Psychosurfrock´n´roll med The Surfin´ Birds

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 29 juni.
Längd: Två svettiga timmar plus paus.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Psychosurfrock´n´roll! På riktigt! Adrenalin!
Sämst: Att konserten tar slut.

Surfmusik? Dick Dale. För yngre generationer mest känd från Quentin Tarantinos film Pulp Fiction. Och ja, The Surfin´ Birds spelar Misirlou ikväll. Dale gick ofta direkt från surfbrädan till scenen och hängde på sig gitarren mitt i steget. I intervjuer har han sagt att hans gitarrspel var ett försök att återskapa det ljud vattnet gjorde när det slog över huvudet när man stod på brädan - och ljudet som lejonen han hade som  husdjur (!) skapade när de gäspade på kvällarna i Kalifornien. Det var där någonstans det började.

The Surfin´ Birds musik - namnet är taget från Peter Griffins favoritlåt med The Trashmen, den dyker upp mitt i en speedad version av Be Bop A Lula - passar lika bra inomhus som på stranden. Speedad är ett genomgående tema. Surf blandas med skramlig garagerock och psychobillybandet The Cramps (Human Fly spelas) blandas med gitarrpionjären Link Wray (Ace Of Spades). I Wish You Would presenteras som a cover of a Yardbirds cover. Det är rock´n´roll som låter som rock´n´roll låter när rock´n´roll låter som rock´n´roll, helt utan tanke på något annat än att det ska vara kul att spela och gå att dansa till. Och en musikstil som fått sitt namn efter en ofta horisontell och naken sysselsättning bör låta därefter.

Musiken spelas med den sortens precision och idioti i symbios med den instinkt som flugor uppvisar när de försöker flyga genom ett fönster. Och charm. Oavsett vad man tycker om musiken är det svårt att vara oberörd av framförandet. Publikens dans blir mer och mer utlevande. Till slut börjar till och med basisten röra på sig, trots att han regelbundet får lampan på den lilla scenen i huvudet.

Trots att tempot och volymen håller sig i omkörningsfilen kompromissar inte trion från Weymouth i Dorset med detaljerna. Det blir inte bara kraft. Det är välspelat med snygga detaljer. Bröderna Sharod (Paul på gitarr och sång och Liam utan skor på trummor) och David Axcel på distad bas skramlar med stil. Paul skriker lika mycket som han sjunger och gör det bitvis med blicken hos någon som inte fått sin medicin. Det här är långt ifrån den nostalgiska mysrock´n´roll som varit populär de senaste åren. The Surfin´ Birds har förvisso glimten i ögat och vet hur man showar, men det är på riktigt. Och än en gång låter sextiotalet som framtiden.

Läs mer om liknande: 

Mike Bell & The Belltones gör rockabilly av ädlaste märke
Honeyboy Slim & The Bad Habits befinner sig i samma kvarter
Distad bas? Paul McCartney!

Neil Young gillar också Link Wray
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.