Behöver världen mer popsång?

PETER MORÈN
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den första december.
Publik: Ett snitt på kanske femtio framför scenen.
Bäst: Det har sagt förr, men äkta musikglädje är alltid äkta musikglädje.
Saknade mest: Opportunistens Klagan.

Till vardags är Peter Morén är mest känd som Peter i Peter, Bjorn & John. Vid sidan om har han också gjort tre soloskivor med både skramlig och fin pop. Morén är den sortens älskvärda musiker som tycks få kli i fingrarna av att inte spela. Som verkligen älskar musik och är uppväxt framför en skivsamling. Hans andra soloskiva hette I Spåren Av Tåren och om man översätter en låttitel av Smokey Robinson är man helt klart på rätt spår. Att The Tracks Of My Tears är en av världens bästa låtar är förstås en trevlig bonus i sammanhanget. Påpekas bör också att Moréns låt inte är en cover eller svensk översättning - han har bara snott titeln. Däremot låter jag det vara osagt om Säg Mitt Namn är en hyllning till Destiny´s Child. De två låtarna inleder dessutom kvällens konsert. Tröstpriset presenteras som "svennebanan-disco, Björn Skifs 1976" och har ett mysko baskomp. 

Morén har ingen stor röst, men den är väldigt personlig och har man en gång hört honom sjunga känner man igen honom. När han, som ikväll, sjunger på svenska kommer han väldigt nära.

Capri, Cannes & Brighton är ädelpop av finaste märke. Den påminner om underskattade Pontus & Amerikanerna och innehåller ett munspel som är så yvigt att det kunde imponerat på Bob Dylan.

Bandet växlar mellan att vara fyra och fem man starkt och hanterar alla olika stilar. En av medlemmarna kommer och går lite. För instrumentnörden kan påpekas att basen och gitarrerna är väldigt snygga, bland annat finns en dregelvänlig svart Rickenbacker.

I en laddad Dan Andersson-Land blir det ett jäkla väsen. Låten presenteras som bonnafunk. Orsak Och Verkan är närmast ilsket punkig i framförandet. Men så skrevs den också direkt efter attentatet på Utöya.

Morén har en lekfull inställning till hur instrument kan skruvas i studion. Oftast leder det här till att en artist antingen är bättre live än på skiva eller tvärtom. I Moréns fall låter definitivt annorlunda, men det känns mer som om de olika sammanhangen kompletterar varandra än slår ut varandra. 

En sån här kväll fokuseras det på de mer ösiga låtarna. Erik M Nilsson (döpt efter dokumentärfilmaren)  presenteras som ”den lugnaste låten vi spelar, så om ni känner för att dra en tryckare får ni göra det”. Publiken är annars onödigt blasé.

Det är musik som är nyfiken och vågar spreta både hit och dit så att man ibland inte kan låta bli att dansa och ibland lyssnar väldigt uppmärksammat för att verkligen höra vad gitarristen egentligen håller på med. Gitarristen är Morén själv - som han spelar! - och man kan ana att han bland väldigt mycket annat lyssnat på Paul Simons afrikanska skiva Graceland och dess porlande gitarrspel.

I Odyssén sjunger Morén ”behöver världen mera popsång?” En sån här kväll är svaret tveklöst ja.

Läs mer om liknande:

Victoria Bergsman sjön duett på Peter, Bjorn & Johns hit Young Folks

En intervju med Smokey Robinson kanske skulle smaka?

Bob Dylan för nybörjare

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.