley aldrig var medveten om hur revolutionerande han var under de där åren på femtiotalet. Att han inte insåg vilket symbolvärde han hade. Att han sparkade in dörren utan större baktanke. Att han bara var ett med musiken - oavsett vilken hudfärg den ansågs ha - och sjöng utan att förstå varför det måste bli sånt liv för det.

Läs mer om personer födda den åttonde januari:

Klara Söderberg (First Aid Kit)
David Bowie
Ron Sexsmith
Elvis Presley 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.