torsdag, juni 30, 2011

Nygammalt Arctic Monkeys med Suck It And See


2005 blev apornas Whatever You Think I´m, That´s What I´m Not snabbast säljande debuten i Englands historia. Uppföljaren My Favoruite Worst Nightmare var i huvudsak mer av samma. Tredje skivan Humbug 2009 var långsammare och tyngre. Ett nödvändigt steg om inte framåt så i alla fall i sidled. Melodierna var tjockare och många fans tyckte inte att bandet skulle spela hårdrock. Kanske var skivans namn bandets sätt att förekomma fansen. Så mycket hårdrock var det förvisso egentligen inte, men skivan producerades delvis av Josh Homme från Queens Of The Stone Age i hans studio i Mojaveöknen.
Bite the lightning and tell me how it tastes
Kung Fu fighting on your roller skates
Do the macerna in the devil´s lair
But just don´t sit down ´cause I´ve moved your chair
Nu, på album fyra, är tyngden i riffen kvar och melodierna tillbaka. Don´t Sit Down ´Cause I`ve Moved Your Chair lever rent av nästan upp till sin titel och The Hellcat Spangled Shalalala är en annan favorit, både som titel och låt. Lugnare Reckless Serenade visar mognad, Brick By Brick visar fortsatt humor. Den senare börjar med ett skramligt riff och innehåller en psykotisk fotbollskör och utrop som I wanna rock´n´roll! Det är inte en slump att titeln är lånad från en skiva/låt av punkfarfar Iggy Pop. Man skulle möjligtvis kunna önska att texterna ibland var lite mindre hjärna och mer hjärta, men i Love Is A Laserquest ser jaget på nuet från framtiden på ett vackert sätt.
When I´m pipe and slippers and rocking chair
Singing dreadful songs about summer
Will I have found a better method of
Pretend you were just some lover
Ädelpop blir sällan bättre eller mer smittande än så här. Alex Turner är en av de stora (väldigt engelska) låtskrivarna i nedstigande led från Ray Davies (The Kinks), Paul Weller (The Jam, The Style Council) och Elvis Costello och fortfarande bara 25 år. I publikens ögon kommer Arctic Monkeys kanske aldrig kunna toppa debuten med sina lika eftertänksamma som sprudlande låtar, men det är egentligen inte ett problem så länge bandet fortsätter göra så här bra musik.

Ni har väl inte missat sidoprojekten The Last Shadow Puppets (2008) och hans EP med filmmusik från Submarine (2011)? Och allra bäst - det odiskutabla mästerverk Turner har i sig väntar fortfarande på honom.

Läs mer om liknande:

Humbug var efterlängtad

Här ville jag se bandet live - det har jag fortfarande inte gjort

Arctic Monkeys är nötknäckande bra


2008 var The Last Shadown Puppets debut The Age Of The Understatement en av årets skivor

Ray Davies och The Kinks finns med i Sextiotalet för nybörjare


Hett tips om Ray Davies-dokumentär fem år för sent

Iggy Pop och The Stooges finns med i Punk för nybörjare

Läs mer om punk i intressanta boken Please Kill Me

Elvis Costello för nybörjare

Dave Grohl från Foo Fighters känner också Josh Homme

Både Josh och Dave är med i Them Crooked Vultures


Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en betydligt kortare version.

Etiketter:

tisdag, juni 28, 2011

Alfakassan är på gång igen, del 30


Den här gången påstår de att jag är skyldig dem pengar för en månad. Tydligen har jag inte betalat avgiften för januari i år. Igår när jag ringde och frågade var felet kunde tänkas vara sa de att de inte fått avgiften för december 2010, men idag sa de att det avgiften för januari de inte fått. Ja, man måste ringa varje dag eftersom man aldrig får prata med någon ansvarig förrän efter 4-5 veckor av kompletteringar av intyg och 3-4 telefonsamtal i veckan. I januari jobbade jag inte, i februari jobbade jag (och har gjort sedan dess). Dvs - i januari skulle jag betala låga avgiften, i februari höga avgiften.

