tisdag, juni 14, 2011

Dokumentär om Phil Spector på SVT

[phil-spector.jpg]

I mötet mellan galningen och geniet ska vi idag titta närmare på musikproducenten Philip Harvey Spector, född 25 december 1940.

Bom, du-du, tju. Bom, du-du, tju.

Man kan utan reservationer säga att Phil Spector är en av de främsta som slog igenom åren mellan Elvis Presley (rock´n´roll-eran) och The Beatles (den brittiska invasionen) i början av sextiotalet. Han var demonproducent vars extra-allt-och-lite-till blev stilbildande som The Wall Of Sound. Mellan 1960 och 1965 skrev och producerade han mer än 25 Topp 40-låtar.

Redan 1958 fick han sin första etta, då även som sångare, med The Teddy Bears låt To Know Him Is To Love Him. Han gjorde redan 1963 en av väldigt få julskivor som faktiskt är värda att ägas. Samma år gjorde han The Ronettes Be My Baby som mer än en gång utpekats till pophistoriens bästa låt - och som enligt rykten än idag inleder Brian Wilsons morgonrutin. Wilson skrev förresten den sagolikt vackra Don´t Worry Baby till The Ronettes, men Phil ville inte ha den. Han skulle senare gifta sig med bandets sångerska Ronnie Bennett och hans svartsjuka gjorde henne långsamt till fånge i parets hem. Paret gifte sig 1968 och skiljde sig 1974.

Andra fick åka på turné som The Ronettes istället. Det var väl ändå Phil Spectors geni som var det viktiga, menade han. Vem som sjöng i studio eller på scen var egentligen sekundärt, även om Darlene Love var en favorit. Jag vill också nämnda The Righteus Brothers You´ve Lost That Lovin´ Feeling från 1964 som exempel på katedralbyggen.

1966 släpptes Ike & Tina Turners River Deep, Mountain High. Phil såg den som sitt mästerverk med sina 21 musiker och lika mångare körsångare och var så stolt att han lät en radiostation spelade den före alla andra. Det gjorde att alla andra blev arga och inte ville spela den alls och den nådde bara plats 88 i USA. Phil, som visade tecken på att inte ha alla hästarna hemma i sin ekokammare, höll sig borta i två år efter händelsen.

1970 "återproducerade" och räddade han The Beatles svårt kantseglade projekt Let It Be George Harrison och John Lennons önskan och till Paul McCartneys ogillande. Samma år gjorde han Harrisons egentliga solodebutalbum (trippel-LP:n!) All Things Must Pass och året efter även Lennons Imagine och det ganska hopplösa dubbelalbumet Some Time In New York City, som även de mest hårdhudade fansen brukar ha svårt att ta sig igenom. Även de ganska druckna inspelningarna av femtiotalshyllning Rock´n´Roll 1973 var tänkt och började som en Spector-produktion. Skivan kom ut två år senare efter vissa kompletteringar och ombyggnader. Myten kring inspelningen skulle, och förmodligen har, räckt till en bok eller två. Däremot tycks Phil inte ha varit fullt så inblandad i Plastic Ono Band-skivan som ofta påståtts.

Spector skulle senare även göra skivor Dions Born To Be With You (floppade 1975, men anses nu vara något av ett borttappat mästerverk), Leonard Cohens Death Of A Ladies Man (1977 - mer kul än bra, men en låt som heter Don´t Go Home With Your Hard-On är alltid värd att nämnas) och Ramones End Of The Century (älskad och hatad i ungefär lika doser sedan 1980).

Sedan började definitivt drogerna, medicinerna och de psykiska problemen överskugga vad han åstadkommit i studion.

Och 2007 dömdes han för mord. Det perfekta slutet på myten kring det galna geniet, ett sorgligt slutkapitel för ett av allt att döma ensamt och olyckligt liv. Men också ett liv fullt av musik som kommer överleva även den största av peruker. Man behöver inte gå längre än till just nu tokhyllande Lykke Li och hennes senaste singel Sadness Is A Blessing för att höra att arvet lever vidare.

Nu på torsdag vid 21:00 sänds dokumentär Phil Spector - Ångest Och Extas SVT2.

Bom, du-du, tju. Bom, du-du, tju.

Lyssna på Phil Spector´s Wall Of Sound Retrospective, Phillies Sound 1961-1996Spotify

Vill ni ha era skivor fysiskt finns den finfina boxen Back To Mono som innehåller "allt" han gjorde mellan 1958-69. Tre CD fulla med ljudväggar. Då får ni förmodligen julskivan också.

* Han slapp i alla fall bli skjuten av Phil*

* Gick jag för långt nu?

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida