Thorbjørn Risager Band - dansk blues i världsklass

Thorbjørn Risager Band
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjunde september.
Publik: Ett hundratal.
Längd: Två timmar plus paus.
Bäst: Svänget, svänget och svänget. I den ordningen.

Förbannade danskar. Räcker det inte att de gör bättre film, tv, ost och korv än oss? Ska de även slå oss när det gäller att gräva ner sig i den amerikanska musikmyllan? Bluesen hamnar annars ofta i välmenande men pömsiga händer och blir stelbensopererad Ålandsfärja och betongröv långt ifrån allt vad sväng heter.

Danmark är inte nödvändigtvis det första land man tänker på när man hör ordet blues. Det bryr sig inte Thorbjørn Risager och hans sexmannaband om. Och det gör de rätt i. Det är modigt och uppfriskande med mestadels egenskrivna låtar i en genre som dras med en tendens att luta mer åt det förflutna än nuet. Att låtarna dessutom är bra är förstås en tacksam start. Som sångare har Risager förmodligen lyssnat på Ray Charles mer än en gång. Sämre influenser kan man definitivt ha. Delbert McClinton skymtar också förbi.

I bandet finns också jazz och funk med doft av New Orleans. Det här skulle kunna innebära att musiken hamnar, som det brukar heta, mellan två stolar. Eller åtta. Men blandningen blir inte ett problem förrän slutresultatet inte är bra. Här blandas John Coltrane, JJ Cale, ZZ Top och Bootsy Collins som vore det lika självklart som kladdkaka och grädde. Och det finns inga motargument som håller. Det är bilåkarblues, det är dans och det är trots bandets storlek och ett antal solon inte en ton för mycket. Mr Bad Luck bygger på samma småputtriga rytm som gör Bob Dylans sentida mästerverk Love Sick oemotståndligt. Back Home svänger som en skallerorm på en solvarm motorväg i Texas. Och till detta en version av Baby Please Don´t Go som hade fått Van Morrison att tappa hakorna.

Redan efter några låtar har de piskat upp en stämning som många band aldrig når fram till. Närmare 100 spelningar om året har gett resultat. Musiker och publik blir ett och applåderna och jublet stiger för varje låt.

Bandet har också den goda smaken att innehålla en blåssektion bestående av trumpet och saxofon. Det gör att det bitvis ges utrymme att tänka på sydstatssoul från till exempel platser med magiska namn som Muscle Shoals. Inte minst i kvällens två ballader The End Of Time och On My Way.

Det är honkytonkrhythm´n´bluesboogie-woogietjonkadong när den är som bäst. Blueshösten kunde inte börjat bättre. Och om publiken inte gått hem jublar och dansar de väl än. Förbannade danskar.

Läs mer om liknande:
Även norska bluesband inspireras av Ray Charles
John Coltrane dyker upp i oväntade sammanhang
JJ Cale avled i somras
Bob Dylans Love Sick finns med på skivan Time Out Of Mind
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.