torsdag, juni 20, 2013

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

File:JohnLennon-albums-sometimeinnewyorkcity.jpg
Få namn är så laddade i musikvärlden som Yoko Ono. Tidigare i år fyllde hon 80 men visar inga tecken på att åldras. 1972 gjorde hon tillsammans med sin make John Lennon, före detta sångare och gitarrist i Ringo Starrs band The Beatles, en skiva kallad Some Time In New York City. Det är inte en av parets bästa eller mest lättlyssnade skivor. Tanken var att låtarna skulle skrivas, spelas in och släppas snabbt och kunna kommentera sin samtid. Det är inte en slump att omslaget ser ut som ett tidningsomslag.
Skivan är en dubbel och på LP/CD två finns två olika liveinspelningar. En gjord i England 1969 och en gjord i New York 1971. En av låtarna som spelades in i London är Yokos Don´t Worry Kyoko - Kyoko är namnet på Yokos dotter från ett tidigare äktenskap. Inte nog med att låten, som till formen uppmuntrar till improvisation, är längre än en genomsnittlig svensk sommar (den klockar in på 16:05 - låten alltså, inte sommaren). Och då klipptes den ändå ner från 40 minuter. Den får dessutom Miles Davis album Bitches Brew att låta som Michael Bublé. Som sångerska var Yoko redan då inte av den sorten som skulle ha någon större chans att hävda sig i Idol. Men det finns en urkraft som jag har svårt att inte tycka om, vare sig jag vill eller inte.
Och om den upplagan av Plastic Ono Band* som spelar i bakgrunden inte är det tajtaste bandet som har skrämt vettet ur en publik så vet de hur man väsnas. John Lennon visar också att attityd är ett utmärkt substitut för teknik om man är gitarrist i ett rockband. När Yoko någonstans halvvägs in i låten/"låten" börjar sjunga/"sjunga" duett med blåssektionen blir det mer av en duell. En duell som hon går segrande ur.
Låten har dessutom getts ut som Don´t Worry Kyoko (Mummy´s Only Looking For Her Hand In The Snow) och Don´t Worry Kyoko (Mummy´s Only Looking For A Hand In The Snow)
Om låten ökade eller minskade chanserna för Yoko att vinna den vårdnadstvist som hon då var mitt uppe i mot sin förra man Tony Cox låter jag vara osagt, men mor och dotter återförenades 1995.
Some Time In New York City fick ett svalt mottagande av både kritiker och skivköpare, men man bör i alla fall höra den en gång innan man tvättar öronen. De radikala texterna är om inget annat ett intressant tidsdokument.
Och är Don´t Worry Kyoko inte den bästa låten de flesta aldrig hört så har ni i alla fall aldrig hört något liknande.
*Bestående av bland andra Eric Clapton, George Harrison, Nicky Hopkins, Bobby Keys, Keith Moon och Billy Preston.
Yoko Ono är aktuellt på danska konstmuseet Louisiana tom den 29 september.
Läs mer om liknande:
Lite mer om Miles Davis

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida