ARC når inte hela vägen

Plats: Alvesta jazz och blues.
Tid: Lördagen 5 april.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Att musikerna är skickliga.
Saknade mest: Attityd.

Trion baserad i Köpenhamn består av musiker som är kända i danska jazzkretsar. Paolo Russo som spelar bandoneon (ett litet dragspel som är vanligt inom tangon) och piano är från Italien. Thommy Andersson som spelar ståbas och sångerskan Josefine Cronholm är från Sverige och rent av uppväxt i Åseda. Andersson spelar ibland även på en dan-bau, en ensträngad gitarr från Vietnam som förekommer i Rue De Soleil (Solens Gata), även om musiken låter mer som om den utspelar sig på natten. Låten är en udda upplevelse och en höjdpunkt.

Cronholm påpekar att de bara spelar egna låtar och att musiken är blandad. Det sistnämnda är ingen överdrift. Tyvärr blir det ibland mer splittrat än varierat. En sak som sticker ut och inte riktigt lyckas passa in är Cronholms ordlösa sång (av modell jabadobedebabado) som ofta används som ett tredje instrument. Bitvis blir det lite störande, hur skickligt utfört det än är. Lite som en rocksångare som skriker oh-yeah-yeah under alla gitarrsolon. När Cronholm däremot sjunger texter, något hon dock inte gör så ofta under konserten, är hon utmärkt med ett återhållet och jordnära uttryck både på svenska - som i vackra Skärgårdsö - och engelska som i Ikaros. Den börjar med stråke på kontrabas och låter som något som skulle kunna mynna ut i musiken från Hajen om den fick upp farten lite (basen, inte hajen). Istället övergår den till att låta som en dörr som står och gnisslar. Efter ett tag börjar pianot låta solens första strålar långsamt krypa upp över horisonten. När sången väl börjar lyder texten bland annat daylight is calling me.

Plötsligt gifter sig ett lätt berusat tangodragspel med en basgång som hade kunnat vara hämtad från Jan Johanssons Jazz På Svenska. Det är ett av få inslag med lite tempo. Bitvis riskerar det annars att bli lite väl finstämt och duktigt. Tankarna försvinner ibland på annat håll. Ibland tycks inte de många olika influenserna veta riktigt hur de ska umgås på ett naturligt sätt. Oftast är det pianot som står för de lyckade lekfulla inslagen som får öronen att spetsas.

Kvällens sista låt är väldigt långsam och gripande med en uppenbar laddning. Cronholm vrider stor koncentration ur varenda stavelse i I´ll Be Seeing You. Just där är det en utmärkt jazzkonsert som utspelar sig.

Läs mer om liknande:

Krister Jonsson Trio är också en trio

Johan Björklund Dynamic Flavours har ett långt bandnamn

ESTs sist inspelade skiva Leucocyte är värd två öron

Jan Johansson är en av de första i Swedish Music Hall Of Fame
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.