Tio år sedan George Harrison gick bort

Den kanske allra bästa repliken i filmen A Hard Day´s Night serveras av George Harrison. En journalist frågar honom what do you call that hair style? och han svarar Arthur. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Även om Ringo Starr var den skalbaggen som hade enklast för att agera naturligt på vita duken var det George som gjorde bäst ifrån sig i filmbranschen. Han medverkade både i The Rutles och Life Of Brian - två av de roligaste filmerna som gjorts. Den sistnämnda finansierade han dessutom. Hans vänner i den engelska humorgruppen Monty Python Eric Idle och Michael Palin hade svårt att hitta finansiärer till sitt nya manus. George fick läsa det, gillade det och lär ha sagt I have to see this. Han betalade därför inspelningen. Det kan vara världens dyraste biobiljett.

Som låtskrivare stod George onekligen i skuggan av John Lennon och Paul McCartney. Men han skrev redan under sextiotalet saker som Don´t Bother Me (kanske min personliga favorit), Think For Yourself, Taxman, I Want To Tell You, While My Guitar Gently Weeps (missa inte ensam-med-gitarr-versionen på Anthology 3) och Long Long Long. Någon har sagt i vilket annat band som helst hade George varit nummer ett och det kan vara så. Men i The Beatles var han alltid lillebror. I en intervju konstaterade han sakligt Paul was always nine months older than me. Even today he´s still nine months older than me. John var ytterligare nästan två år äldre.

Lyssna på A Concert For George där några av hans närmaste vänner sjunger några av hans bästa låtar. Bland höjdpunkterna finns den för mig tidigare okända Sam Brown som gör en enorm version av den sentida höjdaren Horse To The Water. Här kan man dessutom tappa hakan vid insikten att sonen Dahni (med hustrun Olivia) ser mer ut som en ung George än vad George själv gjorde, och detta trots att han runt -63 såg extremt mycket ut som sig själv.

Han var förmodligen den som tröttnade först av alla på Beatles-hysterin (även om John senare gjorde mer väsen av sin brytning). Redan 1966 när bandet bestämde sig för att sluta turnéra började han kalla sig för trädgårdsmästare, snarare än musiker. Samma år sjöng han om att vara rik popstjärna och ändå tvingas betala skatt.

Året efter sjöng han i Within You, Without You om folk som vinner världen men förlorar sig själva. Då var han 24 år.

Den här motsättningen är ett genomgående tema i hans liv. Han var den andliga sökaren med ett stort intresse för snabba bilar.

1966 åkte han till Indien för att studera föreslog vännen och mentorn Ravi Shankar att han skulle odla mustasch för att maskera sig. Snart hade alla beatlarna gjort samma och det blev en viktig del av deras visuella framtoning kring Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club. Även Georges intresse för Indien och meditation skulle få en viktig social funktion under deras senare år.

När The Beatles spelade in sin sista skiva 1969 bidrog han med Here Comes The Sun och Something. Den sistnämnda ansågs av både John och Paul var skivans höjdpunkt och blev också Harrisons första singel A-sida.

George brukar kallas den osynliga gitarristen. Han lät alltid känslan gå före tekniken och var ingen vräkig se mig, älska mig-typ. Hans ofta sparmakade gitarrsolon var dessutom perfekta komplement till Lennons mer skogshuggarartade sätt att spela. Den blandning av ballerina och skogshuggare de skapade tillsammans kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av The Beatles ljudbild.

Mitt favorit Harrison-solo är förmodligen det i All My Loving. Det är dessutom ett av väldigt få gitarrsolon jag aldrig kan låta bli att sjunga med i (ja, sjunga med i, försök själva). Den där lilla knorren på slutet får mig att le varje gång.

Han fick ändå sitt erkännande som soloartist 1970 med trippel-LP:n All Things Must Pass som än idag är en av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda. Den sålde bättre än det årets skivor från John och Paul gjorde sammanlagt. Nu hade lillebror en gång för alla visat att han också kunde och kanske var det en anledning till att hans skivor efter det blev av mer varierad kvalitet. Intresset för turnéer och skivor var aldrig tillräckligt stort och brinnande för att skapa några mästerverk, även om han aldrig gjorde något som helt saknade värde. Men han prioriterade annat. Bland annat att vara hemma med sonen Dhani som föddes 1978 i äktenskapet med andra hustrun Olivia.

