fredag, december 13, 2013

Eldkvarn får inte i sista växeln

Plats: Folkets park
Tid: Lördagen den sjunde december
Längd: 90 minuter.
Publik: Strax över 200.
Bäst: Carlas solo i Största Skvallret I Stan.
Saknade mest: Det lilla extra infann sig inte.

2007 hamnade Eldkvarn för första gången etta på försäljningslistan. Då hade de gjort skivor i 33 år. Det är inte en helt vanlig formkurva. Sedan dess har det gått ytterligare sju år och denna lördagskväll är ännu en dag på scen för Norrköpings envisaste band (även om det egentligen bara är bröderna Plura och Carla Jonsson som föddes där). Hur gör man för att låtar som spelats tusentals gånger i ska gå på rutin och bli trötta? Hur många gånger har de spelat Pojkar, Pojkar, Pojkar?
Först ut: en oväntad Nånting Måste Gå Sönder. Sist ut: Ikväll. Däremellan  bland annat En Liten Kyss Av Dig, Fulla För Kärlekens Skull, Mauro Scocco-tolkningen Jag Saknar Oss, Vår Lilla Stad, som fått nytt liv som signatur till Pluras Kök och Carlas Å´hej Å´hå. Väntat blandas med oväntat. Mina Stjärnor Har Slocknat och Ett Fall Av Kärlek tillhör den sistnämnda kategorin. Inför Kärlekens Tunga berättar Plura att det efter Petra Marklunds tolkning i Så Mycket Bättre slutade med att banken ringde för att säga att de inte hade plats för hans pengar längre. Bilåkarcountryn Största Skvallret I Stan pyntas med ett lysande James Burton-solo av Carla.
Förra gången de spelade i Växjö hade trummisen Werner Modiggård feber och både kämpade och svettades som en tok på scenen. Det gjorde också att Plura pratade mycket mellan låtarna så att Modiggård skulle hinna vila upp sig. Berättelsen om Lasse Berghagen dyker upp den här gången också. Men ikväll är det Plura som har problem. Rösten håller inte hela vägen och han ser trött ut. Det stör egentligen inte, men det märks. Plura har förvisso aldrig varit någon Smokey Robinson, men ändå. Möjligtvis är det därför de börjar med två lugna låtar innan Plura byter från akustisk gitarr till elgitarr och inleder berättelsen om mammans varningsord: bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen. Då vet alla rutinerade fans att det är dags för klassikern Ta Min Hand.
Modiggårds son Adrian på tamburin ser ut som Marvin Gaye i början av sjuttiotalet och har turnérat med bandet i flera år. Han sjunger två låtar, varav Jag Har Gjort Det Igen funkar bäst. Men att även låta honom sjunga kvällens näst sista låt känns dramaturgiskt klumpigt, även om han har en väldigt bra röst. Att han sjunger två låtar och Carla bara en är också lite konstigt med tanke på hur många fans lillebror har i publiken.
I sin nyutkomna självbiografi påpekar basisten Tony Thorén att det är försent att lägga av nu. Även om kvällens konsert inte når upp till den vanliga gåshudsnivån - inte ens Fulla För Kärlekens Skull - visar bandet att det inte är en slump att de överlevt alla år. Och att de även en kväll när de inte är i topp håller godkänd nivå, även om sista växeln uteblir, är egentligen mest ett bevis på vilken nivå de brukar hålla. Allt annat än fantastiskt blir en besvikelse. 

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida