Så ska livemusik kännas

JIMMY Z & SLIDIN´ SLIM
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 27 april.
Publik: Ett sextiotal leende.
Längd: 90 minuter plus paus.

Bäst: Förmågan att förmedla genuin musikglädje är alltid bäst.

Ganska snabbt förflyttas vi från Växjö till en liten juke joint i den amerikanska södern. Eller möjligtvis femtiotalets Chicago men med deltats jord och lera fasttorkat på sulorna. Pratar man Chicagoblues är inte skivbolaget Chess långt borta och vi får låtar av både Howlin´ Wolf och Little Walter. Slidin´ Slim (Anders Landelius) spelar slidegitarr - jäklar vad han spelar slidegitarr! - med så mycket rytm att man varken saknar bas eller trummor. 20 års turnerande i både Europa och USA har lönat sig. Att publiken helt spontant börjar klappa takten är fullt logiskt. Gitarrspelet är enkelt men väldigt effektivt. Han spelar det som behövs och låter bli att spela allt annat. Den fingertoppskänslan är förvisso svårare än det kan verka.

I Slidin´ Slims Devil In Disquise, de flesta av kvällens låtar bär hans signatur, plockar Jimmy Z fram saxofonen, även om han oftast håller sig till munspel. Om saxofon inte är det vanligaste av instrument i blueshistorien finns det under konsertens gång ett flertal argument för att det är dags att ändra på det. Slims Brand New Face höll, berättar han, på att bli signaturmelodi till en dokusåpa om skönhetsoperationer på en svensk tv-kanal. De två turas om att sjunga och båda är utmärkta sångare, Jimmy Z kanske lite mer tillbakalutad.

Musikhistorien består även av de som trivs bra - om inte ännu bättre - lite vid sidan om och i bakgrunden. Jimmy Z (i passet står det Zavala) från Kalifornien är en av sidofigurerna. Han har spelat munspel eller saxofon med bland andra Carole King, Gladys Knight, Etta James, Rod Stewart, Eurythmics, Dr Dre och Tom Petty & The Heartbreakers. Vi får några anekdoter från ett liv på vägarna. Hans röst ger en känsla av nattradio.

På tal om Eurythmics får vi en deltabluesversion av Missionary Man. Och har man sagt deltablues är varken djävulen eller Robert Johnson långt borta så då spelar de honom också. Det finns dessutom fler Slim där ute och det blir inte mindre än två Slim Harpo-låtar, varav en är Shake Your Hips som dras ut så att alla ska hinna skaka loss ordentligt. Det blir en klockren avslutning på natten.

Musiken och de två musikerna håller genomgående den sortens klass som gör att det är väldigt svårt att stå still och man blir påmind om att det är så här det ska kännas att lyssna på musik.

Läs mer om liknande:

Muddy Waters personifierade Chicagobluesen

Så spelar och lever du blues!

Charlie Patton var deltablues innan deltabluesen uppfanns

Så gör du en bra samling med Tom Petty & The Heartbreakers

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.