Recension: Neil Young - A Letter Home

NEIL YOUNG - A Letter Home
Reprise/Warner
Betyg: 3/5

Det var en gång inspelningsbås man gick in i - ofta uppställda på stormarknader - sjöng i mikrofonen och sedan fick ut skivan på andra sidan. Så gjordes Elvis Presley sin första inspelning My Happiness. Nu har Neil Young sjungit i ett liknande bås. Det sägs vara det enda bevarande exemplaret i världen och båset finns i Jack Whites Third Man Studio i Nashville. Resultatet släpptes på vinyl för Record Store Day och kommer nu som CD och samlarbox på Youngs ordinarie skivbolag. I likhet med Presley tänker Young inledningsvis på mamma. Skivan börjar med att han pratar med henne på andra sidan och hälsar att hon ska försöka försonas med pappa och att Neil också är på väg, men inte än. Han har mycket kvar att göra. Sedan följer låtar av bland andra Bruce Springsteen, Willie Nelson, Bert Jansch och Bob Dylan. 

Det låter som Young sjunger via telefon och till och med för honom, som knappast kan beskrivas som följandes en karriärplan, framstår det som en udda - och kärleksfull - idé. Lite ironiskt att Young i samband med försäljningsstarten av sin musikspelare Pono, som till skillnad från MP3 (som han har ett långvarigt krig mot) inte stryper värmen i analoga uppspelningar, ger ut en skiva vars ljudkvalitet kräver nästan lika mycket tålamod som det svenska sommarvädret.

En fråga bara. På I Wonder If I Care As Much (lånad av The Everly Brothers) spelar Jack White gitarr och sjunger. Hur FAN fick de in en gitarr till i telefonkiosken?

Läs mer om liknande:

Neil Youngs senaste skiva med Crazy Horse är lite mer lättlyssnad

Elvis Presley klädde i läder

Bruce Springsteen för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Psykjuntas andra år lovar gott för framtiden

Fredagen på Tyrolen i Blädinge inbjöd inte till avslappnad picknick i solen. Det gäller snarare att hålla sig i närheten av ett tak och det finns det tack och lov framför scenerna. Vagnen som säljer psykpizza har också ett litet tak som skyddar medans man köar. Utanför grindarna har  tappra själar, eller möjligtvis obotliga optimister, redan sett till att fylla campingen med tält.

Om det nu finns några svenska band som är legendariska så ska Träd, Gräs & Stenar ha en chans på den beteckningen. Ordet kult ligger också nära till hands. Deras långsamt svepande sjok till låtar med hypnotisk bas i botten sveper ut över skog och fält och skapar en mäktig upplevelse. Musiken är mestadels instrumental, men de sjunger bland annat i När Lingonen Mognar. Den gavs ursprungligen ut under bandnamnet Harvester, ett av de tre namn de hade innan de 1969 blev Träd, Gräs & Stenar.

Möjligtvis kunde man önskat att de kunde fått chansen att uppträda lite senare i mörker. Den suggestiva musiken hade vuxit ännu mer. När de går i mål efter att ha hunnit med hela fem låtar på sin tilldelade timme - som känns i kortaste laget - har publiken fått göra valet mellan en långsam och en snabb låt. Publiken väljer en snabb låt och konserten avslutas med något som rent av påminner om ett normalt tempo, en bra bit snabbare än gruppens vanliga valsångstempo. Kul nog tackas de med jubel även från de i publiken som knappt lämnat tonåren. Inte illa av ett band som lade av första gången redan 1972 och som aldrig varit lättlyssnade eller gjort något de inte själva velat.

Betydligt yngre - utan att vara alltför detaljerad - är Josefin Öhrn + The Liberation. De har nått framgångar med Sunny Afternoon (inte The Kinks-låten) och Tell It To The Wind. Att två så bra låtar inte är en slump visar de också på nya EPn Diamond Waves som landar i trakterna av The Velvet Underground med Jack White i spetsen. Med tre gitarrister har de inga problem att höras, men kemin mellan band och publik uteblir och ljudet är inte helt klockrent. Spelningen är bara runt trettio minuter och den börjar med två ganska långsamma låtar, kanske inte helt rätt beslut. Sunny Afternoon avslutar och förtjänar en applåd som märkligt nog uteblir.

Psykjuntas andra år börjar i regnig uppförsbacke. Men med ett så pass varierat program med allt från nykomlingar till veteraner - på lördagen (med sol) spelade Mike Heron med rötter i The Incredible String Band - vinns man ändå över. Och Psykjunta känns redan som en gammal favorit.

Läs mer om liknande:

Psykjuntas första år

Träd, Gräs & Stenar spelade i en källare

The Kinks är med i Sextiotalspop För Nybörjare

Jack White live? Oj oj oj oj!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Tillbakakaka i Säljeryd - festival i marginalen

 

Ska vi börja med den dåliga nyheten? Den dåliga nyheten är att prognosen säger regn. Den bra nyheten är att vädret inte tycks känna till prognosen. Det är relativt varmt men samtidigt ingen överdrift att prognosen är nära. Det är med andra ord upplagt för festival och i Säljeryd är det dags att börja värma upp för sommarens nio dagar långa Säljerydsfestival, som äger rum under mottot peace and love. Först ut är den lite mindre Tillbakakaka som arrangeras i helgen i en miljö som påminner om en småländsk gårdsversion av Kristiania.

Från torsdag vid två enligt schemat - det här visar sig inte riktigt hålla - till lördag vid samma tid fast på natten går det att lyssna på musik, slåss med myggor och titta på träd. Oavsett vad man prioriterar är det närmare 40 akter som uppträder bland husvagnar, tält och hemmabyggda kojor. Det är inte helt lätt att hitta dit. Camping står det på en handmålad skylt. Mer information än så ser man inte från vägen. På gårdens baksida är en scen uppbyggd med ett litet ljudsystem.

På torsdagskvällen blir några av spelningarna inställda i sista sekunden. Men en tapper duo går spontant upp på scenen och spelar electronica med förvridna röster och mycket eko. Bitvis låter det som en drogad version av något som kunde förekommit i ett Nintendo åttabitarsspel. De använder sig av en tom ölburk som de slår på med en trumpinne och en massa eko. De använder sig också av en leksakspistol som gör vad som eventuellt är laserljud. Musiken går att beskriva på många sätt. Det gamla vanliga är inte ett av dem. De vet inte vad bandet heter än, om det nu är ett band. Eller om det blir ett band.

Programförklaringen lyder: TillbAKAkAKA är en festival för gör-det-själv konst, ett undantagstillstånd av radikal fantasi för speglande drömmare och sociala kulturaktivister.

I ett av de små husen - men en skylt som påpekar att man ska ta av sig skorna - pågår ett jam. Några killar spelar gitarr, trummor, congas och melodica. Gränsen mellan konsert, soundcheck och jam är ganska tunn. Alla verkar känna alla, men det visar sig inte stämma. Senare på kvällen befolkas samma hus av ett gäng tjejer och småbarn som spelar tillsammans.

- Torsdagen är som en förfest, folk tar det bara lugnt, säger Anders Axelsson som är en av centralfigurerna bakom idén. Tanken var helt enkelt att det skulle ordnas en fest varje år. Och ja, de som hittat hit denna första kväll är onekligen ganska få. Men - och det är kanske det viktiga - de som är här trivs. Om nu bara prognosen kan fortsätta att inte hålla i sig.

Läs mer om liknande:

Psykjunta gör den småländska skogen psykedelisk

Växjö Visfestival med Staffan Hellstrand

Tyrolens rhythm & bluesfest 2013

Världsmusikfestival i Växjö

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: Nisse Hellberg - Vad Har Han I Huvudet?

NISSE HELLBERG - Vad Har Han I Huvudet?
METRONOME/WARNER
Betyg: 4/5

Första singeln Ryggen Mot Väggen är en väldigt snygg handklappspunklåt. En av de bästa tidiga Wilmer X-låtarna sedan det tidiga Wilmer X. Den hade suttit som en smäck på 1985-års Under Hot. Annars är skivan i stor utsträckning den blandning mellan rock, pop, country, rock´n´roll och rockabilly vi vant oss vid. Nils Wilhelm Hellberg fortsätter envist gräva där han står. Det vore naivt att kräva förnyelse av någon med så mycket Chuck Berry, AC/DC och Ramones i skivhyllan. 

Översättningen av Kirsty MacColls There´s A Guy Works Down The Chip Chop Swears He´s Elvis är ett mer oväntat inslag. Att Hellberg gillar Elvis är förvisso ingen nyhet, men MacColl som inspiration? Och Lisa Nilsson sjunger duett på Om Vågorna Stiger och körar på En Blomma Av Glas.

Texterna säger saker både på och mellan raderna. Hellbergs texter är, lite oväntat i den sortens musik han ägnar sig åt, värda att lägga folus på. Cajundoftande Papperslös Man innehåller sång på fyra språk. Skånska, engelska, franska och tyska. För de som eventuellt inte förstår skånska går det bra att läsa texthäftet. Musiken tilltalar både kropp - det är bitvis väldigt svårt att stå still - och hjärna. Och den får själen att må bra.

Läs mer om liknande:

Nisse Hellberg som vanligt bättre än vanligt

Nisse Hellbergs förra skiva - Flod Av Eld

Ossler var med i Wilmer X innan han gick en väldigt egen väg

Och Ossler gjorde förra årets bästa skiva

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.