måndag, februari 27, 2012

Magnus Betnér behövs

Plats: Konserthuset Växjö.
Tid: Lördagen 25 februari.
Längd: Nittio minuter.
Publik: Fullt.
Bäst: Hans konsekvent höga nivå.
Sämst: Inget banjosolo.
Saknade mest: Har han slutat hacka på Runar?
Magnus Betnér får en rejäl applåd redan när han hasar ut på scenen. Han är inte ensam svensk komiker att använda ilska som drivkraft, men han är tveklöst den största. I USA finns det en lång tradition av komiker som använder humorn som ett sätt att säga något om sin tid - Lenny Bruce (1925-1966) och Bill Hicks (1961-1994) är två av de stora namnen. Betnér har ett liknande upplägg. För några år sedan kommenterade han "muslimerna måste tåla att man skämtar med dem"-debatten och bevisade att det även i Sverige finns saker man inte får skämta om. Han drog in Astrid Lindgren i resonemanget och fick folk att gå i taket. Många tyckte han gick för långt, man får inte skämta om Astrid Lindgren. Och till slut var det de som tyckte han hade fel som bevisade att han hade rätt.
En Betnér-föreställning är en ståuppvariant av primalskriksterapi med samma renande känsla som att vara arg på något och lyssna på aggressiv musik. Det är konstruktiv ilska som ger möjlighet att skratta av sig frustration och hyckleri. Han tycks vara på ständig turné och man kan, oavsett om man skrattar eller inte, inte låta bli att imponeras av ambitionsnivån med ständigt nytt material. Ikväll bland annat med fokus på Melodifestivalen, kungahuset, barnuppfostran, politik, religion, media, japansk porr och en snedtripp i Amsterdam. Man känner igen de flesta ämnena, men han upprepar sig inte. För sin gråtande dotter förklarar han att han tackat nej till Let´s Dance: ”pappa är inte den sortens hora”.
För att inte bli lat och bekväm turnérar han numera också regelbundet i Storbritannien där han inte är lika känd. I början av mars prickar han mellan Karlshamn och Östersund dessutom av två datum i Belgien. Och det är bra. För Magnus Betnér behövs och ingen är bättre på att vara Magnus Betnér än Magnus Betnér.
Publicerades urpsrungligen i Smålandsposten.
Länkar och bilder vill inte funka - alltså kör jag utan länkar och bilder. Back to mono!

Etiketter:

tisdag, februari 14, 2012

En förklaring till frånvaro

Kära läsare!
Jag vet inte om det är blogger, datorn eller mig det är fel på. Men så fort det löser sig som det ska blir det nya inlägg.
Lev väl.

Etiketter:

tisdag, februari 07, 2012

Honeyboy Slim & The Bad Habits rock´n´rollar rejält

Plats: Kafe De Luxe.
När: Fredagen den 3 februari.
Längd: Närmare två timmar med paus.
Publik: Ett fyrtiotal mestadels väldigt dansglada.
Bäst: Så här ska rock´n´roll låta. Alla kurvor tas på två hjul precis på gränsen till kåtslag.
Saknade mest: Mer.
När band spelar inför sittande publik är det ibland svårt att bedöma hur musiken egentligen går hem. Ikväll, med stående publik, går det inte att gömma sig. Det här är musik tänkt att inte kunna stå still till - klassisk rhythm´n´blues där det inte finns något dökött. Det är rock´n´roll som både rockar och rollar. Musik med skit under naglarna utan en tanke på morgondagens bekymmer. Problemet med rock´n´roll är att den allt för ofta kastreras. Men det visar sig ganska omgående att det här Vetlandabandet - är det där Beale Street ligger? - hittat rätta sättet att behandla en lång tradition på ett fräscht sätt.
Man kan stå still om man vill, men det kräver mer energi än att bara släppa loss. Då ska man förvisso inte underskatta den svenska mannens förmåga att stå still, men i till exempel Justine och Lover Not A Fighter ser man att de faktiskt rör på sig. Kvinnorna - och vissa män, respekt - dansar från början till slut. Bo Diddley tolkas så lysande att han förmodligen både ler och dansar i sin fyrkantiga himmel. Bitvis skorrar det i väggarna och applåderna blir därefter. För en stund glömmer männen bort att kolla EXAKT hur fingrarna rör sig över gitarren, men någon påpekar helt korrekt att ”han är en jäkel på slide”.
Bandet består av bröderna Jacob och Josef Steinwall på gitarr och sång, Sven Andersson på bas (elbas - inte ståbas) och honungspojken Slim, en gång i tiden döpt till Linus Sollin, spelar trummor. När de spelar en lite långsammare låt ber de nästan om ursäkt, men det går ändå inte att stå still. De lyckas genomgående kombinera blodigt allvar med glimten i ögat och humor som i sin tur leder till en perfekt blandning mellan ett jäkla ös, ett jäkla ös och ett jäkla ös. Amen.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: