Bokrecension: Viv Albertine

CLOTHES, CLOTHES, CLOTHES. MUSIC, MUSIC, MUSIC. BOYS, BOYS, BOYS.
VIV ALBERTINE
FÖRLAG: FABER & FABER

När Viv Albertine gick i skolan var hon så blyg att hon aldrig vågade räcka upp handen för att fråga om hon fick gå på toa. Det slutade med att naturen vann.

Hemma hos en kompis hör hon The Beatles för första gången. Det är som att stoppa in fingrarna i ett vägguttag. Singeln Can´t Buy Me Love förklarar att det finns något större och häftigare runt hörnet. När de vänder på skivan hittar de You Can´t Do That. Den är ännu bättre. I John Lennons röst hör hon samma längtan, ensamhet och sårbarhet hon själv känner. Och frustration. Men hur blir man en sån som gör musik? Familjen är fattig och bor i en skokartong i norra London. Enda kopplingen till musikvärlden är att hon bor i Muswell Hills som The Kinks också kommer ifrån.

Via Lennon, Yoko Ono och senare Patti Smith drömmer Albertine om att våga göra något som är lika utlämnande, kompromisslöst och självständigt som dem. Attityden hos punken befriar henne innan hon inser att den är lika dogmatisk, fördomsfull och trångsynt som världen den gör uppror mot. Hon skriver kärleksfullt om den blyge nära vännen Sid Vicious. De har mycket gemensamt med och bildar ett band. Hon skriver om Mick Jones som också sätter ihop ett band och fastnar för namnet The Clash. Det är han som ger henne modet att våga köpa gitarr och det leder till att hon blir medlem i The Slits med sångerskan Ari Up (den förmodligen mest kända tyska rastafarin, trots hård konkurrens) i spetsen.

En vecka innan första turnén konstaterar Viv att hon måste öva. Hon kan fortfarande inte stå upp och spela samtidigt. Bandet har inte spelat live tillsammans och deras uppvärmning består av att de går till en klubb och brottar ner bandet som står på scen. Sedan hinner de spela en låt innan de själva blir utslängda av personalen. När de gör sin första riktiga spelning i Edinburgh hoppas hon veta vad hon ska spela och tänker att om de andra också kommer ihåg vad de ska spela borde de vara klara med låten samtidigt. Det visar sig inte riktigt fullt så enkelt.

Bokens andra halva kallas bok två och utspelas efter bandet splittras. Den handlar om resten av hennes liv, som är betydligt mer än det-som-hände-efter-att-karriären-tog-slut. Andra delen är mer gripande, med bland annat en komplett yrkesmässig omskolning och försöken att bli mamma. Och hur hon bestämmer sig för att bara ha sex med män hon kan se som far till sitt barn. Efter tre års celibat ger hon upp.

Viv Albertine har skrivit en självbiografi som är naken, personlig, som vågar vara pinsam och är väldigt rolig. Och ibland allt samtidigt. Det är en bok även för läsare som inte är intresserade av punk eller som aldrig hört talas om The Slits. Och det är en bok så uppriktig och rakt på sak att både Lennon, Ono och Smith kunnat vara stolta över den. I likhet med Smiths Just Kids förtjänar Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys. att nå långt utanför författarens vanliga fanskara.

Läs mer om liknande:

Mer punkhistoria i Please Kill Me

 John Lennon minns

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

Patti Smiths väg till Polarpriset

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.