Dansk/italiensk/norsk/svensk jazz när den värmer som mest

LISBETH DIERS MULD
Plats: Alvesta jazz & blues.
Tid: Lördagen den 13 september.
Längd: 50 plus 65 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Den musikaliska nyfikenheten.

Lisbeth Diers Muld är ett projekt med spretiga rötter. På scen finns Francesco Cali från Italien på dragspel, Soma Alpass från Danmark på cello, Tobias Sjögren från Sverige på akustisk gitarr, Gunnar Halle från Norge på trumpet och Thommy Andersson från Sverige på kontrabas. Längst bak sitter Lisbeth Dier från Danmark på trummor, slagverk och sång. Hon hade gärna fått sjunga mer.

Dier har i närmare 25 år gjort sig hörd på den europeiska jazzscenen i en rad olika sammanhang. Bobo Stensson och Lena Willemark är några svenska namn hon jobbat.

Muld (som betyder jord och är kvällens huvudverk) skrevs på beställning av Dier till en musikfestival i Italien 2012 och gav upphov till det här bandprojektet med samma namn och utgör konsertens andra halva.

Musiken rör sig i gränslandet mellan jazz och världsmusik. Den utgår ofta från rytmiken. Förvisso kan det vara ett resultat av medvetenheten om att det är en trummis som skrivit allt - och att man då som lyssnare omedvetet fokuserar mer på rytmerna. De sex musikerna ger en udda samling instrument och det är nyfiket utan att bli svårlyssnat. Musikerna får gott om utrymme att skina var och en för sig och att spela tillsammans. Trots att de spelar några solon är det gruppinsatsen som står ut. Page One inleder kvällen och börjar med en försiktigt plockad gitarr och att Dier tyst knackar på en plåtbit innan dragspelet långsamt vaknar. 

Många trummisar tycker om att slå hårt på instrumentet, Dier gör snarare tvärtom - oavsett om hon spelar med pinnar, vispar eller händerna. Det gör också att det får effekt när hon och de andra musikerna verkligen tar i. Första halvans avslutning är ett sånt tillfälle och de hade gärna fått väsnas mer. 

Oftast är det stillsamt, bitvis snarlikt Miles Davis Sketches Of Spain. Här finns mycket atmosfär och om man blundar glömmer man snabbt att man sitter i en källare i ett septembermörkt Småland. Det är oklart var man hamnar istället - men det är närmast meditativt. Extranumret verkar vara oplanerat. Det krävs en liten nick mot Halle när trumpeten ska komma in. Detaljer som skapar en närvarokänsla och nerv.

Dier pratar en hel del mellan låtarna. Undrar hur många som kan hänga med i hennes danska? Pratar hon om Barbapappa och en gul fågel? Tror i alla fall det. Däremot är leenden och musik ett universellt språk. Inte minst en sån här kväll.

Mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare

Text som skrevs när Miles Davis skulle fyllt 80 år

Shai Maestro Trio - jazz i världsklass

Frijazz med humor, hjärta och mycket tutande

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.