Riktigt avslappnad verkar han inte varit i en studio förrän bildandet av det anspråkslösa hobbyprojektet The Traveling Wilburys, som startades med några vänner (Tom Petty, Bob Dylan, Jeff Lynne och Roy Orbinson). Då behövde han inte vara mer än en i gänget och slapp stå ensam i rampljuset.

När George Harrison till slut förlora kampen mot cancern den 29 november 2001 regnade lovorden från fans, vänner och kollegor runt hela världen. Jag minns vad Keith Richards sa: I hope he is jamming with John. Det hoppas jag också.

Och för många var det ett litet hörn av barndomens eviga sommarlov som slocknade när den tysta tystnade för sista gången.

Läs mer om The Beatles:

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909

Mer om de remastrade boxarna

It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver

Läs mer om The White Album

Om låten Hey Bulldog, ett borttappat mästerverk

Om Paul McCartney

Paul McCartney för nybörjare

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

George Harrison är förresten nu också aktuell som huvudrollsinnehavare i Martin Scorseses dokumentär Living In The Material World som under 3,5 timmar går igenom Harrisons liv från a till ö. Rekommenderas. Scorsese har också, bland en hel del annat, gjort No Direction Home om Harrisons kompis Bob Dylan. Även han är musiker.

Kate Bush ger oss 50 Words For Snow

Man lär sig tålamod av Kate Bush. Det här är hennes tredje skiva med nya låtar på lite mer än 20 år och man blir inte besviken. För trots alla som inspirerats av henne finns det fortfarande bara en Kate Bush. Om någon annan gjort en nästan fjorton minuter lång låt om en kvinna som blir förförd av en snögubbe hade man misstänkt att idéerna tagit slut, eller i alla fall att medicinen slutat verka. Men i Bushs fall är man mest förvånad över att hon inte gjort jazziga Misty förr.

Elton John sjunger duett på Snowed In At Wheeler Street. Bortsett från slutet där han kopplar på sin Las Vegas-röst och Bush följer efter låter det riktigt bra. På titelspåret dyker Stephen Fry upp och går igenom - förstås - femtio ord för snö. Men han väljer tyvärr/tack och lov att inte sjunga.

I inledande rysarpianoballaden Snowflake sjunger hennes tolvåriga son de höga toner som Bush själv kanske inte mäktar längre. Hon är trots allt inte Neil Young. Låten består nästan bara av piano och sång och har det där dämpade ljudet som uppstår när det snöar så långsamt att flingorna nästan inte orkar ta sig till marken. Förstås inte av en slump. Bushs röst är också mer dämpad numera, men fortfarande lika vacker och på många sätt mer gripande. Skivans andra halva är mer varierad och har större arrangemangen. Kanske en nödvändighet, men det resulterar också i att den blir lite lösare i kanterna. När den sjunde och sista låten tonar ut efter sammanlagt 65 minuter har hon mig återigen lindad kring sitt lillfinger. Och ska ni bara köpa en temaskiva om snö i år är det den här.

Lyssna på 50 Words For Snow på Spotify!

Läs mer om liknande:

Kate Bush släppter Director´s Cut

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie Abrahamson på The Sound Of Your Beating Heart också

Paul McCartney också

Kanske kan passa på att nämna PJ Harveys skiva Let England Shake också?

Fleet Foxes bygger på Helplessness Blues upp inre landskap precis som Kate Bush

Flermusikbiografier? Bob Dylan, Patti Smith, Neil Young och Kate igen

Här lyssnade jag på samlingen The Whole Story

Du har väl inte missat Ken Burns dokumentärserie om jazz?

Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag

Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Debutanterna Samling lever upp till förväntningarna

Plats: Kafe De Luxe.
När: Fredagen den 18.
Publik: Ett sextiotal.
Längd: 45 minuter.
Bäst: Svänget, draget, rytmen och groovet.
Sämst: Ljudet är murrigt och mätarna tycks stå på rött.
Saknade mest: Att de inte gjort fler skivor att spela låtar från.

När man pratar om svensk progg tänker de flesta förmodligen på Hoola Bandola Band och Nationalteatern. Men strax bakom de stora namnen fanns band som Träd, Gräs Och Stenar vars musik hade inslag av psykedelisk rock. Bland de tyngre banden fanns också svenska hårdrockspionjärerna, måste man väl ändå kalla dem, November. Någonstans i det här gänget ska nya svenska gruppen Samling in, och de är tyngre - och bättre - live än på skiva. Och då är de ändå väldigt bra på skiva. Bortsett från att deras namn är omöjligt att googla finns inte mycket att klaga på. Man kan dra paralleller till samtida band som Dungen och The Soundtrack Of Our Lives, men med mindre The Stooges och mer funk i skivhyllan. Rent visuellt ser de ut som om Led Zeppelin fått barn med Fleet Foxes. Basgångarna förtjänar en egen applåd. Så även en medlem som nästan bara spelar maracas och en som spelar congas. Inte konstigt att rytmen är tung. De har dessutom tillsatt så mycket wah-wah-pedal att Jimi Hendrix skulle kunna nicka igenkännande. Synd bara att texterna bitvis försvinner helt i ljudbilden. Bara under de relativt få lugnare stunderna går orden att urskilja ordentligt. De förtjänar att höras.

Medlemmarna Max Groundstroem, Petter Karlsson, John Lindblom, Victor Hvidfeldt, Topi Öhman, Erik Sainz och Karl-Johan Liljeberg skulle förmodligen velat att kalendern visat någonstans mellan 1969 till 1972, men man kan inte få allt. Med bara ett fullängdsalbum i bagaget och EPn Anna är den stora frågan om de kan leva upp till nivån de etablerade på debuten När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda, som bland annat innehåller P3-favoriten Stackars Lilla Värsting. Den spelas förstås som en av konsertens tio låtar och så gör de flesta av bandets än så länge begränsade - rent numerärt alltså - repertoar. Dra Täcket Över Huvudet, Aldrig Sätta Sig På Tvären och Desperationen tillhör höjdpunkterna. Ska man vara kritisk kan man klaga på att det har gjorts förr. Men bra musik är bra musik är bra musik (osv). Somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk/men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram, sjung Pugh en gång i tiden. Och ikväll både bollas och rullas det ordentligt. Samling ser till att förret är minsta lika bra nu som då.

Läs mer om liknande:

Led Zeppelin för nybörjare

Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues

Läs mer om The Stooges och punk för nybörjare

Boken 99 Proggplattor även för oss som inte var där

Pugh spelar pärlor för svinen

Nisse Hellberg som vanligt bättre än vanligt

Recension: Nisse Hellberg - Flod Av Eld

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Min entusiasm för Bron har delvis gått över

Den svensk/danska deckaren Bron började över förväntan, men har tyvärr - nästan - jobbat sig ner till sedvanlig svensk deckarnivå. Saga Norén (länskrim, Malmö), lysande spelad av Sofia Helin, har under åtta avsnitt varit som en robot, inte gjort några som helst polisiära misstag och borstar tänderna med pistolen i handen.

OBS! Inlägget kan komma att innehålla spoilers. Om ni ännu inte sett nionde avsnittet och hellre får spänningen förstörd av manusförfattarna än av undertecknad vill jag rekommendera att ni slutar läsa.

Men nu är Norén (länskrim, Malmö) i ett hus som bara består av fönster och till synes inga väggar alls med sin danske kollegas son (kollegan lysande spelad av Kim Bodnia). Då kommer hon plötsligt till insikt om att det är just den sonen mördarpsykopaten egentligen är ute efter. Hon anropar polisen som vaktar utanför, men får inget svar. Då förstår hon att mördarpsykopaten redan oskadliggjort vakten. Nu visar det sig att hon själv inte har vapen med sig, trots att hon är på uppdrag och mördarpsykopatens identitet avslöjats.

Vad gör Norén (länskrim, Malmö) i den här situationen:

A: Beter sig som hon brukar, ringer polisen och informerar dem om sin insikt. Fem minuter senare är polisen där och mördarpsykopaten arresteras.

B: Tänder alla lampor i huset och dundrar på med Metallica och Lou Reeds gemensamma skiva Lulu så högt det går. Mördarpsykopaten i trädgården håller sig för öronen, skriker och springer därifrån.

C: Släcker först alla lampor och går - fortfarande obeväpnad - ut i den mörka trädgården och försöker locka fram mördarpsykopaten med solrosfrön och små ostkuber hon försiktigt skurit till.

Lite oväntat är alternativ C det som är närmast manusförfattarnas lösning på det hela. Jag förstår att ett manus ska vara spännande, men när karaktärerna agerar bara efter vad som blir mest spännande och struntar i allt vad verklighet heter blir det lätt lite löjligt. Lite extra synd på en serie som började så bra.

Läs mer om lite bättre serier, både drama och komedi:

Boardwalk Empire har äntligen börjat på SVT

The Trip har också just börjat visas på SVT

Läs om en prisutdelning till Mad Mens fördel

Om ni mot alla odds inte har en aning om vad Man Men handlar om

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Wire tog slut

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Sopranos tog slut

Läs om en dåre som argumenterar för att Gudfadern III är underskattad

Läs om en Al Capone-biografi

Metallica för nybörjare

Humor-special:

Monty Python

Fawlty Towers

Ripping Yarns

Grotesco

Lästips: Caitlin Morans bok How To Be A Woman

Efter att löst räknat 58 skribenter jag litar på rekommenderat Caitlin Morans självbiografi How To Be A Woman tog jag mig friheten att läsa den. Det var ett bra beslut. Den är en blandning av självbiografi, både uppväxt och nuväxt, feministiskt manifest och teorier och åsikter om allt utom Loutallicas skiva. Även om man inte är lika förtjust i väskor som författaren kan man känna igen sig i hennes nakna och kompromisslösa skildring av hur det är att förväntas vara vuxen. Både vad gäller för och nackdelar.

Moran började sin skrivkarriär på veckomusiktidningen Melody Maker och skriver numera för bland annat The Times och The Guardian. Hon är den där sortens skribent med ett språk man cyklar i med lagom mycket nerförslut. Man behöver inte anstränga sig och får några goda skratt på vägen, även om många av de inte lika roliga passagerna tillhör de verkliga höjdpunkterna.

Moran har åsikter om en i Sverige aktuell debatt:

But, of course, the hiring of domestic help isn´t a case of women opressing other woman, because WOMEN DID NOT INVENT DUST. THE STICKY RESIDUE THAT COLLECTS ON THE KETTLE DOES NOT COME OUT OF WOMEN´S VAGINAS. IT IS NOT OESTROGEN THAT COVERS THE DINNER PLATES IN TOMATO SAUCE, FISHFINGER CRUMBS AND BITS OF MASH. MY UTERUS DID NOT RUN UPSTAIRS AND THROW ALL KIDS´ CLOTHES ON THE FLOOR AND PUT JAM ON THE BANISTER. AND IT IS NOT MY TITS THAT HAVE SKEWED THE GLOBAL ECONOMY TOWARDS DOMESTIC WORK FOR WOMEN.

Nej, hela boken är inte skriven i versaler (VERSALER), men den vassa tonen är genomgående. Om den svenska feminismen förpackades lika underhållande kanske den skulle kunna tilltala lite fler män? Inget ont om Budrån Skalman och Shinda Frogman Bugge. Men deras retorik är inte särskilt underhållande utformad, även om Skalman försökt. Och stora frågar förtjänas att förpackas på ett roande sätt så att man kan sälja dem även till folk som egentligen inte vill köpa. Istället för att göra det här inlägget längre slutar jag skriva nu så ni får tid att läsa Caitlin Moran.

