fredag, september 02, 2011

Nico sjöng låtar som aldrig spelas på radio

Knappt fyllda tjugo blev James Young medlem i den tyska sångerskan Nicos kompgrupp. Vill man vara lite rolig kan man kalla henne "sångerska". Om dessa år under åttiotalet handlar hans sorgliga och fascinerande bok Nico: Songs They Never Play On The Radio. Det handlar inte om myten Nico, utan om människan. Och det är inte munter läsning.

Sångerskan är mest känd för, eller kanske minst okänd för, sin koppling till konstnären Andy Warhol och sin medverkan på skivan Velvet Underground & Nico (den med bananen på omslaget, släppt 1967) där hon var mer isbit än sångerska tillsammans med New Yorks kanske mest kända musikaliska nihilister. Velvet Underground var så coola att de duschade med solglasögonen på. Eller de hade i alla fall gjort det om de inte varit för coola för att duscha. I boken är hon rejält trött på att prata om den perioden i varje intervju hon gör.

Hon återkommer ibland till att hon kunde blivit någon, något mer och större, om hon inte varit så lat. I egenskap av fotomodell var hon tydligen aktuell för en större roll i Federico Fellinis film La Dolce Vita (1960) än den statistroll hon till slut fick. Men hon orkade inte gå upp i tid för det avtalade mötet.

1967 släppte hon sin debutskiva Chelsea Girl, där hon bland annat tolkar Bob Dylan. Skivan är med hennes kommande mått mätt förhållandevis lättlyssnad. På For The Marble Index (1969) skrev hon all musik och text själv. Det är inte musik man lyssnar på när man vill sova. Möjligtvis om man är tysk existentialist eller heter Kafka i efternamn. Eller både och.

Under den tid boken utspelar sig går Nicos vardag i första hand ut på att fixa nästa dos heroin. Hennes livsstil kan förklaras, men inte skyllas på, att hon född som Crista Päffgen 1938 växte upp i skuggan av Nazityskland. Som femtonåring blev hon våldtagen av en amerikansk soldat när hon var vikarie på en flygbas och det var, enligt boken, hennes vittnesmål som gav honom dödsstraff. Fixeringen vid döden var inte en slump.

Man kan anklaga Nico för att höra hemma i kategorin artister-det-är-intressantare-att-läsa-om-än-lyssna-på. Men det är i alla fall bättre än kategorin artister-det-är-intressantare-att-se-bilder-av-än-lyssna-på.

Oavsett vilket är det minst sagt musikindustrins skuggsida vi befinner oss på och så långt ifrån drogromantik och topplistor man kan komma. Bokens titel är inte en slump. Men så får också hennes musik Lars Norén att framstå som ett avsnitt av Doobidoo.

Ett av bokens mer vardagliga och lättsamma inslag är när Nico träffar ett stort fan i Rumänien som är utklädd till älg och de två pratar.

James Youngs bok är, med tanke på det nattsvarta innehållet och sin tragik, förvånansvärt lättläst och man skrattar faktiskt ibland. Kanske är det som Smokey Robinson sjöng - I gotta dance to keep from crying.

Läs mer om liknande:

Den mytologiserade missbrukaren

Mer om Velvet Underground finns att läsa i boken Please Kill Me

En bra intervju med Lou Reed

En bra intervju med Smokey Robinson

Bob Dylan för nybörjare

Läs något lyckligare biografier av och om Bob Dylan, Patti Smith, Neil Young och Kate Bush


Tysklandspecial:

Anna Funders bok Stasiland ger mig kalla kårar

Krautrock för nybörjare

Kraftwerk släpps remastrade

En intervju med Ralph Hütter från Kraftwerk

Can gjorde krautrockmästerverket Tago Mago

David Bowie för nybörjare


Skottska före detta blandmissbrukarna Primal Scream har också gjort krautrock

Franz Ferdinand krautar också lite kraut och är ocskå från Skottland

Radiohead från Oxford har också doftat kraut


Böcker om historia, som ju Tyskland brukar förekomma i (don´t mention the war)

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida