Konsertrecension: Afenginn är märkliga men bra

AFENGINN
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 29e november.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal till att börja med, betydligt fler senare under kvällen.
Bäst: Musikaliteten.

-Vi spelar som sagt två set. Det första är lite söligt, informerar Kim Rafael Nyberg som spelar mandolin och ser ut som en blandning av Jimmy Page och Mick Fleetwood. Det är långsamt, svepande och vackert. Lekfullt, trots melankolin. Lekfullt är också mellansnacket som inte nödvändigtvis leder någonstans och bitvis är obegripligt. Men det har väl aldrig hindrat någon?

Att sortera musik efter genre kan slå knut på sig själv. Men som musikkritiker är det ändå svårt att inte uppskatta ett system som tillåter en att placera artister i färdiga lådor. Om inget annat är det praktiskt. Och de flesta artister placerar sig lydigt i en eller två boxar. Men på Afenginns hemsida kan man läsa vad medlemmarna har för favoritskivor och utan att förklara något förklarar det varför musiken ikväll låter som den gör. Skivsamlingarna spretar rejält.

Danska (medlemmarna har rötter i Danmark, Norge, Sverige och Finland) Afenginn är inte ett band  som passar i en låda. Närmast till hands ligger det att kalla dem någon sorts blandning av folkmusik, klezmer och balkan med närmast jazzig attityd. Och när de ökar tempot under andra halvan (andra och avgörande setet, enligt Nyberg) och dessutom bitvis gör det ganska rejält blir det rock med oregelbundna takter som ställer till det för de längst fram som vill hoppa och dansa. Det är en helt annan konsert än före paus. Musikerna ser fortfarande ut som om de bara står och spelar lite som det faller dem in, som om det inte är så märkvärdigt. Men de är ruskigt sampelade. Annars hade det inte sätt så enkelt ut.

Själva kallar de musiken för bastard etno. Etno är i sig en genre som ingen har lyckats beskriva på ett begripligt sätt. Sedan bandet bildades 2002 har de i alla fall belönats med tre grammisar i hemlandet och turnerat och rosats på alla håll. Välförtjänt, visar det sig.

Som liveband är de en väldigt egen och smittande upplevelse. Med mandolin, violin, klarinetter, cello (som byts mot bas efter paus) och trummor ser de till att det svänger. Däremot är de inte den sortens band som hela tiden spelar snabbare och snabbare. Även under andra halvan finns det takt och tempobyten här och var. Som om de spelar progressiv folkmusik. Och varför inte?

Och på tal om ingenting. Afenginn betyder alkohol på isländska. Så fick Island vara med på ett hörn också.

Läs mer om liknande:

Blev påmind om Jaron Freeman & The Fox

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye bjuder på tradition i nuet

Led Zeppelin för nybörjare

Imani Winds har kanske inget med saken att göra, men ändå

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.