Konsertrecension: Nisse Hellberg sitter som en vanta

NISSE HELLBERG
Plats: Teatern.
Tid: Fredagen den 28 november.
Längd: 90 minuter.
Publik: Cirka 230.
Bäst: Spelglädjen.
Saknade mest: Papperslös Man, Chip Shop Elvis och 23 andra låtar.

När Chuck Berry fick Polarpriset var Nisse Hellberg onekligen en av de mest självskrivna vid hyllningskonserten. Har Hellberg gjort någon skiva där inte minst en låt är en hyllning till den gode Chucks patenterade stil? Och hyllningarna hade förmodligen varit ännu fler om Hellberg haft körkort. På senaste skivan, den sjunde i ordningen, Vad Har Han I Huvudet? finns bland annat traktorrockaren Nu Smet Katten In Till Grannen Igen som framförs i en oklanderlig version. Han kommenterar den med att han redan skrivit så många låtar om hundar.

Oklanderlig är annars ett genomgående tema när den ständigt leende Nisse och bandet blir varma i kläderna efter visst strul med ljudet. Kvällens svaga länk är den förkylningstupp han har i halsen som stör lite när han tar i för högre toner. Ibland är bandet rent av närmast för tajt - allt sitter exakt där det ska. Janne Lindén, Ubbe Hed och Marcus Källström är tajtare än jeansen Led Zeppelinsångaren Robert Plant hade på sjuttiotalet. Men att klaga på att ett band är för bra är ett i-landsproblem.

Och de behärskar inte bara rock´n´roll. De är lika hemma i country, rockabilly, blues, vanlig bonnarock och den Ramonespopiga Ryggen Mot Väggen. Den sitter verkligen som en vante. Flod Av Eld kläs i en närmast Creedence Clearwater Revivalsk svampdräkt. Nån Måste Få Jobbet Gjort stannar, startar om och stannar igen fler gånger än en gammal rostig Opel med zebraklädsel.

Helhetsintrycket är framförallt att det svänger som själve den, även om det går att sakna den överväxel à la AC/DC som Wilmer X ibland lade i. Nisses solopublik är dock något äldre och mer P4 än hans gamla bands. Vi får ändå Blå Vägen Hem och Jag Är Bara Lycklig När Jag Dricker (hur hade tanterna reagerat på Kör Dig Död?). Visst går det att få ihop en lista även med sentida favoriter som saknas. Konserten är helt enkelt för kort.

Med tanke på hur mycket det rycker i benen är det synd att publiken sitter ner nästan till slutet. Många sittdansar. Teatern är en vacker lokal, men att sitta ner och lyssna på rock´n´roll en fredagskväll är som att stå upp och läsa Dostojevskij. För även om volymen och tempot inte längre är på Wilmer X gamla banka-huvudet-i-väggen nivå är det rock´n´roll av ädlaste karat som bjuds. I favoriten Blues ABC sjunger Hellberg: e som i e du nöjd nu. Svar ja.

 

Läs mer om liknande:

Bokrecension: Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X

Skivrecension: Vad Har Han I Huvudet?

Led Zeppelin för nybörjare

Ni har väl inte missat att före detta Wilmer X-kollegan Ossler gör musik på egen hand?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Bryan Ferry - Avonmore

POP
BRYAN FERRY
Avonmore
(BMG/SONY)
Betyg: 3

Ibland känns det som om Bryan Ferry får mer uppmärksamhet för sina kläder än för sin musik. Även om hans solokarriär varit lite ojämn känns musikern Ferry underskattad. Förra skivan The Jazz Age innehöll några av hans gamla låtar i jazziga arrangemang modell tjugotal. Nya titeln Avonmore är lätt att associera till Roxy Musics sista skiva Avalon - Ferry arbetar rentav med samma producent. Och visst är det en slickad ljudbild även här. Möjligtvis är det ett sätt att locka tillbaka de fans som inte förstod sig på jazzskivan. Nu får de istället något som kan ses som en uppföljare till en klassiker.

Lyssna på: Loop De Li, Soldier Of Fortune och Send In The Clowns.

Läs mer om liknande:
David Bowie för nybörjare
Det är storbandsjazz á la Glenn Miller som Ferry gillar
Bob Dylan - som Ferry tolkat fler gången än en - för nybörjare
Papa Pider´s Jazz Band gillar också gammal jazz
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Edda Magnason - Woman Travels Alone

POP
EDDA MAGNASON
Woman Travels Alone
(PARLOPHONE/WARNER)
Betyg: 4

Att kalla Magnasons guldbaggebelönade insats som Monica Z i filmen med samma namn lysande är ingen överdrift. Hur eller om den insatsen hjälper hennes egen musik nå ut återstår att se, men hon visade att hon kan sjunga. Edda gillar udda harmonier och snyggt detaljerade och personliga arrangemang (körerna! rytmerna!) som växer med upprepade lyssningar. För det är inte helt lätt att hitta in. Hon nöjer sig inte med en färdig mall om hur det ska låta och söker ett eget uttryck. Ibland blir det mer atmosfär än låtar. Kanske är hon inte riktigt där än, men det är drömskt och suggestivt, närmast filmiskt. Woman Travels Alone är nyfiket sökande och det är en intressant resa.

Lyssna på: Tell, Cocoamber och Polar Bear.

Läs mer om liknande:
Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica
Jenny Wilson letar också efter något eget
Ane Brun fortsätter framåt
Kate Bush är the mother of att göra något eget
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Mattias Hellberg och en liten med charmad publik

MATTIAS HELLBERG
Plats: Uffes källare.
Tid: Lördagen den 22 november.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett tiotal.
Bäst: Rösten, gitarren, låtarna och atmosfären.
Saknade mest: Publik. Skärpning, Växjö!

- Nu ska vi spela lite. Eller jag.

Mattias Hellberg är ensam på scen med elgitarr. Han ber om ursäkt för att han måste stämma mellan var och varannan låt. Gitarren är gammal och skev men, påpekar han, han spelar på den ändå för han älskar den. Under konsertens gång får vi också höra honom tänka högt om att höja och sänka tonarten på sina låtar, Hellberg har både för och motargument.

Om man följt Karlstadsonen blir det tydligt att han inte är rädd att testa nya saker. Det märks inte minst på hur många olika konstellationer han medverkat i. Störst genomslag har han kanske fått med avskalade skivorna med Martin Hederos i början av 2000-talet. Som gitarrist spelar han även bakom bland annat en göteborgare som kallas Håkan.

På lördagskvällen blir det en greatest hits-föreställning. Förvisso utan hits, men med desto mer greatest. Var och varannan låt känns som en gammal klassiker som på något sätt trillat bort. Dessutom får vi en relativt okänd Chuck Berry-låt, och en historia om hur han spelar den hemma hos Tomas Ledin och till och med får känna på hans gitarr, samt några takter Bob Marley.

I år är det 20 år sedan Hellberg skivdebuterade med numera smått kultförklarade Nymphet Noodlers (när han tittar på låtlistan verkar han själv förvånad över hur många låtar därifrån han spelar) och tio år sedan han gjorde sin första soloskiva. Senaste In Egolectric Harmony är verkligen en soloskiva - Hellberg är ensam med gitarr. Och på Uffes källare är det samma avskalade format. Det blir aldrig en begränsning, snarare en tillgång, och atmosfären är avslappnad. Plötsligt försvinner han bakom scenen för att hämta sitt capodastro, men fortsätter att tuta i munspelet under tiden.

Men sin karakteristiskt väderbitna röst - som ofta låter som om han just vaknat på en parkbänk - och gitarrspel både ömsint som Neil Young och brötigt som, tja, Neil Young, ger Hellberg publiken en högtidsstund. Det är enkelt att tänka att han borde vara större, att hans musik förtjänar att upptäckas av en bredare publik. Men vill han det? Är han beredd att offra sin musikaliska nyfikenhet? Vill man göra det som kallas att nå ut måste man tänka mer strategiskt och inte hoppa runt så mycket. Hoppa runt rent musikaliskt alltså. För rent fysiskt står han mest rakt upp och ner och sjunger. Och det räcker. Låtarna bär honom.

Läs mer om liknande: 

Neil Young är ensam med gitarr på Le Noise 

Island Records fyller 50 år

Anna Ternheim nästan ensam med gitarr

Ossler - en annan underskattad svensk artist

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Big Dave McLean - Faded But Not Gone

BLUES
BIG DAVE McLEAN
Faded But Not Gone
(BLACK HEN MUSIC/BORDER)
Betyg: 3

Kanadensaren Big Dave McLean hade spelat i 20 år när han debuterade 1989 med albumet Muddy Waters For President. McLean gör traditionell kött- och potatisblues. Det är tryggt och fint på samma sätt som Eric Clapton. Skickligt, men ojämnt. De rockiga låtarna som I Best Choose To Pick The Blues puttrar på men mer finess i arrangemangen hade inte skadat. Orgeln hade gärna fått höras mer. Tillbakalutade Dead Cat On The Line får däremot foten att börja stampa takten. Skönt släpiga The Fallen är en höjdpunkt. Devil´s In The Jukebox håller JJ Cale-klass.

Lyssna ännu hellre på: Billy Boy Arnold - The Blues Soul Of Billy Boy Arnold (2014).

Läs mer om liknande:
Muddy Waters - lite blueshistoria
Skivrecension: Eric Clapton - Give Me Strenght: The 1974-75 Recordings
JJ Cale 1938-2013
Skivrecension: Billy Boy Arnold
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Papa Pider´s Jazz Band - Good Night Irene

JAZZ
PAPA PIDER´S JAZZ BAND
Good Night Irene
(IMOGENA RECORDS)
Betyg: 3

För att förtydliga: formen av jazz som pappa Pider spelar är Dixielandjazz/ tradjazz/swingjazz. De blandar Duke Ellington, WC Handy, New Orleans, Afrika och Huddie Ledbetter. Det är jazz att dansa sig svettig till, även om genrens lyssnarskara numera oftast är i en ålder där det möjligtvis innebär att man släpper bromsen på rollatorn. Musik från New Orleans är ofta glad och molande melankolisk samtidigt och den balansgången hanteras utmärkt, men så bildades bandet redan 1961. Med en speltid på 65 minuter ger skivan valuta för pengarna, men den hade tjänat på att vara något kortare.

Lyssna också på: Nyligen bortgångna Acker Bilk.

Läs mer om liknande:
The Eminent East Coast Stompers spelar också gladjazz
Stockholm Swing All Stars gillar också Duke Ellington
Gunhild Carling & Carling Big Band tar nästan i FÖR mycket
Ken Burns serie Jazz är ett måste för alla jazzintresserade
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: OK Star Orchestra - Musicland

VÄRLDSMUSIK
OK STAR ORCHESTRA
Musicland
(ROOTSY/WARNER)
Betyg: 4

När vissa band tar ut svängarna betyder det att de har lite saxofon i en låt. OK Star Orchestra har alltid blandat Afrika med Amerika och fått in fler stilar än vad som får plats på det här utrymmet. Att de döpt sin femte skiva till Musicland är med andra ord fullt logiskt för den här gången står musiken ännu mer i centrum än den brukar. Under de fem låtar och 35 minuter skivan pågår känns det som om musiken leder och musikerna följsamt och nyfiket följer. Som lyssnare blir man snart mjuk i knä och hjärta. Och inte ett hör-vad-snabbt-jag-kan-spela solo så långt örat når. Underbart.

Lyssna också på: Sound Classique (2010) och 2012 (2012).

Läs mer om liknande:
OK Star Orchestra live - svänger det eller svänger det?
The Touré-Raichel Collective blandar också hej vilt
Music Is The Weapon har också lyssnat på afrikansk musik
Paul Simon har också varit i Afrika
Publicerades ursprungligen i Smålandposten.

Skivrecension: Dante - True Emotion

DANTE
True Emotion
(BASELINE/SONY)
Betyg: 3

När Dante Kinnunen fick kontrakt att göra en egen skiva insåg han att han aldrig skrivit musik. Han har trummat i The Concretes, producerat (kommande Titiyo-skivan) och sjungit, bland annat med pappa Toni Holgersson. Men skrivit? Nej. Dantes bakgrund - och framtid - som producent hörs. Det är snygg urban soul som ibland riskerar att trilla över i den sortens anonyma musik som spelas i klädesaffärer som vill ge signaler om att de är hippa. Med tanke på att skivan var försenad redan våren 2012 låter den ändå oväntat avskalad. Något Chinese Democracy-syndrom hörs inte spår av. Och med mer låtskrivarvana kan artisten blomstra.

Lyssna på: Champagne Problems.

Mer om liknande:
35 Soulklassiker 1970-1975 
Lite sextiotalssoul att värma sig med?
Taken By Trees har också varit med i The Concretes
Trummisen Levon Helm sjöng The Night They Drove Old Dixie Down
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

En hälsning till Öresundståg från en passagerare

Lördagen den 15 november.

Informationen på tågstationen och biljetterna sa samma sak. Avgång Kastrup 18:27 - ankomst Växjö 22:46. Inga byten.

