Mattias Alkberg lever upp till förväntningarna
Plats: Kafe De Luxe, Växjö.
När: Fredagen den 20 januari.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Han har ett starkt, rakt och eget uttryck.
Saknade mest: Jag bara tänkte, liksom, att.
När: Fredagen den 20 januari.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Han har ett starkt, rakt och eget uttryck.
Saknade mest: Jag bara tänkte, liksom, att.
Vissa artister kan man inte låta bli att respektera, oavsett vad de gör. Mattias Alkberg är en sådan artist. Bear Quartet har sedan debuten 1992 varit ett av Sveriges intressantate band, vid sidan har han också bandet Mattias Alkberg BD och har gjort två skivor under eget namn. Det är som soloartist han gästar Kafe De Luxe. Man känner att det inte handlar om att stå på scen eller posera snyggt. Det handlar snarare om att det inte finns något alternativ till att uttrycka sig. Han har också skrivit en rad poesisamlingar och jobbar som krönikör och recensent. Även om han gör ett sympatiskt och ödmjukt intryck känner man att han gör det han gör oavsett vad folk tycker. Han anpassar inte frisyren efter hur vinden blåser. Å andra sidan innebär inte det att musiken är svår att ta till sig.
Sköna 80 Vårar inleder lite lugnt efter att en låt som bara består av orden Mattias och Alkberg spelats i högtalarna, men i Svensk Musik höjs tempot. I fina Allting Är Drömt låter gitarrerna som sol som reflekteras på vatten. Riffet i tunga Nya Nya Testamentet låter som om det kunnat vara från en rockklassiker från sjuttiotalet. Tre gitarrer ger stilpoäng. Rytmsektionen är också tung och att ha en kille som spelar fyra tamburiner samtidigt - och marackas - är respekt. Sången påminner om Håkan Hellström - även om det förmodligen snarare är tvärtom. Sättet att dra ut på ord, spotta ut ord och ibland gå upp i en tonart som rösten egentligen inte vill gå upp i gör att man som lyssnare koncentrerar sig för att hinna med.
Musiken har energi och larmar på ett ibland spretigt och ibland väldigt vackert och ibland väldigt tungt sätt. Och det finns många åsikter, formuleringar och bilder att ta till sig i texterna.
Sköna 80 Vårar inleder lite lugnt efter att en låt som bara består av orden Mattias och Alkberg spelats i högtalarna, men i Svensk Musik höjs tempot. I fina Allting Är Drömt låter gitarrerna som sol som reflekteras på vatten. Riffet i tunga Nya Nya Testamentet låter som om det kunnat vara från en rockklassiker från sjuttiotalet. Tre gitarrer ger stilpoäng. Rytmsektionen är också tung och att ha en kille som spelar fyra tamburiner samtidigt - och marackas - är respekt. Sången påminner om Håkan Hellström - även om det förmodligen snarare är tvärtom. Sättet att dra ut på ord, spotta ut ord och ibland gå upp i en tonart som rösten egentligen inte vill gå upp i gör att man som lyssnare koncentrerar sig för att hinna med.
Musiken har energi och larmar på ett ibland spretigt och ibland väldigt vackert och ibland väldigt tungt sätt. Och det finns många åsikter, formuleringar och bilder att ta till sig i texterna.
Om Alkberg inte är känd för allmänheten märker man ändå en lite andäktig stämning bland de samlade. Man märker också att det är fler poesiläsare än dansare i publiken trots att det bitvis svänger rejält. Helgen v 51 sänker tempot och bjuder en sida han gärna får utveckla. Här låter han som en Otis Redding fostrad av Joy Division i Luleå. Låten är i likhet med de flesta andra hämtad från senaste kombinerade skivan och diktsamlingen Anarkist. Det är svårt att inte gilla en kompromisslös artist med så bra låtar som bjuder på charmig och avig humor både i texter och mellansnack.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Etiketter: musik
upplagd av Ola Claesson
09:39:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida