tisdag, maj 27, 2014

Crying Day Care Choir gör bra musik men saknar attityd

 Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 24 maj.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: 40 minuter.
Bäst: Musiken.
Saknade mest: Jävlar anamma.

Tell me where did John Lennon go? He left us too soon. Ingen konsert blir sämre av att inledas med en låt som både handlar om och heter John Lennon. De spelar den på akustisk gitarr, dragspel och melodica.
Det sägs ibland att det har blivit svårare och svårare att höra vad musik har för ursprungsland. Crying Day Care Choir - vissa bandnamn är bättre än andra - låter som om det är sent sextiotal och fest hemma hos Mama Cass från The Mamas & The Papas. För de av er som inte hunnit fylla 55 år kanske Fleet Foxes och First Aid Kit är mer relevanta referenser. Men trion är inte från USA. De bildades i Buenos Aires för fyra år sedan och efter att ha släppt några singlar och EPs har det blivit dags för att debutera i fullängsformat med Leave The Kingdom.
Stämsången är lika uppfriskande som ett glas kallt vatten. Självklart spelar de många låtar från den finfina debuten som har hunnit finnas ute i exakt tio dagar och fortfarande finns tillgänglig i limiterad upplaga på vinyl med snyggt gatefoldomslag.
En intressant sak: Man känner inte att det finns mycket energi mellan medlemmarna på scenen. Det är som om de inte känner varandra. Det påverkar inte musiken negativt, men upplevelsen påverkas onekligen. Den här känslan får man av många band. Men det är nu det blir riktigt intressant. De berättar nämligen att två av medlemmarna är bröder och att en av bröderna just fått barn med den tredje medlemmen. Med detta inte sagt att de borde kramas mellan varje låt och berätta anekdoter från familjemiddagarna. Men lite mer kommunikation skulle inte skada. Dottern är förresten med i videon till Up & Away som just släppts på singel och tillhör en av höjdpunkterna. De framför också July som är deras mest spelade låt på Spotify och inte helt utan anledning. Den har en melodi så självklar att man är säker på att den måste vara stulen från någon gammal klassiker.
Att låtarna är välskrivna och framförs oklanderligt på ett bra sätt med snygg stämsång räcker inte för att folk i publiken ska sluta prata och släppa loss. Musiken är möjligtvis mer söndagsmorgon än lördagskväll. Trion har trots det en och annan låt som skulle passa på en riktig logdans i Catskillbergen i USA med folk som tjoar jeeehaw tills solen går upp igen.
Och förresten, bandet är inte från Buenos Aires. De bor i Malmö och har en studio på Blidö i Stockholms skärgård.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, maj 23, 2014

Bokrecension: Popmusik Rimmar På Politik

 POPMUSIK RIMMAR PÅ POLITIK
ANNA CHARLOTTA GUNNARSSON
FÖRLAG: ATLAS
Musik behöver inte ha en politisk text för att vara politisk. Musiken som handling kan vara politisk i sig. Att sjunga, visa håret på huvudet och ta ett litet danssteg i tv kan resultera i mordhot. Fråga Setara Hussainzada. Fela Kuti gör också - bokstavligt - musik på liv och död. Att uttrycka vad som i våra öron låter som sunt förnuft kan leda till bojkott och att karriären kommer av sig. Att uppmuntra till mord kan leda till jubel.
Anna Charlotta Gunnarsson gör nerslag i musikvärlden och har en blick som är skarp, nyfiken och håller högt tempo. Ibland önskar man att hon dröjde kvar längre vid vissa detaljer, men det leder samtidigt till att man blir nyfiken på att ta reda på mer. Gunnarsson gör tidigt i boken klart att hon struntar i vad som anses vara accepterad finkultur och det tillåter henne att på bara några rader röra sig från Tage Danielsson via Iron Maiden till Kate Bush. Genom att vrida perspektivet åt ett nytt håll ger hon nya sammanhang som förklarar saker man redan kände till - och inte kände till - på ett intressant sätt.
Gunnarssons resonemang utgår ibland från egna erfarenheter. En bild hon hittat där hon inför en maskerad klätt ut sig till Adolf Hitler leder till en diskussion där nazistsymboler inom främst punscenen sätts i ett större sammanhang. Och att det främsta motivet ofta är att reta upp föräldragenerationen. Ju mer man lyckas desto roligare blir det.
Om Popmusik Rimmar På Politik skrivits på sjuttiotalet hade den haft ett klassperspektiv, nu har den ett genusperspektiv. Gunnarsson pratar om att vara kvinna och musiknörd. Musiknörden är ofta en man. Är det möjligtvis en fälla för att avslöja besserwissern när hon påstår att Woodstockfestivalen ägde rum 1967? 
En av bokens styrkor är att vi inte får svaren serverade utan motiveras och utmanas att tänka hur världen egentligen hänger ihop. Och hur mycket kraft som kan finnas i en tre minuter lång poplåt eller enskild textrad.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, maj 19, 2014

Vackert och intimt med Mark Olson

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 12 maj.
Längd: En timme.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Stämningen.
Saknade mest: No Time To Live Without Her.

Om man inte visst bättre skulle man kunna tro att Mark Olson medvetet har saboterat sin karriär, eller kanske bara följt hjärtat? Efter att ha bildat The Jayhawks lämnade han bandet i samband med att de släppte hyllade Tomorrow The Green Grass 1995 - därifrån spelas Blue som nästan var en hit på riktigt - och bildade The Original Harmony Creekdippers tillsammans med dåvarande frun Victoria Williams. Sedan dess (ungefär 2007) har han gjort soloskivor, återförenats med gamla The Jayhawkskollegan Gary Louris för en skiva och gjort en ny skiva och turnerat med samt lämnat The Jayhawks en gång till - och nutid. På scen har han sällskap av sin norska hustru Ingunn Ringvold och den där rösten som inte riktigt kan bestämma sig för om den tillhör en gammal man eller en sjuttonåring. Tillsammans med Ringvold låter det som om de inte gjort annat än sjungit tillsammans och det är nog för att det är så.
Olson är inte här för att sälja någon ny skiva, senast han släppte nytt var den där återförening med The Jayhawks och det var tre år sedan. Han har inte släppt något under eget namn på fyra år. Olson och Ringvold har en ny skiva på gång. När hon inte kunde få visum till USA valde de att istället åka till Armenien (förstås). Där lärde Ringvold sig spela det uråldriga stränginstrumentet oud. Smakprovet Running Circles ger mersmak. Det är inte alltid helt lätt att avgöra vad det egentligen är för instrument de spelar på, men låter bra. Ibland spelar de bara på varsin liten trumma. Det hade lika gärna kunnat vara 1865 eller 1921. Olson är ingen stereotyp ensam-man-med-gitarr. Han har aldrig gått att sätta en etikett på. Men om man nu måste så är folkmusiker det som kommer närmast.
I folkmusiken är alltid musiken viktigare än vem som spelar det. Olson och Ringvold är här för att de är musiker och vad ska en musiker göra om inte spela? Så det gör de. Låtar från hela Olson karriär (om det nu är rätt ord, han har konsekvent gjort sitt bästa för att undvika att ha eller få en karriär). Nytt, gammalt, okänt och nästan känt. Från Jayhawks första skiva (King Of Kings) via Many Colored Kite från hans senaste soloskiva till - som sagt - outgivet. Det är intimt och vackert i all sin lågmäldhet. Och berättelsen om hur Olson lånar trummor i alla städer han kommer till är en text för sig. Trummor dyker upp, tycks det, ur tomma intet när han ber om det.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

fredag, maj 09, 2014

Jenny Wilson landar sitt UFO på teatern

Var: Växjö teater.
När: Onsdagen den 7 maj.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Helhetsupplevelsen.

Redan under intromusiken - innan konserten börjat - får basen dörrarna i teatern att skorra. Det är ett gott tecken. Ljuset är lika intensivt. Man kan åstadkomma mycket med några vita ljusrör och väl utplacerade spotlights. Det känns som att vara med i filmen Närkontakt Av Tredje Graden.
De senaste tio åren har Jenny Wilson gjort tre soloskivor och innan dess två med First Floor Power. Det senaste, Demand The Impossible! från förra året, som dominerar konserten, nominerades till sju Grammisar och vann bland annat för årets album och årets producent. Särskilt den sistnämnda kategorin var välförtjänt. Wilsons musik är välbyggd in i minst detalj och tål många lyssningar. Detta resulterar också i att musiken på skiva, trots att den är väldigt rytmisk med influenser från afrikansk musik, blir mer av en intellektuell upplevelse som man lyssnar koncentrerat på snarare än släpper loss till. Frågan är då om den blir mer fysisk och svängig i en livesituation? Ja. Absolut.
Till Växjö kommer Wilson med två musiker: systern Sara Wilson på gitarr (också från First Floor Power) och Mikael Häggström på trummor. Själv skruvar hon ibland på en synt, men oftast klarar den sig själv förutom inför extranumren när den får hosta och vi bjuds på ett improviserat mellanspel. Med tanke på att alla till synes improviserade musikaliska utspel (förutom det just nämnda) är förprogrammerade och dessutom ska synkas med ljusshowen är känslan av spontanitet imponerande. Inledning med bland annat Battle With God och Opposition är tung. De samsas med gamla/”gamla” låtar som Let My Shoes Lead Me Forward och Like A Fading Rainbow. Publiken är inledningsvis nästan andäktigt tyst under låtarna men det märks på jublet att musiken träffar hårt. Folk ställer sig snart upp och under sista låten Pass Me The Salt bjuds publiken upp på scenen och nästan alla dansar.
Texterna är gjorda vid och för frontlinjen, oavsett om de är politiska, personliga eller både och. Att Wilson har en luva uppdragen på senaste skivomslaget är inte en slump. Inte heller att både Hardships! och Demand the impossible! egentligen skrivs just så med utropstecken. Men å andra sidan. På scen både dansar och ler hon, långt ifrån den vanliga mediabilden. Musiken är också betydligt tyngre och lösare i kanterna än på skiva. Och den sammanlagda upplevelsen är något att bära med sig. Hoppas dörrarna klarade sig.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Sara Wilson är också med i Woodlands

Etiketter: ,

torsdag, maj 08, 2014

Bokrecension: I´ll Take You There om Mavis Staples och The Staple Singers

I´LL TAKE YOU THERE: MAVIS STAPLES, THE STAPLE SINGERS AND THE MARCH UP FREEDOM’S HIGHWAY
GREG NOT
FÖRLAG: SCRIBNER
1948 sjunger Mavis Staples i kyrkan tillsammans med syskon och pappa för första gången. Hon är åtta år, yngst i skaran och ovanligt liten för sin ålder men har den djupaste rösten. När församlingen får tårar i ögonen tror hon något gått fel. Egentligen är det tvärtom. I kvarteren i Chicago som föräldrarna Roebuck ”Pops” och Oceola flyttat till bor även gospeldrottningen Mahalia Jackson som dyker upp på familjen Staples beryktade grillfester och syskonen går i skola med Sam Cooke som också tar steget från kyrkan till sekulariserad musik. Aretha Franklin bor tidvis hos familjen och Mavis ansvarar för hennes hår.
Pops växte upp på Dockery Farms i Mississippi där blueslegenden Charlie Patton inspirerade honom att spela gitarr och sjunga, även om han senare inte ville att barnen skulle sjunga blues. The Staple Singers blev förnyare av gospelmusiken och influerade musiker långt utanför kyrkan. Samtidigt ansågs de av många kristna vara för kommersiella, inte minst under de framgångsrika åren på skivbolaget Stax i början av sjuttiotalet. Pops själv är beredd att kompromissa, i alla fall till en viss gräns. Hans ord var länge lag för syskonen och de ärver hans lågmälda envishet.
Även om boken säger sig handla om i första hand Mavis får vi inte veta mycket om henne som person. Förvisso går det i linje med hennes personlighet som hellre lyfter fram andra. Ett åtta år långt äktenskap nämns inte i mycket mer än en bisats. Att Bob Dylan bad om hennes hand får däremot mer utrymme. Ingen som läser en bok om Mavis lär förvisso förvänta sig sex, droger och rock´n´roll. Även om lite mer Mavisfakta inte hade skadat skriver Not insiktsfullt om sammanhanget: medborgarrättsrörelsen, hur rasismen i söder drabbar familjen när de turnerar och hur musiken utvecklas av och med dem.
Bokens avslutande del berättar hur Mavis långsamt och tålmodigt börjar bygga upp sin numera både hyllande och prisade solokarriär med hjälp av yngre beundrare som Prince och Wilcos Jeff Tweedy. Man önskar henne allt gott.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, maj 06, 2014

Sator imponerar

Plats: Alvesta Popcorner.
Tid: Fredagen den 2 maj.
Längd: 95 minuter.
Publik: Full och fullt (ett sextiotal).
Bäst: Antalet bra låtar imponerar.

För många av oss - lite beroende på ålder - är Sator mest förknippade med en scen i Nilecity där en dalmas förklarar att han är ute och sladdar med PVn och lyssnar på Sator. Bandets största kommersiella ligger eventuellt bakåt i tiden. Under många år var de ett stående inslag på Hultsfredsfestivalen och 1992 fick de en grammis för skivan Headquake. Det var med viss glimt i ögat senaste skivan kallades Under The Radar.
Till Alvesta kommer de som trio bestående av Chips Kiesbye och Kent Norberg på sång och varsin gitarr och Heikki Kiviaho på bas och maracas. Om de i vanliga fall spelar punkrock blir det ikväll snarare countryrock. Många låtar får en grundrytm som påminner om Johnny Cashs patenterade boomchickachicka. Publiken bjuds hits, okänt och en och annan cover. I Wanna Go Home (det verkar det inte vara någon som vill) tillhör den första kategorin och får kvällens högsta allsång. Tolkningen av danska rockveteranerna Gasolin´ och deras This Is My Life får kvällens största jubel. Publiken jublar också varje gång ordet sprit nämns.
Norberg visar under kvällen att han besitter två av Sveriges mest flexibla Mick Jaggerläppar. Han uttalar orden på tvären och det är inte alltid helt lätt att höra vad han sjunger. I rock är attityden viktigare än uttalet. Kiesby sjunger bland annat den för kvällen kongeniala I´d Rather Drink Than Talk. Den stora ölen tar rent av slut nästan innan konserten börjar.
 Bandet planerar en krogshow under våren 2015 och detta sägs vara något av en uppvärmning. Även om det inte låter som det brukar visar det sig vara ett intressant steg lätt framåt i sidled. Kvällens stora överraskning är hur välskrivna låtarna är, något som blir extra tydligt i det här avskalade formatet när inga poser, explosioner, dundrande trummor och distade gitarrer finns att gömma sig bakom. Hantverket är lätt att underskatta, men det gör inte Sator.
Som extranummer får vi följetongen Pigvalley Beach och Escape From Pigvalley Beach, den förstnämnda en kusin till The Whos Magic Bus och den sistnämnda innehåller The Beach Boyskörer. Och som för att knyta samma både dryckes och countrytemat avslutar de med att spela George Jones Good Year For The Roses. Då har de också spelat Leon Paynes kultklassiker Psycho. Att båda två också tolkats av Elvis Costello är förmodligen en slump, men plockar rikligt med skivsamlarpoäng.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,