Enligt min kontohistorik betalade jag (några dagar försent - ursäkta!) avgiften för januari den första februari och sedan avgiften för februari den 28 februari. Så då borde jag rimligtvis inte ligga en månad efter.

Däremot betalade jag inte avgiften i maj eftersom jag inte fick något inbetalningskort i maj. Tydligen berodde det på att jag betalat för mycket de senaste månaderna. När jag ringde dem och påpekade att jag betalat korrekt summa, de visste tydligen inte att jag jobbat, sa de då kan du betala avgiften för maj nästa månad i stället. Ibland är det noga, ibland är det inte noga.

Jag är trött på att jag bara har skyldigheter och de bara rättigheter. Om det varit några andra jag gör affärer med hade jag inte gjort en grej av det, men om Alfakassan tror jag tänker bjuda dem på 297 kr för en månad de redan fått 147 kr för tror de fel.

Det här kommer resultera i att de om x antal månaders diskussion tvingas inse att de har fel, eller att det har blivit ett tekniskt fel. Det brukar de säga.

Jag är inte perfekt, men när det gäller Alfakassan ser jag till att de får pengarna de ska ha - just för att slippa sånt här. Om det krånglar när det gäller andra företag går det att lösa med ett eller två samtal och kompletterande betalningar - tack Boxer. Saker behöver ofta inte ta flera veckors heltidsarbete. De närmaste veckorna blir långa.

Om jag inte vetat att jag har rätt hade det inte varit värt det. Jag önskar nästan att jag hade fel. Då kunde jag betalat och gått vidare, men inte nu. Fortsättning följer.

110704 Nu har de kommit på att det i stället är april de inte fått pengar för. Spänningen tätnar.

110705 "Som du kan se på föregående sida ligger du i fas med dina inbetalningar fram till och med oktober 2010. Från och med november 2010 har du legat efter med två månaders betalningar". Varför tog det sju månader att informera mig om detta? Dessutom stämmer inte uppgiften. Dessutom (2) betalade jag inte 597 kronor i mars, även om det är ett fel till min fördel. Spänningen tätnar om möjligt ännu mer.

110707 Idag har jag fått besked om att det är inbetalningarna för november och december som inte stämmer. Enligt min kontohistorik har jag betalat in samma summa som inbetalningskorten kräver - ja, eftersom jag känner till Alfakassans felprocent behåller jag inbetalningskorten - och frågan är nu vad de ska hitta för "fel" i nästa steg.

110708 Jag beklagar att det har uppstått missförstånd i kontakt med Alfa-kassan. Det är en bra början. Men vad ska de, rent praktiskt, göra för att lösa misstaget?

110719 Inte ett ljud från Alfakassan på elva dagar - förutom ett inbetalningskort för den aktuella månaden.

110725 Hallå?

110726 Har idag betalat räkningar, bl a 297 kr till Alfakassan som ska skickas 110731. Detta innebär att de framåt januari nästa år kommer hävda att de inte fick några pengar i juli. Så funkar det. Frågor på detta? Vänd er till Alfakassan, de svarar inom 4 veckor.

110808 Nytt mail till Alfakassan idag. Hoppas på svar denna gång.

110809 Efter att ha använt orden polisanmälan och ekobrottslighet i ett mail fick jag plötsligt ett direktnummer till en ansvarig. Synd att man ska behöva nämna juridiskt efterspel för att få service.

110809 (några timmar senare) Har nu pratat med en kunnig och trevlig kvinna som löste sex veckors krånglande. Tack! Vad som hade hänt var att Försäkringkassan hävdat att jag jobbat i november förra året. I själva verket var det två dagars semester jag hade rapporterat - inte arbete. Allt sedan dess har en liten summa pengar tagits från mina inbetalning för att kompensera för pengarna jag ansågs inte ha betalat i den månaden. Kul att Homer Simpson tydligen jobbar extra som ekonom.

Mer om Alfakassan:

Alfakassan och jag, del 29

Alfakassan suger expanderbara kroppsdelar

Om man kritiserar måste man berömma också


Alfakassan - this time it´s personal


Ny tid, gammal strid

Etiketter:

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius Band

Del ett: Esbjörn Hazelius

Plats: Växjö.
Publik: Ca 85 taktfasta.
Längd: 75 alldeles för korta minuter.
Bäst: Att bli påmind om varför man älskar musik.
Sämst: Det tar slut så snabbt.

Trots flera års musicerande i bakgrunden, bland annat med Sofia Karlsson, dröjde det till 2005 innan Esbjörn Hazelius solodebuterade med Blunda Och Du Ska Få Se. Den vann pris för årets utgåva på Folk Och Världsmusikgalan. Tidigare i år kom Om Du Människa Vill Heta i samarbete med Johan Hedin på nyckelharpa. Hedin är inte på plats i Växjö, men vi får lätt omarrangerade låtar från båda skivorna. Esbjörn står för ett nyskapande möte och egen ton med rötter i traditionell folkmusik. Han blandar gamla polskor, visor, irländska toner, country och nykomponerat material. Musiken minner om logar, höbalar som måste tas om hand innan regnet, roddbåtar på spegelblanka sjöar och milsvida skogar om vartannat. Men det är också här och nu, musik fylld av lust, glädje, sorg och kärlek. Det dansanta är dansant, det vackra är vackert, det gungande gungar och sång blandas med instrumentalt. Texterna har ibland ett ålderdomligt språk och känns som skillingtryck. Hazelius sätt att sjunga är berättande snarare än gestaltande. Det tog ett tag innan jag vande mig vid hans frasering, men det var värt tålamodet. Om man är bra på det man gör behöver man inte kompromissa. Och redan i kvällens andra låt Förvilskelse ställer han de eviga frågan är jag kissnödig eller kåt? Vi får också Evert Taubes Västanvind med ny melodi, en från engelska översatt världspremiär och en tveksam lektion i skånska. Betyder verkligen da-da-dai-di-da det är härligt att vara i Växjö? Under en kväll enbart bestående av höjdpunkter vill jag också nämna den gripande egna kompositionen Lise Och Love.

De fyra på scenen spelar en rad instrument och med undantag för munspel och säckpipa har samtliga strängar. Bland annat ett vackert instrument som heter weissenborn jag aldrig sett förut. Stilpoäng delas dessutom - alltid - ut för ståbas och steel guitar. Den tekniska skickligheten är påtaglig och spelglädjen ännu mer så. Det finns en avslappnad följsamhet i framförandet som tyder på trygghet. Man blir varm inombords av den uppenbara ömheten och kärleken de känner för musiken.

Vissa konserter är av den klassen att man börjar fundera över varför det inte alltid är så här kul att lyssna på musik. Esbjörn och musikerna bjöd på den sortens förtrollade kväll när tiden står still och går för snabbt samtidigt. Är det ens lagligt att ha så här trevligt en torsdag?

Bildtext=Navarra. Foto: Harald Nilsson

Del två: Navarra

Plats: Ljungby berättarfestival, församlingshemmet.
Publik: Ca 40.
Längd: En timme.
Bäst: Musikens energi är omöjlig att motstå.
Sämst: Lokalen är lite regnig tisdags-grå.
Saknade mest: Kunde de inte spelat hela skivan när de ändå höll på?

En gammal fördom om countrymusik säger att låtarna handlar om att någons hund dör. Jag trodde länge att svensk folkmusik handlade om någon som tvingas koka och äta upp sin sista kofta i en timmerstuga när ännu en skörd slagit fel. Navarra bevisar att det inte behöver vara så. Vill man spela en schottis som heter Kärringen I Trädet så gör man. Bandet står med ena foten i skruvad pop, den andra i jazzen, den tredje i folkmusiken och den fjärde i visan. Musiken är egensinnig utan att kännas ansträngd och mer smittande än pingvininfluensan. Det är svårt att sitta still, med egentligen svänger det inte i traditionell mening. Däremot sprattlar det rejält. Ibland är de på väg rakt fram och ibland på tre-fyra håll samtidigt. De lugna stunderna blir tacksamma andningspauser. Man får känslan av att de inte teoretiserar så mycket som svenska folkmusiker ibland tycks göra - de drivs snarare av att inte kunna låta bli. Med det inte sagt att de inte kan sin tradition. Pianisten Arvid Kästel, som också skriver musiken, är Jan Johansson, Roy Bittan och Mike Garsons okända son. Det är oklart hur många fingrar han har. Erika Risingers fiol är kanske den beståndsdel som är mest traditionell folkmusik och hon spelar dessutom med båda fötterna på jorden, även om hon har svårt att stå still när de andra är på väg ut i rymden. Ibland blir det nästan frijazz med fiol i centrum. Det är inte ofta någon gör så mycket med ett så litet trumset som Carl-Johan Groth. Ett tag ser det ut som om han spelar på en stol, men tydligen har han lagt en tamburin på sittdynan. Sofia Bergströms uttrycksfulla sång och texter är i fokus under de lugna låtarna och blir ett instrument bland de andra när tempot höjs.

De har bara debutskivan Nya Fönster att välja låtar från, tur då att det är en av årets mest intressanta och innovativa album. Höjdpunkterna - både på skiva och scen - är ösiga Vals Till Idioter och Mannen I Svart å ena sidan, lugna Vaggvisa Till Hevin och Vandra Vidare å andra sidan. Det här är folkmusik även för folk som inte vet att de gillar folkmusik eller vet hur många strängar en nyckelharpa har. Och det är kanske Navarras främsta styrka i en genre som ibland, likt många andra, kan påminna om en sekt som kräver inträdesprov. Hoppas på ett snart återsprattlande.

Läs mer om liknande:

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Country för nybörjare

Neil Youngs nya skiva A Treasure har också mycket fiol

Mer om Jan Johansson och svensk jazz

Roy Bittan är till vardags en del av The E Street Band, men spelade också på en av skivorna i nästa länk

Mike Garson är mest känd för sina samarbeten med David Bowie

Jag hoppades Mannen I Svart handlade om Johnny Cash, men hade fel

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik


Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter


Bandet Tages blandade svensk folkmusik med pop redan på skivan Studio 1967

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen


Texterna publicerats ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

torsdag, juni 23, 2011

Neil Youngs A Treasure är för nördarna



Jag hade lovat mig själv att inte skriva om Neil Percivald Young på ett tag, men för att citera Tiger Woods - fuck it. Nu har han släppt en ny/"ny" skiva (Neil, inte Tiger). Och a nerd´s got to do what a nerd´s got to do.

När Young 1982 gav ut sin första skiva på skivbolaget Geffen hade de förmodligen väntat sig att det var rock-Neil de skrivit kontrakt med. Riktigt så blev det inte. På Trans ville han hellre leka Kraftwerk och funderade på att byta namn till Günther Young. Skivan var inte vad fansen ville ha eller förväntade sig. Inte heller vad Geffen ville ha eller förväntade sig. Men det var precis vad Neil ville ha och förväntade sig. Neil gör vad Neil gör när Neil vill göra det och gör inte vad Neil inte vill göra när Neil inte vill göra det. Han hävdar än idag att Trans är en av hans bästa skivor. Efter det här tyckte Geffen att Neil skulle göra en rockskiva. Problemet var att de sa att de ville ha en rock´n´roll-skiva. Om man tvunget ska säga till Neil vad man vill att han ska göra är det bäst att säga EXAKT vad man vill ha. Rock´n´roll? Okej.

Eftersom Neil är Neil började han fundera på vad rock´n´roll egentligen är. Han hamnade i femtiotalet och Memphis, närmare bestämt Sun Records - legendarisk vagga för Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Roy Orbinson, Carl Perkins och Johnny Cash bland andra. Neil gick hela vägen och köpte både mikrofoner och förstärkare av den modell som hade använts där och då. För att skivbolaget verkligen skulle förstå att han drev med dem började han kamma femtiotalsfrisyr och bära rosa kavaj också. De fick sin rock´n´roll-skiva. Det var, återigen, varken vad fansen eller skivbolaget ville ha.

Nästa steg blev country. Han hade redan gjort skivor med inslag av genren, men nu gick han hela vägen och började spela yeehaa-country med hatt och fiol. Han började jobba med musiker som Rufus Thibodeaux (1934-2005) på fiol och och blinde pianisten Hargus ”Pig” Robbins - okända namn för den stora massan, men dregelmaterial för countryälskare - i ett band han kallade The International Harvester och började spela in en skiva kallad Old Ways. Han gick så långt in sin redneck-fantasi att han röstade på Ronald Reagan. En sak man ska veta om Neil är att hur hemsk det musikaliska resultatet än blir så gör han allt på blodigt allvar. Ska man vara konservativ Texas-bo så ska man, även om man är en pårökt hippie boende i Kalifornien med 180 tunnland ganjaodling på sina ägor.

Nu hade Geffen tröttnat. De stämde Neil Young - han lät inte tillräckligt mycket som Neil Young. Skivan drogs in. 1985 släpptes ändå en skiva kallad Old Ways, men det är inte den Old Ways som inte släpptes året innan. Nya låtar hade tillkommit, låtar tänkta för den ursprungliga skivan hade försvunnit. Och både Waylon Jennings och Wille Nelson dök upp som gäster, men även gamla vapendragare som Ben Keith och Tim Drummond. Sammanlagt medverkar mer än 50 musiker på de tio låtarna.

När Young nu släpper den senaste skivan i sin Archives-serie är det just den här perioden han valt att återvända till. A Treasure är inspelad live på olika konserter med bandet The International Harvester 1984-85. Bland de tolv låtarna märks bl a fem av de som var med på den första outgivna Old Ways. Nothing Is Perfect har länge ansetts vara en av hans bästa outgivna, den har funnits på bootlegs, och finns i en utmärkt version här. Vi får även countryversioner av Buffalo Springfield-låten Flying On The Ground Is Wrong, Are You Ready For The Country från Harvester och Get Back To The Country från Re-ac-tor. Den sistnämnda är, ytterst oväntat, en av skivans höjdpunkter. Man bör också påpeka att skivan har fler fiolsolon än gitarrsolon.

1987 släppte han Life. Skivans namn kommer sig av att han tyckte det var ett livstidsstraff att släppa skivor för Geffen. 1988 återvände han till Reprise igen - och har stannat där sedan dess - med This Note´s For You och blev stämd igen. Nu var det soulsångaren Harold Melvin som sa ifrån. Men det är en helt annan historia.

1990 spelade han in den där rockskivan Geffen ville ha 1983 men inte riktigt lyckades be om. Ragged Glory är Neil Young & Crazy Horse när de är som brötigast och bäst. Det var förresten den skivan som gav honom det något löjliga epitetet the godfather of grunge.

Man måste nog säga att A Treasure är den skivan i Archives-serien som har högst nördfaktor. I alla fall hittills. Bäst att inte säga för mycket för högt för snabbt. Men om ni är en av de förtappade som dreglar bara av ordet archives vet ni vad ni måste göra.

Och om det är sant att man agar den man älskar kan vi trösta oss med att Neil Young älskar oss nästan lika myckert som han älskar sitt skivbolag.

Läs mer om Neil Percivald Young:

Hans senaste studioskiva Le Noise är fan ta mig en av hans bästa

Dreamin´ Man är också en del av Archives

Första solokonserten från 1968 finns utgiven som Sugar Mountain: Live At The Canterbury House

Live At Massey Hall - Neil är ensam på scenen och spelar nästa hela då kommande Harvester

Läs om Vol 1 av den stora Archives-boxen, som alla småskivor är smakprov från

Rapport om den långa väntan på första Archives-boxen

En rapport till om den långa väntan på första Archives-boxen

Greatest Hits 2 är en samling bestående av mina personliga favoriter

Dubbel live-CD kallad Weld bör spelas högre än högst

Skivan Chrome Dreams II (uppföljare till outgivna Chrome Dreams) är underskattad

Läs om låten Down By The River från 1969

Du har väl inte missat Jimmy McDonoughs biografi Shakey?

Kraftwerk släpps remastrade

Jag skrev om Elvis Presley ovan. Missa inte honom. Han var också ganska bra.

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en betydligt kortare version.

