Bokrecension: Tusen Och En Natt - Nöjesliv I Kronobergs Län Under 100 År

TUSEN OCH EN NATT: Nöjesliv I Kronobergs Län Under 100 År

HANS ALTBARK OCH LEIF CARLSSON

Utgiven av: Kronobergs läns hembygdsförening och Musik i Syd/Smålands musikarkiv

Den 19 juni 1910 öppnade Folkets Park i Växjö. Invigningstalet hölls ett år senare av August Palm som pratade i två timmar om platsens roll i klasstriden. Sedan dess har arbetarrörelsen förlorat makten över folks helgnöjen, men så länge folkparkerna fanns kvar var byster av Hjalmar Branting ett stående inslag. Tanken var att folk självfallet skulle få roa sig när de var lediga, men att det gärna fick vara under kontrollerade omständigheter. Folkparken var sin tids naturliga mötesplats - och där börjar boken.

I Tusen Och En Natt får vi läsa om hur Kronobergs läns nöjesliv sedan utvecklats fram till idag. Det börjar med att alla bruk har egna orkestrar. Sedan tar jazzen över och möts med skepsis av både kyrka och musikrecensenter. Redan då var det bättre förr. Kyrkan störde sig mest på dansen, där folk rent av hade kroppskontakt. Den traditionella folkdansen hade mer framtoning av försök till fickparkering och kändes tryggare. 1939 spelade jazzgiganten Duke Ellington i Växjö. Inträde: tre kronor. Den lokala tidningen Smålandsposten var inte helt övertygad. När rock´n´rollen slog igenom 20 år senare var jazzen plötsligt den gamla goda tiden. Och när punken slog igenom var rock´n´rollen den gamla goda tiden.

Om det var gott om jazzband i länet verkar det konstigt nog inte funnits någon lokal Elvis Presley, men Rock-Ragge kom hit från Stockholm. Vakter ingrep när publiken började dansa i mittgången och tidigare under dagen hade de boende i området runt folkparken ställt in sina trädgårdsmöbler och annat löst. När Rock-Ragge lämnade scenen tog Ingmar Nordströms orkester över (som då fortfarande spelade jazz).

Författarna har pratat med lokala musikanter och arrangörer. Arbetet är gediget. Boken är full av bitvis fantastiska bilder och blir nästan mer blädderbok än läsbok. Och gamla tidningsannonser kan vara underhållande; ett rockband beskrivs som bestående av två negrer och fyra danskar. Begreppet dansk ansågs inte nedlåtande på den tiden. De visuella höjdpunkterna är bilderna på dansband från sjuttiotalet. Senare årtionden känns komprimerade i sidantal - kanske med hänsyn till den förmodade målgruppen som föredrar de svartvita åren.

Mycket ska hinns med och vissa kapitel hade gärna kunnat få mer utrymme. Teknikern Rune Persson, doldis men en av de stora, förtjänar en egen bok. Han har kanske varit inblandad i fler svenska klassiska låtar än någon annan. Det går heller inte att bortse från att det blir många män. De få kvinnorna är sångerskor, oftast i dansband.

Om ni funderar på vad ni ska ge en lite äldre musikintresserad släkting med glada minnen av till exempel Lill-Olles Svänggäng i julklapp har ni ändå svaret här. Även om boken gärna fått gå mer på djupet och ge mer sammanhang är den underhållande att bläddra i och gjord med kärlek.

Läs mer om liknande:

Duke Ellington dyker upp i Ken Burns serie om jazz

Det finns bara en kung

Svensk jazz för nybörjare

Årets bästa musikbiografi

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.