Men i Malmö var det stopp efter 20 minuters resa. Spårarbete mellan Malmö och Lund. Varför hade vi inte blivit informerade när vi köpt biljetterna?

- För då är det ingen som köper biljetter, informerade konduktören.

Ersättningsbuss till Lund alltså. Och där står det ett tåg och väntar?

- Nej, det är lördag, informerade konduktören. Men nästa ordinarie tåg går 22:30. 

Eftersom det är lördagskväll förtjänar tydligen inte Öresundstågs passagerare lika bra service som en vardagskväll. Efter lite mummel får vi veta att vi med egen planering kan ta oss till Hässleholm och därifrån vidare till Växjö.  

- Om ni inte missar tåget. Men det borde gå.

Att det går färre tåg en lördagskväll än en måndagsmorgon är begripligt. Men att de tågen som går inte går hela vägen till sin angivna slutstation är inte begripligt.

Och hade inte passagerarna mitt emot oss i vagnen frågat hade vi inte fått informationen på tåget heller. När konduktören rev biljetten som det stod Växjö på fick vi ingen information om att tågets slutstation var Malmö, att det därifrån var buss till Lund och att det därifrån var vårt eget ansvar att se till att ta oss vidare. Inte ett ljud. Konduktörer på vissa bolag säger till och med var man ska byta om man ska göra det.

Men eftersom vi inte är framme när biljetten säger kommer vi väl få restidsersättning?

- Nej, för stoppet var planerat, informerar konduktören. 

Men om stoppet var planerat kunde de väl planerat att tåget fortsatte i Lund? Nähä. Inte heller andra bussar erbjuds.

Det visar sig att Öresundståg informerar om stoppet på hemsidan. Där kollade vi inte när vi i sista minuten kom rusande och lyckades köpa biljetter. Har man inte internet i telefonen eller inte vill koppla upp sig utomlands - vad gör man då?

Öresundståg behöver enligt reglerna inte betala restidsersättning för de har informerat om förseningen - om man vet var man ska leta. Men de informerar inte där man köper biljetten eller på biljetten - för då köper inte folk, presumtiva kunder med pengar, biljett. Okej för att Öresundståg är ett företag och vill tjäna pengar. Men kan de inte i alla fall låtsas engagera sig i passagerarnas trivsel?

Öresundståg har en intressant inställning till sina passagerare. Särskilt om man är så korkad att man åker tåg en lördagskväll. De verkar inte heller vara intresserade av att konduktören ska kunna ge relevant information till de resande. Eller ens ha ett trevligt bemötande. Ärligt talat hade jag nöjt mig med ett otrevligt bemötande om jag hade kunnat få svar på mina frågor.

Öresundståg gör inte mer än de behöver för att hålla sig inom reglerna och på så sätt har de ryggen fri.

På hemsidan står det hur man tar sig vidare från Lund mot till exempel Göteborg. Ska man mot Alvesta, Växjö eller mot vårt tågs slutstationen Kalmar får man däremot ta reda på den informationen själv.

Vi tar oss till Hässleholm efter 30 minuters väntan i Lund. På det tåget är konduktören trevlig och svarar på frågor utan suckar. Ja, tåget går till Hässleholm. Resan tar ytterligare cirka 30 minuter. 

I Hässleholm är stationen öppen, men inte mycket mer. Det går inte att köpa en flaska vatten eller något att äta. Av en ren slump (igen) möter vi en Securitas-vakt som är vänlig nog att låsa upp toan. Den är annars stängd för natten. Några som behöver äta hänvisas till en snabbmatskedja på andra sidan gatan. I Hässleholm väntar vi i närmare 90 minuter på avgång. Så dags - 23:07 - skulle vi enligt biljetterna varit hemma för 20 minuter sedan.

Jo, förresten. I Hässleholm står det en skylt där vi informeras om störningar i trafiken. Så det så.

Kvart över tolv är vi hemma. Två och en halv timme efter tiden som anges på biljetten och med tre byten och strax över två timmars väntan som inte heller anges på biljetten. 

Rent dygnstekniskt gällde inte biljetten längre när vi kom fram. Den gällde bara lördagen den femtonde. Vi var inte hemma förrän på söndagen den sextonde. Om Öresundståg vill ha en avgift till för söndagen får de höra av sig.

Informerade Öresundståg om förseningen i samband med köpet av biljett? Nej.

Arrangerade och ansvarade de för en resa som tog oss till orten som anges på biljetten? Nej.

Var vi framme vid den tid som anges på biljetten? Nej.

Kommer vi få ersättning för försening och irritation? Nej.

Betalade vi fullt och ordinarie pris för vår duobiljett trots att Öresundståg kände till att passagerarna skulle bli försenade och tvingas byta tåg och färdmedel? Ja.

Har Öresundståg bemött passagerarna på ett respektfullt sätt? Det vore onekligen att avrunda uppåt.

Från Konsumentverkets hemsida:
Om resan försenas med mer än en timme ska du även få hjälp från företaget. Du har rätt till måltider och förfriskningar om dessa rimligen kan anskaffas. Det du får ska stå i proportion till förseningen.

Foto av Jim Marshall.

Bokrecension: Caitlin Moran - Konsten Att Skapa En Tjej

CAITLIN MORAN - Konsten Att Skapa En Tjej
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Översättning: Molle Kanmert Sjölander

Fjortonåriga Johanna Morrigan är uttråkad i sin stökigt deprimera(n)de familj i industristaden Wolverhampton. Hennes hobby är att onanera, hennes dröm att ta sig från hemstaden till någonstans - London - där livet pågår på riktigt och bli något och någon annan. Och ha en massa sex. Riktig sex. Med en annan människa.

När hon inser att det finns folk som får betalt för att lyssna på och skriva om musik (och hur dåliga de är på att skriva) bestämmer hon sig för att det är vad hon ska satsa på. Hur svårt kan det vara? Musik är - vid sidan av onani - en av få saker som gör livet värt att leva. Hennes mediakarriär börjar med ett rejält magplask på lokal-tv. Men hon får hjälp av pappa att ta sig till konserter och efter ett tag flyttar hon till London med sitt nya namn Dolly Wilde i bagaget. Målet är att skapa en ny tjej - att bli någon hon vill vara. Men på vems villkor?

När Caitlin Moran debuterade med Konsten Att Vara Kvinna/How To Be A Woman, en blandning av självbiografi och feministiskt manifest fyllt av humor, fick hon ett brett genombrott även i Sverige. Det är det inte många engelska dagstidningsjournalister som lyckas med. I hemlandet sålde den så bra att hon blev erbjuden att skriva manus både för tv och film och göra fler böcker. Hon tackade ja till rubbet.

Moran skriver ofta med versaler som fyller långa meningar och har en känsla för formuleringar som blandar prutthumor med sylvassa analyser av klass och genus. Det går säkert att hävda att prutthumorn ställer sig i vägen och skapar en dimma - dä-åå! - som förminska det viktiga budskapet om vikten av att våga vara sig själv, men det kan också ses som en trojansk häst att få fram budskapet med. Att nå ut till människor som annars inte hade hade läst boken.

Konsten Att Skapa En Tjej handlar mer om klass och självförverkligande (och onani) än om att vara tjej. Och i likhet med Nick Hornbys Om En Pojke/About A Boy handlar boken mer om att vara ung oavsett kön och utanför än om att vara tjej eller kille.

Moran själv växte upp i Wolverhampton i en fattig familj och flydde till London och musikskribentens liv, men har sagt att det inte är en självbiografi - hennes familj och uppväxt var till skillnad från Johanna Morrigans full av kärlek. Boken är både väldigt - väldigt - rolig och väldigt - väldigt - sorglig. Ibland i samma mening. Ibland i samma ord.

Den engelska arbetarklassen skildras med både salt och ömhet. Det är en balansgång som är lättare sagd än nerskriven. En människas språk och kulturella referensramar formas av klasstillhörighet, men man behöver inte vara lat eller korkad för att man är arbetarklass. Pengar må ge större möjlighet till utbildning och valmöjlighet, men inte till intelligens.

Om den svenska skolan inte ryggar tillbaka för det grova språket (som är realistiskt; det är så här folk pratar) borde boken delas ut till alla åttondeklassare som närmar sig gymnasiet och funderar på den då till synes omöjliga frågan vad de ska göra med sina liv.

Jag har läst boken på originalspråk utgiven av Ebury Press och har därför inga åsikter om översättningen.

Läs mer om liknande:

Om How To Be A Woman

Viv Albertines självbiografi är en av årets bästa böcker

Musikbiografier x 4

Woody Allen är också en lika flitig förespråkare av onani

Skivrecension: The Touré-Raichel Collective

VÄRLDSMUSIK
THE TOURÉ-RAICHEL COLLECTIVE
The Paris Session
(CUMBANCHA/BORDER)
Betyg: 4

Vieux Farka-Touré (gitarr) från Mali och Idan Raichel (piano)  från Israel möttes på en flygplats i Tyskland och ljuv musik uppstod - väldigt bokstavligt. Fler musiker tillkom. Deras debutskiva The Tel Aviv Session släpptes 2012. Musiken är en blandning av pianojazz, nordafrikansk ökenblues (som bygger på monotona och bitvis närmast hypnotiskt rullande rytmer) och folkmusik från både Mali och Israel. Och med några snygga saxsolon. Musikerna rör sig otvunget mellan de olika influenserna, skapar en egen genre och bjuder på en svängig och lugnande upplevelse utöver det vanliga.

Lyssna också på: Tinariwen - Emmaar (2014)

Läs mer om liknande:
Tamikrest gör också afrikansk ökenblues
Världsmusik är en av många konstiga genrenamn
Esbjörn Svensson Trio spelade också pianojazz som inte var pianojazz
Tyskland? Krautrock för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Maestromusic World Festival segrar till slut

Plats: Palladium.
Tid: Torsdagen sjätte november.
Längd: 50 plus 65 minuter.
Publik: Ett tiotal.
Bäst: Musikens bredd.
Saknade mest: Publik.

En folkmusiktangoduo som visar sig vara mycket mer än en folkmusiktangoduo, en vis/bluesduo som visar sig inte vara en vis/bluesduo och en komiker som inte kunde vara med. Han ersätts av nyckeln till paradiset - gratis bulle i pausen. Det blev en intressant kväll på Palladium.

Inledande Jean And The Mean Machine består av riksspelemannen Jeanette Eriksson (som förslagsvis är Jean) och tangocellisten Beata Söderberg (som då förslagsvis är den elaka maskinen). Att blanda slängpolska, skog och mygg med tango, eldigt humör och, tja, vilken irriterande insekt som nu är vanlig i Argentina, kan på papperet verka som att äta empanada med lingonsylt. Men musik är precis så gränslös som vi tillåter den vara, även om tangon kanske hamnar lite i skymundan.

Med en medlem från Skåne och en från Östergötland växlar de mellan polskor och marscher men, som de säger, grejar om dem lite. Med kraftfull cello i botten ges musiken ibland närmast klassisk framtoning. Något som börjar som en öm polska förändras och blir tyngre tills det låter som något Beethoven kunnat komponera när han får parkeringsböter trots att han bara skulle springa ett kort ärende. Eller rent av något som cellokvartetten Apocalyptica kunnat ha med på sin skiva med Metallicatolkningar. Bitvis blir det så tungt att det hade varit fullt logiskt om de bullrat igång riffet till Master Of Puppets.

Vad blir det sen? Bluesgitarristen Svante Sjöblom från Skåne i den amerikanska södern och vissångerskan Sofie Livebrant från Stockholm inleder med att berätta att de inte tänker sjunga blues och visor. Istället blir det hillbillyfolkcountryblues. Tänk The Carter Family, eller om ni är yngre: tänk O Brother, Where Art Thou. Eller om ni är ännu yngre, tänk First Aid Kit.

- Det är bara uruppföranden idag, påpekar Sjöblom och musiken får en bra nerv av att det är lite orepeterat och spretigt. De sjunger ändå fantastiska stämmor. Sjöblom sjunger som en svart man utan framtänder men med folkpension; han gör det fullt naturligt och det känns aldrig tillgjort. Livebrant sjunger låtar inspirerade av Jeanette Winterson, Emily Dickinson och Sylvia Plath. Duon byter mellan varsin gitarr, fiol med handklapp och fyrhändigt piano. Blundar man kan det vara 1865, 1920, 1969 eller 2014. Sista ordinarie låten kallas See You In Hell. Väl på plats förtjänar de större publik.

Läs mer om liknande:

Beethoven med Glenn Miller Orchestra

Metallica för nybörjare

First Aid Kit live

Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Bob Dylan And The Band - The Basement Tapes

AMERICANA
BOB DYLAN AND THE BAND
The Bootleg Series Vol 11: The Basement Tapes Raw
(COLUMBIA/SONY)
Betyg: 4

29 juli 1966 kraschade Bob Dylan med sin motorcykel och fansen har sedan dess diskuterat hur allvarligt skadat han blev. Han avbokade i alla fall en lång rad konserter - kanske inte med olyckan som verkligen anledning, kanske mest som praktisk ursäkt - och bestämde sig för att stanna hemma med den växande familjen. Han skulle inte turnera igen på åtta år. Medan resten av popvärlden odlade mustasch och gick på LSD lekte Bob nybyggare och började gräva efter den amerikanska musikens rötter djupt nere i myllan/nere i en källare. Trots att han försvann från strålkastarljuset fortsatte han skriva och under avslappnade former spela in med blivande The Band i källaren i deras rosa hus i Woodstock. Banden rullade och rullade och rullade och rullade. Bob skrev, gammal folkmusik spelades in, countrylåtar (Johnny Cash och Hank Williams) tolkades och det som nu kallas Americana började ta form.

Inspelningarna fick snart mytisk status. De gavs först ut som bootleg 1969 under namnet Great White Wonder med tveksamt ljud. Det påstås nu ofta vara den första bootlegen. 1975 kom The Basement Tapes (som inspelningarna kallades med samma logik som The Band fått namnet The Band). Bandets ledare Robbie Robertson hade gjort urvalet som kritiserades för att innehålla fel låtar (för lite Bob, för mycket The Band) och ha förbättras i efterhand med nya pålägg gjorda flera år efter banden hade spelats in rakt upp och ner utan krusiduller. 

Så ända sedan första delen av The Bootleg Series kom 1991, först som ett sätt att förekomma alla olagliga Dylanskivor som finns att köpa, har Dylanologerna gått och väntat på att riktiga The Basement Tapes ska ges ut i originalform. Och nu jäklar är hela tjofläsket här. Och med några nyfunna låtar som alla hade glömt bort.

1967 var en period när Dylan letade efter ett nytt språk och countryinfluensen blev allt mer tydlig. Textmässigt bytte han surrealism mot familjeliv, amerikanska legender och rent nonsens. Dubbelversionen med 38 låtar (som är den betygsatta) innehåller ett fint häfte och låtar bekanta från versioner av The Band, The Byrds, Miriam Makeba och, tja, Manfred Mann. Här finns också en långsam bluesversion av Blowing In The Wind som först hade getts ut bara fyra omöjligt intensiva år tidigare. Här finns också ärligt talat några låtar vars värde förmodligen ligger mer i den status Dylan och The Band har än i de ibland ingen-kan-låten-men-vi-tutar-och-kör-och-ser-vad-det-hamnar attityd som rådde mellan de sex herrarna. Eller fem, för trummisen Levon Helm anslöt inte förrän mot slutet av inspelningarna när de redan pågått i flera månader. Samma attityd ledde också, det medges, bitvis till sökande mästerverk. Några av Dylans bästa inspelningar finns här.  

Lådan med sex skivor, och för all del några vykort, kostar närmare fyrsiffrigt. Den har potential att orsaka lika många sjukskrivningar som fotbolls-VM. Nu tar vi en kopp kaffe på det här, pojkar.

Lyssna också på: The Band - Music From Big Pink (1968).

Läs mer om liknande:
Bob Dylan för nybörjare 
Bob Dylans 40 bästa låtar?
Dagens i-landsproblem: Bob Dylan
The Band lade grunden för skäggrocken
Vad handlar The Band-låten om?
Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Skivrecension: Neil Young - Storytone

NEIL YOUNG 
Storytone
(REPRISE/WARNER)
Betyg:3

En lång turné med Crazy Horse. En skiva inspelad i en telefonkiosk hemma hos Jack White. En ny självbiografi kallad Special Deluxe med alla bilar han ägt som röd tråd. En CSNY-livebox. En skilsmässa (var det bara min världsbild som fick sig en törn när Neil och Pegi plötsligt skulle skiljas efter 35 år?). En musikspelare kallad Pono. Fortsatt arbete med Lincvolt-projektet, det vill säga miljöbilen som går på Julmust. Till och med för Neil Young, som inte är känd för att lägga all vaken tid på att kamma sig, har det varit ett ovanligt aktivt år.

Och nu har han alltså dessutom släppt sin 857e skiva. Den kommer även i dubbelversion och det är den ni ska köpa. Då får ni alla låtarna i versioner där Young är ensam med gitarrer, piano, munspel och lite annat. Nog för att versionen med full orkester - blås, stråkar, körer och allt annat som fick plats i studion - är en klart godkänd skiva. Att höra honom sjunga storbandsjazz i Say Hello To Chicago är kanske inte årets musikaliska höjdpunkt, men han fortsätter överraska och det är mer än vad man kan säga om de flesta av hans generationskamrater (frånsett att många överraskar genom att överhuvudtaget orka göra en skiva till som låter som alla andra skivor de gjort). Men det är när Young spelar låtarna själv som det verkligen bränner till. Då blir den långsamma bluesen I Want To Drive My Car mer än småputtrig gubblues.

Plastic Flower handlar om ny kärlek, Glimmer tycks vara en hälsning till Pegi om att bevara minnet av alla ljusa stunder de fick tillsammans. Who´s Gonna Stand Up? låter onekligen väldigt annorlunda både när han kör den solo och med orkester än vad den gjorde med Crazy Horse i Stockholm i somras.

Och när Young spelar Tumbleweed ensam med vad som verkar vara ukelele blir i alla fall jag varm om hjärtat.

Ska man dela upp hans skivkatalog i en inte köpa och en bör köpa-hög tillhör Storytone helt klart den sistnämnda. Och vilken av de två skivorna man sedan föredrar är upp till var och en.

Läs mer om liknande:

Neil Youngs första självbiografi Fredsförklaring/Waging Heavy Peace är inte överdrivet linjär

Skivan Psychedelic Pill är också i bör köpa-högen

Le Noise ska också sorteras i samma hög

Neil Young Greatest Hits 2 på Spotify

Hans Olding/Jaska Lukkarinen ger jazzen framtidshopp

Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen 29 oktober.
Längd: 50 plus 55 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musikaliteten är svår att ifrågasätta.

Jazzvärlden lever lite på samma premisser som bluesvärlden. När det står att någon är yngre betyder det ofta att de är under femtio, men Jaska Lukkarinen - som också skrivit många av kvällens låtar - är yngre nästan på riktigt. 32 är väl ingen ålder för en trummis? I likhet med gitarristen Hans Olding - som skrivit många av kvällens låtar som inte Lukkarinen skrivit - har han skolats i USA och turnerar flitigt i Europa. Båda har långa meritlistor, men ändå inte i klass med basisten, som förvisso också är äldre. Mattias Welin är född i Växjö och har spelat med bland andra gitarristen Pat Metheny. Det blir också en liten överraskning för publiken. Ordinarie saxofonisten Karl-Martin Almqvist har tvingats lämna återbud och ingen mindre än Jonas Kullhammar hoppar in. Han kan räknas både som yngre och något av en legendar i svenska jazzkretsar. Han har, får vi veta, nyligen tilldelats Kungliga Musikaliska Akademins jazzpris.

Även om jazzvärlden inte blivit större de senaste årtiondena betyder det inte att den inte är kreativ och att de som lever i den har kul. De fyra dansar inte precis på scen - de nöjer sig med att titta på noterna. Men om det nu är så att de bara står/sitter rakt upp och ner och spelar - hur låter det?

Tackar som frågar. Det låter utmärkt. Det är trevlig och välkammad jazz som ändå inte blir slätstruken. Man kan umgås med den regelbundet utan att varken bli uttråkad eller utmattad. Ibland riskerar det att bli för duktigt och skickligt, men det tippar aldrig över. Kullhammar behöver ibland i egenskap av inhoppare små nickar från Olding för att veta när det är dags att spela solo, men när han väl kommer igång sitter det.

Många av låtarna kommer från bandets nya CD som släpps just samma dag som konserten äger rum. De värmer upp lite försiktigt med titelspåret Far from real som leder till Porkface (Bad Tapas) innan de hamnar i vackra balladen Suddenly. Neutral Terrain innehåller en duell mellan trummor och bas som är en av kvällens höjdpunkter. Så är även Kullhammars solo i Train Ear. Att han får sträcka ut sig i en John Coltrane-fantasi är inte en slump med tanke på låttiteln. Olding - som också han spelar en rad sublima solon under kvällen - påpekar att just den låten tyvärr inte är med på skivan.

Kvällen avslutas med klassikern Body And Soul som kanske är mest känd i Coleman Hawkins inspelning från 1939. 75 år senare låter den lika vackert. 

Läs mer om liknande:

Lisbeth Dier ligger bakom ett annat nordiskt jazzsamarbete

Gladjazz från Kaaaalmar med East Coast Stompers

Ewan Svensson spelar också jazzgitarr

Svensk jazz för nybörjare