Bokrecension: Alla Tiders Gyllene Tider

ALLA TIDERS GYLLENE TIDER - en roadmovie-biografi
JAN-OWE WIKSTRÖM & ANDERS ROOS
FÖRLAG: ROOS & TEGNÉR

Det är oklart hur Per Gessle blev en av Sveriges mest provokativa artister. Det enda han gjort är att posera med gitarren som sina hjältar från pojkrummet hemma i Halmstad och viga en livstid åt att jaga den perfekta treackordslåten. Vid några tillfällen har han kommit nära.

När Gyllene Tider singeldebuterade 1979 var det väldigt få saker som skvallrade om att ett av de mest framgångsrika kapitlen i svensk pophistoria just inletts. Hysterin var oväntad. Och om inte Roxette gjort Gessle till föredetta föredetting tio år senare hade Gyllene Tider med största sannolikhet inte kunnat släppa en ny listtoppande skiva och sälja imponerande 260 150 biljetter till den största svenska turnén sommaren 2013 samtidigt som många festivaler gick på knäna. De är också det enda svenska band som spelat på Ullevi två gånger. Det är denna turné boken utgår från.

Jan-Owe Wikströms (till vardags på Hallandsposten) bok är en framgångssaga, som väl bandet förvisso också är, och mysfaktorn är högre än den journalistiska nivån. Mycket känns igen från hans första Gyllene Tider-bok från 1997. Vi får lite gnissel om pengar, men mest, misstänker man, för dramaturgins skull. Och säga vad man vill om Gessles beryktade girighet - hur mycket folk än älskar Göran Fritzons närmast k-märkta Farfisaorgel skulle han inte sälja ut Ullevi på egen hand. Å andra sidan: Gessle har inte spelat där utan Fritzon så det jämnar ut sig. Gitarristen Mats MP Persson och basisten Anders Herrlin, som numera gör filmmusik till bland annat Beck, tycks båda måttligt intresserade av rampljuset och vill helst jobba i studion och lära sig vad alla nya knappar gör. Trummisen Micke Syd Andersson tycks fortfarande helst vilja vara frontfigur.

Tydligt blir att Gyllene Tider är ett band som hela tiden hittar nya fans, många inte födda när debuten Flickorna På TV 2 släpptes, många inte ens födda när Gå & Fiska släpptes i mitten av nittiotalet. De är fem högst osannolika popstjärnor. Det lilla samhället Harplinge, där tre av medlemmarna växte upp, är inte New York. Samtidigt har de passerat stadiet för nostalgiakt och istället blivit någon sorts nationalklenod. Gessles plan är fortfarande lika enkel som omöjlig - att bara skriva hits och ta sina ordlekar på allvar.

Nackdelen med berättelsen är att man, om man är tillräckligt intresserad för att läsa en bok i ämnet, förmodligen inte lär sig så mycket nytt och den hade eventuellt tjänat på en korrekturläsning till. En av Wikströms slutsatser motbevisas dessutom av bokens blotta existens. Fördelen är att den är väldigt snyggt formgiven och har många bilder av Anders Roos. Den är trevlig att sitta och bläddra i, en turnésouvenir för de som eventuellt glömde köpa tröja. Men vill man förstå bandets storhet är det bättre att lyssna på skivan Moderna Tider.

Läs mer om liknande:

Recension: Gyllene Tider - Dags Att Tänka På Refrängen

Svensk popnörd fyller 50

Gesslebiografi i färg
Sextiotalspop för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.