Everything else in this world, you can pay someone to do for you. There are places that will bleach your anus for you - lest you consider the skin tone too dark. That´s right. For cash, someone will apply peroxide to your bumhole, and make it look like Marilyn Monroe. If you have mines in your field, you can pay someone to risk their life removing them. If you want to watch people pound each other´s nasal cartilage to a pulp with their fists, you can go and see cage-fighting. There are people out there carting night soil, working as mercenaries, and masturbating pigs in jars.

And yet, somehow, in the midst of all this - and of all the jobs we get chippy about - it´s still wrong for a woman in North London to employ someone to clean the house.

Läs mer om läsning:

George Pelecanos är en av författarna bakom hyllade tv-serien Treme

George Pelecanos intervjuas i tidningen

Missa inte Anna Funders bok Staziland

Frank McCourt har avlidit

Joyce Carol Oates intervjuas

En okänd bok av en okänd författare

Konsten att ljuga om läsning

Biografiernas år

Konsten att hylla en bok

Lite böcker om historia kanske, nu när kvällarna blir längre

Böcker om historia?

Lars-Olov Larssons Gustav Vasa - Landsfader eller tyrann?

Henrik och Fredrik Lindströms Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse

The Trip börjar visas på SVT idag - SE!

Komikern och skådespelaren Steve Coogan får i uppdrag av engelska tidningen The Observer att köra runt i norra England och testa restauranger. Han bjuder med sin kompis Rob Brydon, även han komiker och skådespelare, och tillsammans åker de runt, äter, och gör imitationer av blandad kvalitet för och av varandra. Det är upplägget för serien The Trip. Rent handlingsmässigt är det kanske inte Star Wars, men två bra skådespelare och sammanlagt nästan tre timmar - fördelade på sex avsnitt - räcker längre än man kan tro. Coogan och Brydon spelar lätt/svårt skruvade versioner av sig själva och de bägge är vänner även i verkliga livet. I ton och stil påminner det till viss del om engelska originalversionen av The Office, särskilt den lite mörkare andra säsongen.

Här i Sverige är Steve Coogan möjligtvis mest känd för sin karaktär Alan Partridge vars tv-serie Knowing Me, Knowing You With Alan Partridge sändes på svensk tv i mitten av nittiotalet, vilket också den fristående uppföljaren I´m Alan Partridge gjorde. Han har också varit med i Sofia Coppolas Marie Antoinette, Hot Fuzz, Ben Stillers (liten roll här) Tropic Thunder och, eh, Natt På Museet-filmerna. Rob Brydon är i Sverige förmodligen minst okänd för sin roll som Roman de Vere i Little Britains tredje säsong och han var även med i Lock, Stock And Two Smocking Barrels.

The Trips regissör Michael Winterbottom är ett stort namn i England, i Sverige är han än så länge en hemlighet för alla utom en liten klunga anglofiler. För er andra är han förmodligen minst okänd för 24 Hour Party People, som handlar om skivbolaget Factory startat av Tony Wilson - som spelas av Coogan och även Brydon skymtar förbi i en liten roll, Tristam Shandy (Coogan och Brydon i huvudrollerna) och Välkommen Till Sarajevo.

Det är med andra ord ett rutinerat och sammansvetsat gäng som ligger bakom serien. Och det märks. Det är den sortens serie som får en tänka de måste haft väldigt kul när de spelade in det här, vilket också bidrar till att de mörkare partierna träffar desto hårdare.

På torsdagar sex veckor framöver är det alltså något av en högtidsstund för vänner av engelsk humor. 22:45 på SVT1.

Läs mer om engelsk humor (oavsett varifrån den kommer):

Monty Python

Fawlty Towers

Ripping Yarns

Grotesco

Övrigt relaterat:

En nybörjarguide till det bästa bandet på Factory - Joy Division

Filmen Control handlar om Joy Divisons sångare Ian Curtis

Trummisen Ginger Baker från bl a Cream är en väldigt rolig engelsman

Nisse Hellberg som vanligt bättre än vanligt

Plats: Växjö teater.
När: Fredagen den 4.
Publik: Full parkett och halvfull balkong.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Det mesta.
Sämst: Sittande publik och rock´n´roll?
Saknade mest: Något från Xtrem. Eller En Man För Varje Öppet Hak.