Etiketter:

torsdag, juni 16, 2011

Shuffle på min MP3-spelare

Prova att sätta din MP3-spelare, eller i vilket bärbart format du föredrar att lyssna på musik, och lyssna tills samma artist dyker upp två gånger. Så här gick mitt försök:

Radiohead - Reckoner
Nick Lowe - Poor Side Of Town
Elton John - The Greatest Discovery
Tom Petty & The Heartbreakers - Breakdown
AC/DC - Guns For Hire
The Band - Long Black Veil
Queens Of The Stone Age - Gonna Leave You
Robert Wyatt - A.W.O.L.
Wilmer X - God God Lust
PJ Harvey - The Life And Death Of Mr Badmouth
Kate Bush - Running Up That Hill
Megadeth - Dread And The Fugitive Mind
Metallica - Fight Fire With Fire (intressant låtföljd...)
Neil Young - Down By The River
Bob Dylan - Dirt Road Blues
Neil Young - Ambulance Blues

Där tog det slut.

Läs mer om liknande - eller exakt samma:

Radiohead - King Of Limbs

Radiohead för nybörjare

Nick Lowes mästerverk The Convincer fyller 10 år


Nick Lowe berättar hur han fick en hit i Japan

Elton John kanske kan sänka hastigheten?

Tom Petty & The Heartbreakers aktuella med CD-R


Tom Petty är på jakt efter den perfekta poplåten

AC/DC låter som AC/DC


The Band uppfann skäggrocken

Queens Of The Stone Age bidrog till Them Crooked Vultures

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband

PJ Harveys Let England Shake är mumma för öronen

Kate Bush har släppt nygammalt

Kate Bush-biografin Under The Ivy rekommenderas

Megadeths Dave Mustaine har släppt självbiografi

CD-R med Megadeth

Metallica för nybörjare

Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen


Neil Young Greatest Hits 2


Bob Dylan för nybörjare

Dagens I-landsproblem: Bob Dylan


En gång till för att det var så kul:

Band Of Horses - Laredo
The Kinks - Days
Iron Maiden - Two Minutes To Midnight
U2 - Beautiful Day
Pet Shop Boys - Domino Dancing
Fleet Foxes - Mykonos
Paul Simon - Loves Me Like A Rock
Robert Wyatt - Mob Rule
John Lennon - #9 Dream
Robert Plant - Cindy, I´ll Marry You One Day
The Black Keys - Black Mud
The Who - Heaven And Hell
T. Rex - King Of The Rumbling Spires
The Band - Long Black Veil
Black Sabbath - Hand Of Doom
The Beatles - Back In The USSR
Bruce Springsteen - Magic
Tom Petty & The Heartbreakers - Runnin´ Down A Dream
Bruce Springsteen - Queen Of The Supermarket

PS Tack och farväl, Clarence Clemons DS

Etiketter: ,

tisdag, juni 14, 2011

Dokumentär om Phil Spector på SVT

[phil-spector.jpg]

I mötet mellan galningen och geniet ska vi idag titta närmare på musikproducenten Philip Harvey Spector, född 25 december 1940.

Bom, du-du, tju. Bom, du-du, tju.

Man kan utan reservationer säga att Phil Spector är en av de främsta som slog igenom åren mellan Elvis Presley (rock´n´roll-eran) och The Beatles (den brittiska invasionen) i början av sextiotalet. Han var demonproducent vars extra-allt-och-lite-till blev stilbildande som The Wall Of Sound. Mellan 1960 och 1965 skrev och producerade han mer än 25 Topp 40-låtar.

Redan 1958 fick han sin första etta, då även som sångare, med The Teddy Bears låt To Know Him Is To Love Him. Han gjorde redan 1963 en av väldigt få julskivor som faktiskt är värda att ägas. Samma år gjorde han The Ronettes Be My Baby som mer än en gång utpekats till pophistoriens bästa låt - och som enligt rykten än idag inleder Brian Wilsons morgonrutin. Wilson skrev förresten den sagolikt vackra Don´t Worry Baby till The Ronettes, men Phil ville inte ha den. Han skulle senare gifta sig med bandets sångerska Ronnie Bennett och hans svartsjuka gjorde henne långsamt till fånge i parets hem. Paret gifte sig 1968 och skiljde sig 1974.

