fredag, augusti 29, 2014

Jaron Freeman Fox & The Opposite Of Everything blandar friskt

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen 27 augusti.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 105 minuter plus paus.
Bäst: Spelglädjen och publikkontakten.

Hur ska musiken beskrivas? Bluegrass, klezmer, lite blues, lite indiskt, lite afrikanskt. Längst fram en överförfriskad sjöman. Folkmusik? Ja, i ordets allra mest förvirrande och vidaste mening. De har spelat både på folkmusikfestival, jazz och bluesditon. Världsmusik? Nu kanske det börjar närma sig. Men så är världsmusik en benämning som kan användas på i det närmaste all musik. De blandar musik med rötter i Europa, Afrika och Asien så världsmusik är väl en rimlig krona att kröna dem med. Det är dans och det är psykedelia. Och zydeco. Och traditionell svensk folkmusik från Värmland. Och något de kallar för en afroarabiskmongolisk sjömansvisa.
För att förvirra lite till - och varför inte nu när det går så bra - spelar musikerna ståbas (Charles James), trummor (Daniel Stadnicki), fiol (Jaron själv), klarinett (Samuel Davidson) och dragspel (David Atkinson). Det är inte den vanligaste av kombinationer. Stadnicki fyller förresten 30 år just denna onsdag och firas med att publiken spontansjunger Ja må han leva. Bandet gästas av Simon Nyberg på gitarr. I hans hemstad har bandet ätit äckliga korvar och det resulterar i en dovt mullrande sång som bara består av ordet Örebro. 
Inför Eyeball berättar Freeman Fox att han led av sömnlöshet som barn och brukade vika upp ögonlocken på sin bror i sängen bredvid - utan att brodern vaknade. Låten består av melodier han brukade nynna på de där sömnlösa nätterna. The Rabid Rabbi börjar snabbt och slutar ännu snabbare. Freeman Fox har publiken i sin hand och lockar till skratt. Han gör en grej av att inte kunna uttala Växjö och hittar på nya varianter varje gång (Veieixczoooouu).
Läser man recensioner om bandet hittar man referenser till Sun Ra, Tom Waits och Frank Zappa. Från Waits har de i alla fall väldigt konkret lånat låtarna Pony och Get Behind The Mule, men gjort om dem rejält. Pony blir en naken ballad med bara sång och fiol som avslutar första halvan. The Doors People Are Strange görs i en version som utspelar sig i filmregissören David Lynchs huvud. Attityden är i alla fall rock´n´roll, inte minst i förhållningssättet. Zappareferensen kommer in när det ibland blir mer teknisk komplex uppvisning än njutbart.
Konsertens första halva sker inför sittande publik. Den andra halvan inför dansande och tjoande. Det känns mer passande.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida