tisdag, augusti 20, 2013

Hammered Satin rockar rejäla mängder röv

Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 17 augusti. 
Längd: 40 minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Är det fest eller är det fest? 
Sämst: Ljudet. Men kanske inte ändå.
Ska man vara lite elak mot Los Angeles-kvintetten Hammered Satin kan man säga att man hört och sett det förr. I början av sjuttiotalet var glamrocken, med David Bowie och T-Rex i spetsen, väldigt stor. Den var sin tids tonårspop/rock. Lite brötigare med smink och mammas kläder istället för jeans och kavaj. Nu är förvisso inte Hammered Satin glamrock rakt upp och ner. Det vore för enkelt. Men det är lätt att hitta musikaliska influenser från T-Rex och New York Dolls, även om de är tyngre än de förstnämnda och tajtare än de sistnämnda. De är ändå inte för tajta. Det är en sorts musik som trots allt ska låta som om den kan trilla ihop vilken sekund som helst.
New York Dolls hade en förmåga att låta som om de spelade fem låtar samtidigt. Fyra av satinarna försöker se ut som dockornas gitarrist Johnny Thunders med skinnjacka, scarf och långt hår. Sångaren Noah Wallace har noga studerat sina förebilder. Han är nästan lika parodiskt överdriven som David Lee Roth och med samma oförmåga att stå still som Iggy Pop. Men vem går på konsert för att se en artist stå still? Om allt det här skulle kunna tolkas som kritik så är det egentligen beröm. För det är väldigt underhållande. Volymen är dessutom för hög för högtalarna och rundgången blir en sjätte medlem. Det är oklart om det är avsiktligt eller får gå på ljudteknikerns konto.
Men är det bara poser, hög volym och läder? Nej, här finns också ett gäng väldigt bra låtar. Glamorama, Sugar Baby och Lonely Tiger tillhör även live höjdpunkterna från debutskivan som släpptes tidigare i år. Texterna är mer Lee Roth än Pop, mer sex än nihilism. Och varför inte? Det är trots allt lördag. En titel som Barbarian Baby hade självaste Marc Bolan kunnat vara stolt över.
Längst fram står ett gäng Mötley Crüe-tjejer i skinnjackor och supersprayat åttiotalshår och - och nu blir det intressant - en man i fyrtioårsåldern som verkar komma direkt från kontoret med skjorta och prydlig pullover. Han dansar, headbangar, spelar luftgitarr och är helt genomsvettig efter tre låtar.
Allt det här utspelar sig på markplan, inte i källaren. Scenen rymmer trummor och förstärkare. Sångaren håller mest till på golvet med publiken. Det var längesedan någon på Kafe De Luxe jobbade sig igenom så mycket skuggboxning och så många snygga poser på så kort tid. Lördagkvällen är erövrad.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, augusti 06, 2013

Jemek Jemowit bjuder på resa till Berlinklubb

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den tredje augusti.
Längd: 45 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Att vi plötsligt befinner oss på en klubb i Berlin.

- Good evening, my name is Jemek Jemowit, inleder Jemek Jemowit och möts av jubel. Sedan trycker han igång synten. I vissa låtar rör han inte ens instrumentet. Hans sång är mer ropande och prat och påminner om Marilyn Manson i tonläge. Kroppsspråket är en föreställning i sig med dansmoves i sidled och poser med framsträckta armar.
På en filmduk visas klipp från semesterfilmer, kontorsmiljöer, frågesportprogram och reklamfilmer kompletta med logotyper. Säger han något om konsumtionssamhället eller ser det bara bra ut? Den källare i något av Berlins hippare kvarter vi snabbt förflyttas till känns avlägsen den lätt undernärda indiepop som oftast dominerar på Kafe De Luxe. I publiken finns också några hårdrockare som ser förvirrade ut.
Jemowit bor i Berlin men har rötter i Polen. Det är modernt och åttiotalskavaj samtidigt, han ser ut som en åttiotalshipster, befriande nog helt utan känsla för sinne och smak. Eller möjligtvis med full känsla för sinne och smak. Om musiken till tv-spelet Super Mario Bros istället hade gjorts till en skräckfilm. Där någonstans befinner vi oss, men det är en upplevelse svår att beskriva. Nitzer Ebb ligger nära till hands som referens, även om Jemowit har mer charm - men det säger inte mycket. 
Han gör en cover på SNAP! och deras Rhythm Is A Dancer som har fått lite steroider inpumpade. Pumpande är ett ord som beskriver musiken bra. Bitvis påminner det om eurotechno, fast en mindre lättillgänglig version. Och det inte bara för att genren är mer bespottad än symfonirocken, och med lika hängivna supporters. Tjejen som alltid sjunger refrängerna saknas och Jemowit kan knappast anklagas för att rappa verserna heller. Kopplingen finns där dock, vare sig den är accepterad eller inte.
Samtidigt passar de olika elementen ihop på ett sätt som gör allt fullt naturligt. Förmodligen för att Jemowit själv verkar tycka att blandningen är helt naturlig. Då tycker man det som lyssnare också. Det känns inte forcerat eller tillgjort. Stilsäkert skulle kunna vara rätt ord, även om det är en stil han uppfunnit själv.
Med fem minuter kvar av konserten tar han av sig skjortan - kavajen rök för länge sedan - och kör det lilla som är kvar i bar överkropp. Men solglasögonen behåller han på. Det krävs rätt attityd för att komma undan med att ha solglasögon i en källare och rätt attityd är något Jemowit har.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,