Andra fick åka på turné som The Ronettes istället. Det var väl ändå Phil Spectors geni som var det viktiga, menade han. Vem som sjöng i studio eller på scen var egentligen sekundärt, även om Darlene Love var en favorit. Jag vill också nämnda The Righteus Brothers You´ve Lost That Lovin´ Feeling från 1964 som exempel på katedralbyggen.

1966 släpptes Ike & Tina Turners River Deep, Mountain High. Phil såg den som sitt mästerverk med sina 21 musiker och lika mångare körsångare och var så stolt att han lät en radiostation spelade den före alla andra. Det gjorde att alla andra blev arga och inte ville spela den alls och den nådde bara plats 88 i USA. Phil, som visade tecken på att inte ha alla hästarna hemma i sin ekokammare, höll sig borta i två år efter händelsen.

1970 "återproducerade" och räddade han The Beatles svårt kantseglade projekt Let It Be George Harrison och John Lennons önskan och till Paul McCartneys ogillande. Samma år gjorde han Harrisons egentliga solodebutalbum (trippel-LP:n!) All Things Must Pass och året efter även Lennons Imagine och det ganska hopplösa dubbelalbumet Some Time In New York City, som även de mest hårdhudade fansen brukar ha svårt att ta sig igenom. Även de ganska druckna inspelningarna av femtiotalshyllning Rock´n´Roll 1973 var tänkt och började som en Spector-produktion. Skivan kom ut två år senare efter vissa kompletteringar och ombyggnader. Myten kring inspelningen skulle, och förmodligen har, räckt till en bok eller två. Däremot tycks Phil inte ha varit fullt så inblandad i Plastic Ono Band-skivan som ofta påståtts.

Spector skulle senare även göra skivor Dions Born To Be With You (floppade 1975, men anses nu vara något av ett borttappat mästerverk), Leonard Cohens Death Of A Ladies Man (1977 - mer kul än bra, men en låt som heter Don´t Go Home With Your Hard-On är alltid värd att nämnas) och Ramones End Of The Century (älskad och hatad i ungefär lika doser sedan 1980).

Sedan började definitivt drogerna, medicinerna och de psykiska problemen överskugga vad han åstadkommit i studion.

Och 2007 dömdes han för mord. Det perfekta slutet på myten kring det galna geniet, ett sorgligt slutkapitel för ett av allt att döma ensamt och olyckligt liv. Men också ett liv fullt av musik som kommer överleva även den största av peruker. Man behöver inte gå längre än till just nu tokhyllande Lykke Li och hennes senaste singel Sadness Is A Blessing för att höra att arvet lever vidare.

Nu på torsdag vid 21:00 sänds dokumentär Phil Spector - Ångest Och Extas SVT2.

Bom, du-du, tju. Bom, du-du, tju.

Lyssna på Phil Spector´s Wall Of Sound Retrospective, Phillies Sound 1961-1996Spotify

Vill ni ha era skivor fysiskt finns den finfina boxen Back To Mono som innehåller "allt" han gjorde mellan 1958-69. Tre CD fulla med ljudväggar. Då får ni förmodligen julskivan också.

* Han slapp i alla fall bli skjuten av Phil*

* Gick jag för långt nu?

Etiketter: ,

fredag, juni 10, 2011

Intressanta musikdokumentärer på radio



Jag lyssnar mycket på radio vi internet. Om man inte gillar någon av de tre låtarna som P3 eller P4 väljer att fokusera på för tillfället kan man vända sig till BBC och lyssna på lite engelsk radio. Kanalen BBC6 har musik som ledord och deras programpunkt Insight ger - kanske inte helt oväntat - insikt om olika artister, grupper och musikstilar. Det är dokumentärer både om musik man gillar och inte visste att man gillar. Och till skillnad från tv-BBC fungerar radio-BBC även i Sverige. Thank you, dear Beeb.

Just nu har de på sin spelare (man kan mao lyssna när man tycker det passar - medans man lagar mat eller innan man ska sova) en sju timmar lång dokumentär om Paul Simon. Jag har just lyssnat klart på del två och fått veta hur Mrs Robinson hamnade i filmen The Graduate (Mandomsprovet) som blev Dustin Hoffmans stora genombrott. Del ett börjar med den första hiten barndomsvännerna Paul och Art fick som Tom & Jerry med Hey Schoolgirl innan de blev Simon & Garfunkel och fick ett något större genombrott till med Sound Of Silence. Sedan har förstås Simon haft - och har - en solokarriär som enligt mig är minst lika intressant.
I programmen varvas musik med intervjuer och jag lär mig hela tiden nytt. Unna dig en värmande kopp te eller ett svalkande glas vatten och förr eller senare dyker det kanske upp en dokumentär om just din favorit.

Gå till startsidan för BBC iPlayer.


Läs mer om liknande:

Paul Simons
So Beautiful Or So What innehåller finfin pop

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

1967 spelade Simon & Garfunkel in skivan Live From New York City


Dokumentärer med bild:

Ken Burns
serie om jazz är en upplevelse

Följ den något mer högljudda duon The White Stripes i Under Great White Northern Lights

Etiketter: ,

måndag, juni 06, 2011

Boktips för soliga dagar*

mural-in-belfast

Intressant att skåda var att protestantiska/katolska hårdingar fortfarande på ren rutin och med glatt hjärta kunde banka skiten ur katoliker/protestanter trots att dessa katoliker/protestanter inte trodde på Gud och formellt sett hade lämnat sin tro. Det fascinerade mig att fundera över vad en hycklare av den ena tron hade att invända mot en ateist som fötts in i den andra. Det var det jag gillade med hatet i Belfast. Det var ett belastat hat som utan ansträngning levde vidare på minnen av sådant som inte fanns där från början. Det fanns en viss beundransvärd uthållighet i detta.

Från Eureka Street av Robert McLiam Wilson

Boken kan även innehålla spår av vänskap, kärlek, hat, tårar, skratt och 1740 jättedildos. Av samma författare finns också Ripley Bogle och Manfred´s Pain.

*Fungerar även om det regnar.

Etiketter:

torsdag, juni 02, 2011

Paul McCartney, Patti Smith och Leonard Cohen



Spännande musiktips för de närmaste tre dagarna!

Paul McCartney från Liverpool behöver ingen närmare presentation efter sitt framgångsrika sjuttiotal med The Wings. Idag klockan 19:00 sänder P4 en livekonsert från London med honom och hans band. Är ni riktigt snälla och äter er sallad kanske han spelar några låtar från sextiotalet också. Läs mer:

Paul McCartney för nybörjare

Öppet kärleksbrev till Paul McCartney

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10


Patti Smith är inte bara aktuell som Polarprisvinnare. Nu sänds även dokumentären Dream Of Life från 2008 på SVT1 idag vid 21:00. Filmen täcker in elva år av hennes liv och är vackert gripande och humoristisk. Filmens tidsspann märks i hur mycket hennes barn växer på mindre än två timmar. Läs mer:

Mer om dokumentären Dream Of Life


Patti Smith får Polarpris

Missa inte Patti Smiths självbiografi Just Kids

Leonard Cohen förtjänar också en egen dokumentär, men hans är mer klassiskt upplagd. Bird On A Wire (2005) sänds på SVT1 på lördag 23:15. Filmen utgår från en hyllningskonsert till den stora kanadensaren och mellan låtarna pratar kollegor om hans betydelse (Bono är en av dem, men vi slipper i alla fall Sting). De bästa klippen är när Leonard själv pratar om sin musik och uppväxt.

RÄTTELSE! Dokumentären jag skrev om ovan som innehåller en hyllningskonsert heter Leonard Cohen: I´m Your Man. Filmen SVT visade igår heter Leonard Cohen: Bird On A Wire - så långt var jag på rätt spår - och följer honom på turné 1972. Jag ska själv titta på den nästa gång det mulnar ute. Har nämligen inte sett den. Läs mer:

Favoriter från Kanada

Jag och gubbarna


Kanadensaren Ron Sexsmith
s borde-vara-klassiker Whereabouts har fyllt tio år (det var Ron som fick mig att upptäcka Leonard en gång i tiden)

PS. Om vädret inte vill att man sitter inne går det förstås att se och lyssna via nätet en regnig dag längre fram. DS. :)

Etiketter: ,