Få musikstilar kräver samma precision som rock´n´roll. Med för mycket tyngd åt ena hållet blir det dansband och med för mycket tyngd åt andra hållet blir det stelbent gubbrock. Efter mer än 30 år i det magiska gungets tjänst vet Nisse Hellberg vad han håller på med. När han dessutom backas av bandet Helltones blir det såhärtajt. Allt låter barnsligt enkelt och det är lätt att missa hur skickliga de är. Det där kan väl vem som helst spela, hör man ibland folk säga om rock´n´roll. Men så är det inte. Nu får vi för första gången i solosammanhang också lite Wilmer X-låtar. Fick sommarens återförening Hellberg att återupptäcka de första 25 åren av karriären? Även solo blir det nu, som på senaste skivan Flod Av Eld, mer ´n´roll än abilly. Det låter, tja, sexigare. En Stad Som Aldrig Vaknar, Jag Är En Skakad Man (jäklar vilket gung!) och Nån Måste Få Jobbet Gjort är så bra att jag får tårar i ögonen. Pil Av Silver visar att Nisse förstår den i Sverige missförstådda countryn och inte bara ser det som en rolig hatt att testa framför spegeln.

Hellberg och gitarristen Janne Lindén (ni missade väl inte hans slidegitarr i Bok I Retur?) är så samspelade att det är svårt att höra var den ena slutar och andra börjar. När det gäller att fixa sväng och driva låtarna framåt är de omutliga. När det gäller att spela wack-wack-wack eller fopp-fopp-fopp har Hellberg en precision och ett drag som kan mäta sig med likaledes underskattade Malcolm Young i AC/DC. Trummisen Marcus Källström och Affe Östlund på ståbas är bitvis ettriga som flugor på vad nu flugor gillar. Man dansar snart sittandes. Nisse tröstar oss med att han i Finland spelat för liggande publik. Publiken är annars något äldre än Wilmer X-diton, för att inte nämna nyktrare. Det är också tacksamt enkelt att avgöra vilka låtar som legat på Svensktoppen: söta små sextioplus-tanter börjar plötsligt klappa som om det inte fanns någon morgondag.

Rock, rock´n´roll, rockabilly, country och blues bjuds, allt serverat med samma fingertoppskänsla. Allt också med uppenbart genuin spelglädje. Dessutom med texter som har hjärta utan att bli smet, glimten i ögat utan att bli trams och tyngd utan att bli predikande. Frågan är om någon i Sverige gör den här musiken bättre. Och svaret är nej.

Läs mer om liknande:

Recension: Nisse Hellberg - Flod Av Eld

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband

Nisse Hellberg var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Jag har sett Nisse Hellberg på KB i Malmö

Nisse Hellberg har också gjort The Lonely Boys med Per Gessle

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The Rolling Stones Rock And Roll Circus

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Foto: Magnus Mosén/SR Kristianstad.

The Beach Boys SMiLE 45 år försenad

När The Beach Boys, med kompositören, arrangören och producenten Brian Wilson i spetsen, släppte Pet Sounds våren 1966 var det deras elfte LP på fyra år. Litet hit-CV: Surfin´ USA, Surfer Girl, Fun Fun Fun, I Get Around, Don´t Worry Baby, When I Grow Up (To Be A Man), Help Me Rhonda och California Girls. Pet Sounds var ett försök att ta popmusiken till en högre konstnärlig nivå och Wilson började kallas geni. Under inspelningarna påbörjades också Good Vibrations, men den fick vänta och släpptes istället under hösten som singel. Den blev listetta och sålde över en miljon exemplar. Låten var tänkt som det första smakprovet från kommande skivan SMiLE, tänkt att släppas till julen 1966, som skulle höja nivån ytterligare med återkommande teman a la klassisk musik, snarare än bara som en samling låtar. Musiken beskrevs som a teenage symphony to god. Brian sa nyligen att det var textförfattaren Van Dyke Parks som myntade begreppet och att han själv aldrig förstått innebörden, men tyckte det lät häftigt.

Med ambitionsnivån och skaparkraften på topp satte nu Wilson och studiomusikerna i The Wrecking Crew, kända också från skivor med t ex The Byrds och Phil Spector, i gång och allt började bra. Problemen började när de andra strandpojkarna kom hem från turné och skulle spela in sången. De tyckte musiken var konstig och texterna obegripliga. Wilson, som redan 1964 slutat turnéra efter ett nervöst sammanbrott och nu regelbundet använde tyngre droger, tog omdömet hårt och började själv tvivla. Skivan flyttades fram till januari 1967. I april var enligt Brian tolv låtar klara, utsaxade från 30 färdiga timmars musik. I maj meddelades att allt kasserats och 400 000 färdiga skivomslag lades på hyllan. Kombinationen av bandets och Wilsons inre motsättningar blev honom övermäktig. I juni fyllde han 25. I juli släpptes Heroes And Villains som framgångsrik singel, men inte i den version som var tänkt för SMiLE.

Redan i februari släppte The Beatles sin singel Strawberry Fields Forever/Penny Lane och Brian lär ha skakat på huvudet och sagt de hann före. I april tittade Paul McCartney förbi i studion, mumsade lite morot på låten Vega-Tables och satte sig vid pianot och spelade She´s Leaving Home. Den var så vacker att Brian och dåvarande frun Marilyn började gråta. Paul ska ha sagt det är nog bäst du lägger på ett kol. När Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band kom i juni var slaget definitivt avgjort, om inte förr. Pepper var ett svar på Pet Sounds, i sin tur en respons på The Beatles Rubber Soul från 1965.

The Beach Boys fortsatte, men Brians medverkan var allt mer sporadisk. Hans bröder Carl och Dennis klev fram och var kreativt intressanta men kommersiellt skrala, särskilt i USA. 1970 nådde skivan Sunflower, en av deras bästa, inte högre än plats 151. En handfull låtar från SMiLE såg dagens ljus under de här åren. Bland andra Our Prayer, Cabinessence och Surf´s Up. Intressant nog är det denna borttappade era (1967 till början av sjuttiotalet) som nu hyllade band som Fleet Foxes och Band Of Horses inspireras av, snarare än de kända hitsen.

Men myten om SMiLE växte och gavs återigen nästan ut i början av sjuttiotalet. Artiklar och böcker om det borttappade mästerverket och det plågade geniet skrevs regelbundet. Under åttiotalet dök olika bootlegs upp.

Redan hösten 1967 gavs Smiley Smile ut, en sorts snabbinspelad version av vad som hade kunnat bli. Skivan försvann - tack och lov - ganska obemärkt. 2004 släppte Brian Wilson en helt nyinspelad version, gjord tillsammans med hans turnémusiker i The Wondermints.

I början av 2011 pratades det återigen om att den var redo att släppas efter att Mark Linett och Alan Boyd med Brians godkännande satt ihop 19 låtar från arkivet. Juli, framflyttad. Augusti, framflyttad. Oktober, framflyttad. Men nu. November. Äntligen dags att le.

Recension:

Tonårssymfonin till gud är här. Som enkel, dubbel och box med fem skivor. Där kan popnörden lyssna på en skiva enbart bestående av olika tagningar av Heroes and villains och en enbart bestående av Good vibrations. SMiLE är pop, Bach, USA, himmelsk stämsång, lekfullhet, grisljud, surrealism, avantgardism och några av de vackraste melodier som fångats på band i gränslandet mellan geni och galenskap. Gårdagens framtidspop är äntligen här. Och det säger väl något om Brian Douglas Wilson att hans musik, trots en liten nätt försening på 45 år, fortfarande är före sin tid.

Betyg: 5/5.

