Honeyboy Slim & The Bad Habits! Satan i gatan!

 
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjätte september.
Längd: 40 plus 35 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Inlevelsen! Passionen! Öset!
Saknade mest: Ett set till. Minst.

Det finns band som går upp på scen och inte verkar veta att det finns en publik som lyssnar och tittar. Och så finns det band som behöver några låtar på sig för att bli varma i kläderna. Och så finns det band som Honeyboy Slim & The Bad Habits. Som - för att citera ett gammalt Killinggäng - går ut på max och ökar. Och ökar ännu mer. Undertecknad har sett dem två gånger tidigare och blivit fullständigt tillplattad båda gångerna. Kraven och förväntningarna ligger på väldigt hög nivå. De spelar samma blandning av låtar som de brukar - Fats Domino och Bo Diddley dyker upp - och de gör det som om varje låt kunde vara den sista och som om deras överlevnad är beroende av att varje takt är kvällens bästa.

Längst fram står bröderna Jacob och Josef Steinwall - Vetlandas svar på bröderna Young i AC/DC - med varsin gitarr. Förmodligen är det Josef som är Angus. Hans inneboende teaterapa verkar vara lite större än Jacobs. Josef sjunger med full attack som enda mål (och spelar tvättbräda och maracas så att armarna riskerar trilla av). Jacob spelar slide som om han föddes med ett litet järnrör på fingret och sjunger mer melodiskt och avslappnat. De kompletterar varandra utmärkt och är tajtare än fem år gamla jeans. Det fortsätter att vara tajt även bakom bröderna.

Där står Sven Andersson med bas. Han spelar tungt och är den som driver musiken framåt, oftast med ett stort leende i ansiktet. Längst bak sitter honungspojken själv - Linus Sollin. Det måste erkännas att Linus Sollin & The Bad Habits inte riktigt hade haft samma klang. Han hanterar trummorna som om de ska straffas för att ha varit elaka mot grannens katt. Eller har han möjligtvis en huggorm innanför tröjan?

- Nästa fina artist upp till slakt är Ray Charles, säger Jacob. De pratar inte mycket mellan låtarna men det behövs inte. Publikens jubel talar för sig självt. När bandet blir inkallade till extranummer påpekar Josef att de får härja lite om det ska bli en låt till. Det är inte varje dag man hör ordet härja och det är inte varje lördag publiken på De Luxe är så högljudda för att få höra extranummer. Och det är ännu mer sällan man hör ett lika tajt band som Honeyboy Slim & The Bad Habits. Faktum är att de troligen är ett av Sveriges bästa liveband. Lät femtiotalet så här bra på femtiotalet?

Läs mer om liknande: 

Första gången jag såg Honeyboy Slim & The Bad Habits 

Andra gången jag såg Honeyboy Slim & The Bad Habits

Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar!

Bo Diddley bor inte här längre

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.