Är det något unikt vi hör?

Tid: Lördagen 25 oktober.
Plats: Italienska palatset.
Publik: Ett trettiotal (fullt).
Längd: 35 minuter.
Bäst: Det är en genuint egen upplevelse.

Det börjar, som alla konserter värda namnet, med ett cymbalsolo där en mikrofon får klangen att leva kvar längre än örat kan uppfatta i det lilla rummet. Det fortsätter med musik på keyboard som påminner om något från en av åttiotalets skräckfilmer. Oavsett vad man tycker om den genren så var musiken ofta bra. Sedan sjunger Agnes Mercedes på danska, isländska, engelska eller svenska. Eller allihop eller något helt annat. Är orden rent nonsens är det okej så länge hon menar det. Ett ord som upprepas låter som minututbildningsbildspel.  

Skapande människor tycker ofta om att prata om att de går sin egen väg och är sig själva. Och detta egentligen oavsett hur serieproducerade de är. Agnes Mercedes har onekligen hittat något eget som inte växer på träd och inte går att plocka när man känner för det. Ibland känns det möjligtvis lite väl poserat och väl uttänkt (och det klart att det är, men det ska helst inte märkas) men närmast unikt. Förstår man inte riktigt vad det är som pågår får man ändå sitta och undra vad som ska hända.

Under konsertens gång dyker det också upp små enkla och vackert drömska pianoslingor à la Erik Satie (1866-1925) som bitvis övergår i små dissonanter. Som lyssnare är det svårt att avgöra om musiken är utformad som ett längre stycke eller om det är olika delar hon satt ihop. Bitvis dyker det upp något som låter som en vers eller två ur en traditionell pianoballad. Hon pratar inte så länge musiken pågår. Oftast blundar hon eller tittar ner på tangenterna. Några i publiken blundar också och ser med största sannolikhet helt olika saker spelas upp i/från sitt inre.

Agnes Mercedes rör sig bitvis på gränsen till konstmusik och gör musik som de flesta inte ens skulle överväga att försöka sig på. Besöker man hennes hemsida blir man inte klokare, snarare mer förvirrad. Upplever man henne i konsert får man inte heller några svar, men man kan i alla fall försöka smälta upplevelsen och se vad det leder till. Och sedan upptäcka att man har ännu fler frågor.

Mercedes jobbar på radio som ljudillustratör och det är ett bra ord för vad hon håller på med även under konserten. Vad det är för bilder och värld hon illustrerar är upp till var och en. Går det inte att förstå - varför man nu ska göra det - är det ändå en genomgående vacker upplevelse. Hellre det än något begripligt som tråkar ut.

Läs mer om liknande:

Kate Bush ger oss 50 Words For Snow

Anna Von Hausswolff värmer i höstmörkret

Svensk jazz för nybörjare

Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.