Läs mer om liknande:

Brians lillebror Dennis Wilson gjorde också en borttappad klassiker

The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar

Dennis Wilson på YouTube

The Beach Boys för nybörjare

Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas

Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE (som nu är på väg, nästan på riktigt)

Pet Sounds-boxen imponerar

Pet Sounds fyllde 40 år 2006

Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg

Bra Vibrationer fyllde 40 2006

Bruce Springsteen för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

Några av Neil Youngs bästa låtar

Skäggrock för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Fleet Foxes andra skäggrockskiva, med grava Wilsoninfluenser, släpptes tidigare i år

Den mytologiserade missbrukaren

Pacific Ocean Blue var en av årets skivor 2008, om inte förr

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Tinker Tailer Soldier Spy äntligen inte här riktigt än

Om Ian Fleming tillsammans med James Bond skildrade agentlivet som en enda lång gräddtårta med extra allt, bubbelvatten och mycket könssjukdomar som resultat har John LeCarré skildrat spionens grå vardagsliv som få andra. Få vardagar är så grå som de engelska och få grå engelska vardagar skildras lika grått som av LeCarré. Men på ett intressant sätt.

Hans roman Tinker Tailer Soldier Spy från 1974 blev på svenska Mullvaden. Långsökt rent språkligt, men fullt logiskt om man läser boken. LeCarré är en av genréns mästare, förmodligen med Spionen Som Kom In Från Kylan från 1964 som mest kända verk. Den filmades redan året efter med Richard Burton i huvudrollen.

LeCarrés storhet som författare har alltid varit koncentrationen i de enskilda scenerna. Karaktärernas små egenheter, stämningen och de små nyanserna i dialogen. De små pauserna och de där blickarna som kan rädda eller sänka en dag, men som ofta försvinner i litteraturen. Kanske ska LeCarré därför allra helst avnjutas på originalspråk. Däremot är det inte alltid så enkelt att hänga med i helheten. Men kanske är det medvetet. Karaktärerna i hans böcker famlar ofta efter en logisk helhet med hjälp av små bitar. Och man vet aldrig vilken bit det är som blir nyckeln till pusslet. Som läsare är man lika förvirrad som karaktärerna.

I Mullvaden heter huvudkaraktären George Smiley. Han ska avslöja vilken av sina kollegor som spelar dubbelt. Mer än så tänker jag inte avslöja för mer än så har jag inte förstått. Men resan är väldigt intressant. Man har trevligt medan vad det nu än är som pågår pågår. Så här beskrivs Smiley av en karaktär i boken.

Smiley var som en sån där gammal ek. Tror man kan välta omkull honom med en puff, men när det bli storm är han den enda som står kvar till sist. (Översättning av Nils A Bengtsson.)

Jag köpte Mullvaden för sådär ett och ett halv år sedan med tanken att jag skulle hinna läsa den innan Tomas Alfredsons filmversion med Gary Oldman i huvudrollen fick premiär. I England fick den premiär redan i mitten av september och i Sverige får den biopremiär redan på juldagen, bara tre och en halv månad senare. Filmbolagen vet verkligen hur man bekämpar den illegala nerladdningen. Men redan den 9 november visas den på Stockholms filmfestival. Men å andra sidan - till Finland kommer den inte förrän i mars nästa år. Perkele!

Med tanke på hur visuellt medveten och bra på att skapa atmosfär Alfredson är - ni har väl sett hans filmversion av Låt Den Rätte Komma In? - har jag bestämt mig för att lägga förväntningarna på rekordnivå.

Mer om liknande:

Låt Den Rätte Komma In utomlands

Och mer om samma

Läs mer om boken Låt Den Rätte Komma In

När gav du din älskling en intervju med Tomas Alfredson senast?

Alfredson är även medlem i Killinggänget

Böcker att läsa denna eller en helt annan höst

Filmtips nu när det ändå är kolmörkt vid fem i detta underbara land:

Mega Piranha äger!

En annan kultfilm: Anvil! The Story Of Anvil

Läs om den tramsiga och underhållande Pineapple Express

På tal om trams: en Chevy Chase-biografi kanske?

Eller kanske den lite borttappade favoriten In Bruges

Woody Allen klipper bort Marsinvasionen

Läs tips om dokumentärer