Bluesresa för barn i alla åldrar

AMERIKARESAN
Plats: Utvandrarnas hus.
Tid: Lördagen den nionde augusti.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musikaliteten, berättarglädjen och fisar som luktar blommor.

När Johan Hedin spelar nyckelharpa uppenbarar sig Jan Troells filmatisering av Utvandrarna framför ögonen. Så skulle en instrumental musikalversion kunna låta. Där finns vemodet, de oändliga skogarna och de ljusa vackra sommarkvällarna. Med detta inget illa menat om Björn och Bennys version, men rent musikaliskt låter den inte som något Karl-Oskar och Kristina kan ha lyssnat på när de gick ut och dansade tillsammans en varm sommarkväll.

Marcus Svensson utgår från country, boogie woogie och blues för berättelsen Amerikaresan. Den har inget med Wilhelm Moberg att göra, men handlar om drängen Gustafs resa från Småland till Louisiana. Han längtar hem ibland, har svårt med språket och blir nästan uppäten av en alligator. Det är också en historielektion. Vi får veta att det kunde ta tre månader att korsa Atlanten i slutet av artonhundratalet. Mycket stod på spel, men så var också USA drömmarnas land där, får vi veta, en fis luktar som en blombukett. Om just den faktan är historiskt belagt får vara osagt.

Countryn uppstod i mötet mellan folk som emigrerat från Europa till USA och bluesen uppstod i mötet mellan folk som togs från Afrika till USA som slavar. Oavsett om det är avsiktligt eller inte blir Amerikaresan också en politisk föreställning, om än inte uttalat. Den utspelas under en period när Sverige var ett fattigt land med hungersnöd och det är mindre än 150 år sedan. 20 procent av befolkningen valde att flytta utomlands, oavsett om de egentligen ville eller inte.

Men mest av allt är resan underhållande. Föreställningen sägs riktas till barn, men berättarglädje tilltalar barn i alla åldrar och när det lite oväntat dyker upp en cajunrövarprinsessa är det svårt att inte le oavsett om man är fem eller 85. Eftersom drängen Gustaf är en ärlig människa får han rövarprinsessan Emma att göra om bandet till ett rockband. 

För att berätta den här historien har Svensson -  som är på scen med sin Nationalgitarr från 1930-talet, en riktig skönhet, och kontrabasisten Petter Eriksson - skrivit en rad låtar i en lätt igenkännlig form. Musikerna har ett sväng som är lika svårt att fixa som det är otvunget självklart när det uppstår och de båda är samspelade från topp till tå. Det rycker i fötter och ben. Musiken är inte bara där för att föra berättelsen framåt utan står utmärkt på egna ben. Svensson har också en bra förmåga att göra publiken delaktig i berättandet, inte minst barnen längst fram. När det är dags att lägga järnväg får han alla (ALLA) att ställa sig upp, sjunga med och göra armrörelser. För man kan inte lägga järnväg sittandes.

 De 50 minuterna går alldeles för snabbt och det ska mycket till för att inte bli på gott humör. Har man minsta lilla barnasinne kvar är det en hjärtevärmande resa med humor, rövare, vänskap, spelglädje, slidegitarr och alligatorbrottning.

Läs mer om liknande:
Johan Hedin på folkmusikfestivalen i Korrö
Blueslovers, where art thou?
Så spelar du blues! Hela listan!
Country för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.